april 2026 – Julia Eriksson

Andra halvan av april

Hej från sekretären i vardagsrummet! Jag sitter på just den här platsen och skriver nu. Under dagen har jag sett skuggorna flytta sig på golvet, solens strålar leta sig in genom fönstren. Jag tänker att det är när man lärt känna ljuset i en lägenhet som man känner sig hemma på riktigt. Ännu är jag inte riktigt där, jag överraskas ibland, stannar upp och iakttar, tur att det finns gott om tid att lära. Nu har vi bott här i drygt två veckor, låt oss titta på vad som har hänt i livet sedan vi flyttade in.

Det har blivit vår på riktigt. Under en löprunda såg jag att vitsipporna slagit ut och bildat en mjuk bädd. Jag ville lägga mig ner och vila bland dem, andas in den där pigga gröna doften.

En morgon var jag bjuden på bokfrukost och fick dricka kaffe och lyssna på författarprat. Trevligt! Jag skyndade mig mot jobbet sedan med bokpåse i handen och raska zebrasteg.

En annan dag åt jag hemmajobbslunch på den högst sporadiskt inredda (eller säger man utredda?) balkongen. Till helgen kommer mina föräldrar upp och då tänker jag att vi tar bilen för att handla utemöbler. Vi ska bara lista ut vilka vi ska köpa först.

Två starka färgklickar. Min röda saknade kostym som jag plockade fram från de magasinerade lådorna och en stor bukett tulpaner som jag fick när jag fyllde år.

Mer färg i form av mjuka pasteller. Jag tänker alltid på Annika i Pippi Långstrump när jag kombinerar gult och rosa.

Malin, Nawar och jag gick och såg Lars Noréns Personkrets 3:1 på Stadsteatern. Den var bra och mörk, allra bäst var den andra akten som blev extra stark.

Förra helgen överraskade vi Linn och Laurenz med babyshower. En hel hög med folk var vi som samlats, lyckost den lilla bebisen som har så många fina vuxna omkring sig och världens bästa föräldrar.

Så här såg jag ut på vägen därifrån. Willys-kassen i högsta hugg för jag hade handlat mat då vi skulle ha kompisar över på kvällen. Första middagsbjudningen i lägenheten och vi hade panikpackat upp lådor hela morgonen för att bli någorlunda klara. Ändå ett bra trick att bjuda hem folk snabbt så att man får en deadline och slipper leva bland kartonger alltför länge. Eller ja, nästan för jag skriver detta med två kartonger bakom mig och ännu fler i rummet intill.

Men sakta börjar det ta form även om mycket är provisoriskt. Taklampans upphängning till exempel och de där kartongerna med tavlor som ska få komma upp på väggarna. Väggarna ja, som vi har tänkt måla en vacker dag. Nåväl, vi har gardiner i alla fall och det har vi enbart för att de förra ägarna lät dem sitta kvar, annars hade det nog dröjt minst ett år innan det skulle komma på plats.

En sak i taget. Först bokläsning med kaffe på balkong.

Sedan en andra rensning av grejer när allting packas upp. Det mesta ovan hamnade på Vinted.

Under en löprunda på Reimersholme såg jag att körsbärsträden slagit ut. Vad fascinerande det är med saker som nästan alla tycker är vackra, man märker hur både tanter, hundägare, småbarn, mellanchefer, tonåringar och löpare har svårt att inte stanna till och titta upp.

Tittade jag ner förra veckan kunde det däremot se ut såhär. Ljusblå ull och chokladbrun manchester. Eller bara punschrulle från topp till tå.

Lagom till att vi äter middag brukar solen ha nått runt huset och lyser in i köket, har jag lärt mig. Den här dagen åt vi caesarsallad med bakad sötpotatis och halloumi. Allting extra orange i golden hour-ljuset.

Jag ser fram emot en sommar av solnedgångar här. Nu är vi också i stunden av att allting blir lite, lite grönare för varje gång man tittar ut genom fönstret. Om man sitter där tillräckligt länge kan man nog se träden slå ut i realtid.

I fredags tog vi en aw efter jobbet på vårt vanliga ställe, Tropical Un pezzo D’italia. Äntligen helg, äntligen uteserveringsväder.

I Kungsträdgården rådde kollektiv körsbärsblomshypnos.

Och jag följde upp med körsbärsläsk och pizza på 800 grader slice. Var tvungen att ta en tugga av varje för att se vilken som var varmast.

I söndags hade vi vårstädning i föreningen följt av korvgrillning. Extra viktigt att vara med första gången och hälsa på alla nya grannar. I och för sig tycker jag att det alltid är viktigt att vara med, tror det är stärkande för karaktären och gott för själen att sopa löv och bära trädgårdsmöbler tillsammans.

Inspirerad av fixandet tog jag tag i att skura golvet på vår balkong med linoljesåpa. Det gick från grönbrunt till trärent, vilket var väldigt tillfredsställande.

Under tiden lagade Nawar högrevstacos som vi åt till söndagsmiddag och förmodligen äter hela denna vecka också. Älskar rester. <3

Snart väntar en långhelg med tjugo grader och sol, föräldrar på besök och mer fix i lägenheten. Kanske spikar vi upp någon tavla, kanske kommer vi fram till hur vi ska göra med handfatet och kommoden i badrummet, kanske får vi i ordning på balkongen, kanske nöjer vi oss med att se hur ljuset faller in över golvet och känner oss lite mera hemma.

Fest och terapi

Det är fredag och vi är på en fest på en privat psykologmottagning. På vägen dit passerar vi fulla tonåringar med studentmössor, de står i drivor utanför Max vid Medborgarplatsen och skrålar, ramlar ihop med varandra, bär likadana jeansjackor, räknar ner till den stora dagen, då de ska bli vuxna på riktigt. Jag tittar på dem och tänker att det var sjutton år sedan jag tog studenten, det är en evighet, ett helt halvt liv har gått sedan dess. I hallen ombeds vi ta av oss skorna, det är så man gör på mottagningen, det finns tofflor att låna om man önskar, sedan går vi runt i rummen, sitter i terapisofforna med en burk tuborg i handen, lyssnar på karaokesången som skrålar på andra sidan väggen. Jag tänker att det känns tryggt att vara på fest bland så många psykologer, som att det alltid finns någon som kan lägga en lugnande hand på ens axel om det skulle behövas, kanske är det för att jag så ofta varit på fest med reklamare, sådana som jag själv som bara vill uppåt och framåt, fyllas av oss själva, levitera iväg under kvällen, flykten framför allt. När klockan är ett är vi sist kvar och det är dags att gå hem, Götgatan är under ombyggnad och trottoarerna uppgrävda, vi promenerar mitt i gatan, bilvägen avspärrad av stora betongsuggor, bakom oss krossar någon en flaska mot asfalten och blir genast ombedd att plocka upp. Jag känner mig matt på ett sätt som man gör när man har pratat om sig själv bland främlingar i timmar, berättat om sitt jobb, sina studier, sin ålder, sin framtidsplan och sin historia. Väl hemma i sängen faller jag in i en djup sömn så fort huvudet träffar kudden, jag drömmer att jag är i ett främmande land och sorterar lådor, de tycks aldrig ta slut. Morgonen därpå vaknar jag med hamsterhjärta pickandes i bröstkorgen, det är som att hela veckans ackumulerade känslor väljer att komma ikapp, jag drabbas av alltings allt och önskar mig tillbaka till den fasta soffan i terapirummet, skålen med näsdukar, den mjuka pläden och fåtöljen mitt emot. I en timme ligger jag och stirrar på himlen utanför, molnen som sakta rör sig, solen som spricker fram, vädret som visar upp sig, det regnar, det snöar, det haglar, fåglarna håller flyguppvisning bland hustaken. När det mesta blåst förbi lägger du dig bredvid mig på sängen, du placerar en lugnande hand på min axel, sedan frågar du om vi ska gå och kolla på krukor tillsammans, jag viskar ja och reser mig.

Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer

När jag vaknar på morgonen känns åldern fysiskt i kroppen. Händerna värker, armarna är svåra att lyfta, på vänster knä två stora blåmärken, det ena kommer från hörnet på det massiva soffbordet i furu, det andra minns jag inte, förmodligen någon av alla sextio kartonger vi bar in igår. Jag vaknar till en ny dag, min födelsedag och jag gör det på en ny plats, men bredvid någon som känns väldigt hemma. I taket en ensam sladd, två märkliga hål vi behöver spackla igen, under fötterna nyslipade golv, långa mjuka brädor som löper genom alla rum. Överallt lådor och möbler, en hinderbana att ta sig genom, en ny ordning att upprätta, vi får ta det metodiskt, sakta skapa struktur, långsamt göra hem. I köket väntar en milsvid utsikt, vi letar fram udda koppar, lokaliserar en skärbräda och tre knivar i lådorna, dukar upp en födelsedagsfrukost samtidigt som vi ser ut över löparna på Västerbron, kajakpaddlarna i Pålsundet och jag tänker för mig själv att jag har aldrig varit så gammal och aldrig känt mig så rik som nu. Tänk att jag fick allt.

Med alltings säkerhet högst ovisst och helt självklart

Jag var ute och sprang på lunchen. Solen lockade genom fönstren, jag kollade prognosen, tio grader och klarblå himmel, perfekt, plockade fram shortsen ur lådan, benen blekt vintertorra men pigga, morgonkaffet i vaderna, ett lugnt återhämtningspass på schemat, 35 minuter enkel löpning. Innan jag stängde ytterdörren ett infall och ett val, en spellista från en morgon när jag skulle springa genom Rom, varje låt en tillbakaslungning till den här tiden för tre år sedan, klia stjärnfall över ryggen, gör mig modig, hur jag sprang ner från min lägenhet, tog backen förbi kapellet och parken, plötsligt runt hörnet Colosseum, vidare genom den tusenåriga staden, längs Tiberns vatten, under trädens skugga. Nu springer jag uppför gatan och ner mot kajen, krokus på rad likt kyrkosångare, må gud välsigna dig med tålamod, vägen längs Söder Mälarstrand, skarpt glitter på vågorna, glada pudlar som studsar fram, en gullig tant i blåsippsblå basker, låt mig tycka om dig, låt mig tycka om mig själv för ett slag. På bänkarna längs vattnet pensionärerna med kaffetermos och gångstavar, ansikten vända upp mot himlen, slutna ögon, smälta leenden, jeg ville bare ringe og si hei, känslan av att vara exakt samma som då men också någon helt annan. I den lilla parken magnolians blommor, jag stannar till, ljusrosa blad mot allting blått, duken uppspänd över mig, ögat vandrar och strax där bakom skymtar en ny port att öppna, tänk om jag vetat då, så många dörrar jag en dag ska få kalla mina, så många gator jag har kvar att springa och det enda jag kan vara säker på är att jag inte har en endaste aning, isn’t everything life.

Vårstilen 2026

Men hjälp, det är ju redan april! Hög tid att presentera vårstilen med andra ord, även om vädret lämnar en del att önska. Kanske är det viljan att hjälpa vårblomningen på traven eller bara en motreaktion på allt dystert som händer just nu, men jag ser fram emot att vara lite extra färgglad och personligt klädd de kommande månaderna. Ungefär så här går mina tankar.

☞ Färgmässigt har jag fastnat med näsan i glassdisken, likt tidigare år. Jag vill ha smörgult, pistagegrönt, chokladbrunt, vaniljvitt, himmelsblått och jordgubbsglassrosa. Gärna i kombination med varandra, för varför välja en smak när man kan välja flera?

☞ Vad gäller material har jag fått dille på mjukt och skimrande siden just nu och vill ha det på allt: klänningar, byxor, kjolar, skjortor och långa kappor. Drömmen är Prada, realiteten är något billigare. Tur att det går att second hand-fynda.

☞ Mina svarta, chunky loafers börjar att falla i spillror och lika bra är väl det för jag är trött på alla skor som är det minsta klumpiga. Istället vill jag ha nätta sneakers i balettstil (hittade ett par i rosa sammet från Nike som checkar boxen), ljusa ballerinaskor och gärna ett par tunna bruna loafers i mocka. Seglarskorna från föregående somrar får nog följa med i en säsong till också.

☞ I skorna stoppar jag en färgglad strumpa som matchar min outfit på bästa vis. Vid det har laget vet ni väl att Uniqlo är bäst när det gäller att erbjuda halva Pantone-kartan till strumplådan.

☞ Med tanke på att våren tenderar att vara en smula opålitlig har jag också förlikat mig med det faktum att strumpbyxor kan komma att behövas ett tag till. För att råda bot på tristessen tänkte jag byta de klassiska svarta mot tunna mörkbruna eller en zebramönstrad variant.

☞ På tal om zebror så får mina zebramönstrade jeans fortsätta behålla sin starka plats i garderoben och förhoppningsvis göra sällskap med lite andra roligt mönstrade byxor. Så fort jag får tillgång till alla kläder som jag magasinerat i mitt förråd ska jag också plocka fram mina par vita, ljusrosa samt solgula jeans som jag saknat.

☞ När det blir varmare är jag sugen på att bära preppy, lite längre shorts. Jag har ett par i vit denim som jag ser fram emot att bära igen och så tänker jag att jag ska hålla utkik efter ett par khakifärgade också. Dessa matchas gärna med skärp och skjorta eller en nättare kavaj.

☞ Jag har också ett par knälånga småmönstrade skira kjolar hämtade direkt från 90-talet. Dessa tror jag är fina att kombinera med en enkel vit T-shirt och svart läderkavaj. Finstickad tröja till också om det råkar vara kyligt.

☞ Generellt är jag väldigt sugen på kombinationen långärmad T-shirt med tryck tillsammans med en finare kjol. Det är något med det skrynkliga och avslappnade tillsammans med det flickiga och feminina som jag gillar.

☞ Så fort jag får tillbaka min symaskin har jag planer på att sy en liten påsväska att bära på armen likt en kul karamell. Jag har redan köpt ett skimrande grönt tyg med broderier på som jag hoppas kunna använda.

☞ Ja, överlag har jag höga tankar om allt jag ska skapa så fort vi har flyttat. Jag vill pärla halsband, sy klänningar och kanske försöka mig på att skapa en liten hatt. Målet är att komplettera min vår- och sommargarderob med ett par hemgjorda, helt unika, saker som gör den ännu mer personlig och kul.

Vi ses vid glassdisken i vår!

Snödrivor och klädhögar

Klädstaplarna i garderoben har vält. Högarna börjar mer att likna drivor nu, påminner om de där oformliga klumparna av smutsgrå snö som ligger kvar på återvändsgator i slutet av mars, smågrus likt strössel ovanpå, fjorton nyanser av fult. Jag tänker att jag borde ta tag i dem, klädstaplarna alltså, men inser att om mindre än en vecka ska de ändå packas ned och plockas upp på nytt, det får vara.

Med tidsomställningen kommer solen, i alla fall känns det så. Den gassar på genom våra fönster, letar sig in i burspråket, skapar skuggmönster på väggarna. När den ligger på som mest blir det tydligt att våra fönsterglas behöver putsas, pollen och avgaser och damm har lagt sig i ett spräckligt mönster utanpå. Jag lägger till det på min mentala att göra-lista men stryker det genast, det får vi ta i flyttstädningen istället.

I påskpackningen lägger jag en ljusgul ulltröja och en vit jumpsuit i denim. Tidningen Skriva, böckerna Spricktand och Av månsken växer ingenting. Löparskor, lång kappa och halsduk. Väderprognosen säger regn och blåst, plus sju känns som ett. Vi funderar på om det bara var under barndomens påskfiranden som det var soligt och varmt, som man satt utomhus och fikade, cyklade på torra grusvägar och tog fram grillen. Kanske är det likt jularna, man minns dem alltid som snöfyllda, men i själva verket var det bara så vart femte år.

Fyra dagar av ledighet stundar, sedan väntar packande, tillträde, renovering och flyttlass. Nya nycklar i händerna och uppstyrda staplar som långsamt får hitta sin plats. Oxveckorna är över, väntans tid är förbi. Vi står på krönet av backen, snart lägger vi fötterna på tramporna och känner hur det susar, vinden mot ansiktet, det går snabbare och snabbare, snöhögen längst ned på gatan är ett minne blott.