Tre lekfulla önskningar

Jag måste börja med att säga att jag ska verkligen inte ha något. Jag har redan jättemånga saker och om jag inte visste det innan fick jag uppleva det svart på vitt i helgen när det krävdes flera vändor med släp för att flytta alla mina ägodelar. Det behövs inte en enda pryl till hemma hos mig, det räcker gott och väl som det är. Men, om jag ändå får drömma lite, så skulle jag vilja ha det här.

Bodums kökskollektion i samarbete med MoMa får mig att känna på exakt samma sätt som jag kände för Fisher Price-leksaker när jag var barn. Färg! Form! Kul! Vill peta på! Det händer något när man tar en så praktiskt tråkig sak som en kaffebryggare och gör så att den ser ut som en leksak, det känns både dumt och roligt på samma gång. I mitt låtsaskök kommer allting härifrån.

I ett parallellt universum sitter jag och skapar musik hela dagarna i en lagom drömsk tillvaro. Jag leker med toner och bygger harmonier och drar på riktigt nytta av alla de timmar jag lagt på att lära mig kvintcirkeln och pentatoniska skalor under min uppväxt. Till mitt musikaliska jag skulle jag gärna ge en Suzuki Omnichord eller kanske en OP-1 från Teenage Engineering. Jag tänker att för mig som är klassiskt skolad i cello och piano kunde det kännas både förlåtande och inbjudande med en helt annan typ av musicerande. En som jag inte alls behärskar men därför kan få utforska fritt.

Igår tog jag på mig ett par nya strumpbyxor som strax före lunch hade fått en stor maska som löpte längs låret. Att köpa strumpbyxor är bland det tråkigaste jag vet och att betala för något som mer eller mindre en förbrukningsvara känns enbart som ett nödvändigt ont. Ändå gör jag det gång på gång. Frågan är då om inte mitt nästa par strumpbyxor borde bli något roligare än ett par svarta 20, 40 eller 60 den? Som dessa gula tigermönstrade som Swedish Stockings gjort i samarbete med Leandra Medine. De har ju onekligen något och kanske håller de längre än fyra timmar? Vi kan ju alltid hoppas.

Det var min lilla önskelista just nu och vad säger dessa begär egentligen om mig? Förmodligen att jag längtar efter att vara lite mindre vuxen och att istället få leka lite mer. Det är ju onekligen en känsla att ta vara på.

En avskedsmiddag, en överraskning och fyra dagar på västkusten

Hej! Låt oss kliva en vecka tillbaka i tiden eller så. Vi fick påhälsning av hösten, knack knack, och stövlarna åkte fram tillsammans med 20 den-strumpbyxorna och läderkappan. Den här tunna randiga långärmade gulgröna tröjan är min favorit just nu. Köpt second hand men kommer från Mads Nørgaard som gör de mjukaste baströjorna, jag lovar och svär.

På torsdagen hade jag bjudit hem Anna, Julia & Karin på en allra sista middag på Hallandsgatan. Jag lagade en lasagne med salsiccia, salvia, spenat och ricotta, stor grönsallad med vinägrett till, ett lagom kralligt vin i glasen. Det kanske berodde på drycken men det var svårt att inte bli en smula nostalgisk, alla samtal som förts runt det här bordet, en två tre fyra fem bebisar som fötts och fått följa med i hissen upp, legat som små sjöstjärnor och sovit på min säng samtidigt som vi suttit runt bordet. Hur vi alla gått från tjugonånting till trettio plus, blivit vuxna på riktigt, herregud tänk om våra högstadiejag vetat, de hade svimmat.

Och diskbergen, diskbergen. Alla dessa staplade tallrikar i mitt gula kök. Den lugna midnattstimmen efter att de gått hem och jag med diskborsten, glas efter glas, metodiskt processande kvällen i både mental och fysisk form.

Ett annat stök i form av Eton mess med björnbär och körsbär och citron. Tycker det är alldeles lagom med efterrätter som tar fem minuter att göra.

Det sjungande trädet stod i full brand i parken. Helgen kallade, det var fredag och efter jobbet hade jag och N bestämt att vi skulle kolla på VM-kvalet. Jag var halvtaggad av uppenbara skäl (läs Jon Dahl Tomassons haveri) men vi möttes upp på 800 grader innan för ett par slices och väl där fiskades två biljetter fram och jag fick veta att det blir ingen fotboll, det blir Krunegård i Globen istället. Halleluja.

En tio av tio överraskning. Kanske elva till och med. Så många livsanthems levererade på en och samma kväll.

På lördagen vaknade jag hes av all skriksång men på schemat stod Södermalm runt med Majsan. Vi sprang i prattempo och gick igenom allting som hänt sedan vi sågs sist, skönt att hinna med en mil av samtal.

När vi kom fram till en av Årstavikens bryggor stannade vi och mötte upp Linn. Jag tog ett dopp och sedan satt vi på en bänk i solen med kaffe och kex och lät tiden flyta förbi innan det till sist blev dags att gå hem och fylla låda efter låda efter låda.

På söndagskvällen bilade jag och några kollegor ner till Göteborg där vi skulle inleda arbetsveckan. Jag blev uppriktigt oroad över stadens alla vägarbeten (hur tar ni er fram?), men desto mer såld på det milda höstvädret.

Vi hade två dagar av produktion, det vill säga ett hektiskt schema med film och foto, men också en del sitta i soffa och tycka till, äta daim och ha dålig hållning.

På kvällen gick vi till Levantine för middag. Jag åt anka med belugalinser i sherrysky som var otroligt goda, det kändes höstigt och rustikt och som något jag inte hade kommit på att laga själv.

Ny dag, ny location. Ett drömmigt trapphus och jag har blivit knäpp av allt lägenhetsletande den senaste tiden, kollar detaljer över allt, tänker ljus och fönster, lister och paneler, vad är det för väderstreck här, hur många våningar upp, finns det hiss, belåning per kvadratmeter, tillträde när och bla bla bla.

Efter att vi jobbat färdigt för dagen gick vi till en fiskrestaurang. Det är räkmackans dag, sa servitrisen som jobbade där, då tar vi räkmacka, sa vi. Tänk om det alltid är räkmackans dag i Göteborg, i så fall är vi lurade.

Jag följde upp middagen med 15 stycken 90-sekundersintervaller på löpband och matchade solnedgången med mitt röda ansikte efteråt. Blir som en generad tonåring av att springa inomhus.

Nästa dag var västkusten lite mer som västkusten brukar vara, det vill säga grått och regnigt. Jag brukar kalla detta för Borås-väder vilket var passande eftersom vi denna dag åkte till just Borås.

Där blev det klipp av film och klapp av hund under större delen av dagen innan vi åkte tillbaka till Stockholm igen.

Veckans pendelläsning är Omloppsbanor som jag hittills är mycket förtjust i. Det är något med människolivet skildrat från rymden som känns existentiellt, svindlande och samtidigt så precist.

Desto mindre rymd men samtidigt svindlande är att hela min lägenhet ska ligga i lådor och flyttas ut på söndag. Alla dessa saker saker saker och precis som vid varje flytt överväger jag att bli minimalist, vilket jag aldrig blir, men jag har åtminstone delat min garderob på tre. En som följer med mig, en som åker till förrådet och en som rensas ut. Jag ser det som någon slags ofrivillig kapselgarderob och gissa om jag redan i morse stod och rotade i flyttlådan med undanlagda kläder efter en särskild blus som jag just då kom på att jag ville ha på mig. Det kommer nog att gå finfint det här också.

Min höststil 2025

Jag läste igenom några av mina gamla blogginlägg om höststilen. Det från 2023 när jag introducerade konceptet kaiser, jäger & knödel. Ett ännu tidigare från 2022 där jag beskrev min stil med ledorden Kostym fast kul, Punschrulle och biskvi, Skansen on tour samt Välkommen på cirkusdisco. Eller förra årets där jag konstaterade att jag ville klä mig i färgpaletten hos en skogsdunge med en blandning av färska och skrumpnande lingon och blåbär.

Även om jag knappast skulle beskriva min stil som tidlös känns allting ändå märkligt aktuellt när jag läser det idag. Jag gillar fortfarande marsipangrönt och brunt, klär mig gärna i kostymer med en twist, blandar in djurmönstrat här och där och tänker frekvent i kaiser-, jäger- & knödel-termer. Behöver jag ens uppfinna hjulet i år då kan man tycka? Ska jag helt enkelt hoppa över att skriva höstens stilinlägg? Självklart inte. Få saker tycker jag är roligare än att tänka på kläder och sätta rubriker på min tänkta stil. Hur det sedan faktiskt blir återstår att se, men förmodligen inte alltför långt ifrån de tidigare åren. Här är mina tre tänkta stilar för hösten 2025.

Barockens mysterier

Tänk 1600-tal, tänk tunga oljemålningar och dramatiska stilleben. Jag vill klä, nej förlåt jag menar drapera mig i nattsvart sammet, skimrande sidenbyxor och burgundyfärgad manchesterkostym. I min garderob väntar en kort, svart, jättepuffig kjol som ger min kropp proportioner likt Erik XIV och ett par höga, blanka stövlar som passar väl in när jag svingar mig upp i sadeln på min imaginära springare. Addera gärna en klase lila vindruvor, ett skärp med gulddetaljer i form av hästar, en lustig liten hatt och ett nyfunnet intresse för stjärnskådning. Jag vill också bära fladdriga silkesskjortor, ljusrosa spetsklänning över byxor, stora kragar och, om jag hänger mig fullt åt drömmande, en fladdrande cape. All dryck intar jag plötsligt ur bägare samtidigt som jag omger mig med färska fikon, vissnande rosor och Purcells kammarmusik. Salut.

Honky Château

Honky Château är inte bara den briljanta titeln på Elton Johns album från 1972, det låter också som en perfekt klädstil jag vill inspireras av. För mig översätts det till stormönstrade skjortor, spexiga kostymer och färgglada kombinationer. Det är djurmönstrat med besök av zebror, kor, ormar och tigrar (de trötta leoparderna får stanna på savannen) och det är mönstrat i form av salta ränder och söta prickar. Ur min garderob plockar jag fram en svartblommig A-linjeformad klänning som jag bär med långärmad tunn tröja eller polo under, en mättat grön läderkappa som matchas med en riktigt smal och lång halsduk samt ett par klapprande boots med fyrkantig tå. I köket väntar räkcocktails, caesarsallad, trekantsmackor och körsbärsöl.

Fiskarens bästa vän

Oj, vad det blåser! Tur att jag bunkrat upp med stickade ulltröjor från både Skottland, Frankrike och Irland och skulle inte det räcka så drar jag på en stor väst eller en mörkblå skepparkavaj också. Medan min vän är ute på Nordsjön står jag i land och stirrar ut över havet, gärna iförd fladdrig trenchcoat, en sydväst knuten under hakan och snusnäsduk om halsen. I den ena fickan ligger ett nyinköpt munspel, i den andra en tummad Penguin-bok och i termosen finns Earl Grey-te som dragit lite för länge. När havsturen är över vandrar vi över hedarna i loafers och något i mocka, det kan vara jacka, det kan vara byxa, det kan vara kjol, allt är möjligt. Till det en klassisk gubbkavaj i beige toner och en rutig halsduk som ständigt fångas av vinden. När mörkret börjar falla söker vi skydd på ett värdshus och äter strömming med skirat smör och lingon medan våra ylleklädda fötter långsamt tinar upp.