Det går en vecka utan ord. Jag saknar något att berätta. Jag saknar hur livet brukade hända mig. Förr var dagarna en balansgång mellan arbete och fritid. Fritid som i tid för frihet. Nu är tillvaron bunden. Inramad mellan fyra väggar. Platsen för dramat är ett rum och kök. Pjäsen är en monolog. Jag spelar den enda rollen. Allt som spelar roll är jag. Dra ner ridån, tack.
”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen. Säger man om något: ”Det här är nytt!” så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.”
Dricka tre öl, komma hem till en nedsläckt lägenhet, känna inget inför att känna något, dansa i slowmotion på fiskbensparketten, det var inte du det var bara jag, det kommer aldrig att bli bra.
Jag saknar söndagsmässan i kyrkan på höjden. Att sjunka ner i en av bänkarna under fladdrande ljuskronor och bjälkar av trä. Att gå ut därifrån vid 19 och känna hur veckan fått en slutparantes. Att få nåden att börja om. Lite mindre skuldtyngd. Lite mera fri.
”I stared at my feet, at the shoes you bought me, the ones with red lights that flashed on the soles when I walked. My forehead pressed to the seat in front of me. I kicked my shoes, gently at first, then faster. My sneakers erupted with silent flares: the world’s smallest ambulances, going nowhere.”
Google-sökningar: global knivset, sartre sommaren längst inne i vintern, bortoluz frizzante, frysa ägg, prada solglasögon, beurre blanc, yoga with adriene headache, kärnavfall, badrum fogar, tutti frutti 100 år, gustav den andre, uv index.
Månatliga arkiv: februari 2021
Tecken på liv, spår av död
Alla böcker jag läser tycks handla om döden
Döden döden döden
Ständigt närvarande med frånvaron den saluför
Strax efter fjorton gör den sig påmind igen
Nyhetsrapportering med svarta siffror
Siffror som bara är nummer
Jag tittar men kan inte förstå
Har slutat greppa tid och ålder
Man kan köpa Sara Danius Pradaskor på auktion
Blodröd sammet
Mossgröna klackar
Klampa runt i livsglädje
Vart ska mina fötter gå?
Det är snömodd på trottoarerna
På ett tak står två silhuetter med skyfflar
Livlinor fästa i taknocken
Jag ser upp
Tar det varsamt
Går hem och fortsätter läsa
Man har landat en rymdsond på Mars
Den söker efter vatten
Letar tecken på liv
Ja vem gör inte det
Ett stilla februariregn fyller mitt fönster
Snart ska även vinterns drivor smälta ner och dö
Fem dagar, hundra känslor
Helg, igen. En vecka har gått. En vecka fylld av känslor, ja jag tror faktiskt att jag känt nästan allt. Det blir så märkligt när man inte har någon annan omkring sig för ens egna känslor tar liksom upp 100 % av utrymmet. Det finns ingen som kan vara på motsatt humör, som kan balansera det man tänker eller smitta av sig. Och eftersom jag tillbringar dagarna själv blir det så stort fokus på mig och jag har så mycket tid att känna efter. Vad vill jag äta, vad vill jag göra, vad vill jag lyssna på, vilket humör vaknar jag på, vad känner jag när jag läser det här, vad tycker jag om allt? Gud vad jag är trött på mig själv och mitt sällskap. Är det nu jag skaffar ett husdjur? Nej, det kommer inte hända, jag lovar, det är inte för mig.
Jag börjar känna mig mer än klar med det här årslånga sociala experimentet som vi utsatts för. Slutsatserna har dragits, rapporten är sammanställd. Jag har kommit fram till att jag förvisso är introvert i grunden men mår bra av att ha människor omkring mig. Jag älskar att få gå till en arbetsplats, att ha kollegor och att kunna gå därifrån för att lämna jobbet mentalt. Jag mår bra av att planera in saker och att kunna blicka framåt. Jag tycker inte att digitala möten till fullo kan ersätta sociala sammanhang. Jag kan uppskatta att styra över min tid och arbeta hemifrån någon gång ibland. Jag behöver nya intryck för att göra ett bra jobb och för att känna mig som en levande människa. Jag tycker att kultur spelar en viktig roll i mitt liv och känner mig tom utan den. Jag mår bra av att veta att jag är en liten del i ett större sammanhang. Typ så ungefär. Faxar in detta till något universitet inom kort.
Och nu, när jag redan är utled på mig själv och trött av min blotta existens, tänkte jag fortsätta detta inlägg med ett gäng bilder på mig själv. Jag har nämligen dokumenterat min klädsel under veckan som gått och jag vet att ni brukar uppskatta sådana inlägg, så jag hoppas att ni gör det även nu.
Måndag i grön fejkskinnbyxa och second hand-köpt paisleyskjorta. Fleecestrumpbyxor under pga iskallt ute och i huvudet ett hyfsat gott sinne. Jag fick feeling och höll mitt första rum på Clubhouse. Vi pratade om kändisviner och olika sätt man råkade skada sig på som barn.
Tisdag är alltid veckans sämsta dag och denna vecka var inget undantag. Urk. Försökte verkligen pigga upp mig med alla medel: gick en långpromenad i solen på lunchen, tog på mig ordentliga kläder, lagade snäll comfort food och bäddade ner mig tidigt, men nej, inget hjälpte. Inte ens tanken på att jag fyndat den här mörkblå linnekostymen för 30 kr och att den satt perfekt utan att jag provat innan. Pfft, så mycket för materiell lycka.
Onsdagen blev bättre, tack och lov. Jag drog på mig sammetsbyxor, vita boots och en silkesblus som jag köpte i en vintageaffär i New York.
Torsdagen var svartvit och effektiv! Jag jobbade hela dagen och hann sedan hämta ut böcker på biblioteket, handla mat, tvätta fyra maskiner tvätt, städa lägenheten grundligt, prata i telefon med mamma i en timme och äta en semla. Lyssnade på italo disco och svängde runt i ett huj.
Och så blev det fredag och jag tog på mig en jumpsuit som nästan är som en pyjamas. Jag hade en bra jobbdag men gud vad deppigt det är med oplanerade fredagskvällar. Gillar inte att leva det här ofrivilliga, medelålderspräktiga enstöringslivet där man förväntas tycka På spåret är veckans höjdpunkt. Nej, jag vägrar! Ge mig spontana aw:s som aldrig tar slut och dimmiga nätter på trånga dansgolv. Åt i alla fall linsbågar och drack ett glas vin framför Mulan (den tecknade såklart) och det var… helt okej.
I morgon ska jag ha några kompisar över på middag och på måndag och tisdag ska jag jobba utanför mina fyra väggar. Hur jag känner för det? 100 % glad, det fyller hela rummet.
En vinterhelg på landet
Det blev helg och klockan slog fem och jag blev upphämtad i bilen och höll den sista kvarten av videomötet från baksätet när vi susade E18 norrut. Helg, en efterlängtad sådan, med den närmsta lilla bubblan. Vi åkte ut på landet, tog färjan över till Ljusterö, Vinyl FM på radion och runt om oss höga tallar täckta av snö. Hade jag slumrat till och förvånat slagit upp ögonen för att blicka ut hade jag trott att vi var uppe i fjällen. Framme möttes vi av golvvärme mot strumplästen, en sprakande brasa, rödvin i en udda samling glas och fredagstaco på högrev. Axlarna sänkte sig, musiken skruvades upp, smågodis och margaritas dukades fram.
Nästa morgon vaknade vi till strålande sol, klarblå himmel och Karins hembakade frukostbröd. Det var hon som planerat hela helgen för att fira sin trettioårsdag och även om det blev småskaligt och närliggande så blev det ändå ett firande och ett väldigt fint sådant. Vi gick på en promenerad i vinterlandskapet, pulsade fram genom snön och tog oss ned till vattnet. Såg rådjur och hundar, snöskotrar och barnvagnar, istappar och gångstavar. Jag vände ansiktet mot solen och slöt ögonen, lät huden sakta värmas av dess strålar. Hela bordet fylldes med lunch, paj med tomat och brie, ostar och chark, kex och oliver. Sedan kaffe på terassen, Forrest Gump på dvd, ett varmt bad följt av rullande i snön, ett ombyte inför kvällen, inför födelsedagsmiddagen.
Timmar, timmar, timmar av god mat och stämning. Av samtal i allvar, diskussioner i dur. Bubbel och babbel och Beyoncé, rödvinssås och polenta, ceviche och granita. På mina fötter ett par silverskor med klack, minns inte när det hände senast, klack alltså, mådde bra av att låta det hända. Irish coffee före läggdags på ett inte helt genomtänkt vis men vi somnade gott ändå och vaknade upp till ännu en vinterdag i ett vitpudrat snölandskap att köra hem igenom. Nyligen påfyllda av sol och skratt och sällskap under en vinterhelg ute på landet.
Om måndagsmorgnar
Det är måndag morgon. Jag ligger vaken i sängen, ser gryningsljuset kämpa sig fram utanför, hör det skrapande ljudet från snöplogen längs gatan. En tanke far genom mitt huvud. Tänk om jag bara skulle bestämma mig för att vara en pigg och härlig tjej den här veckan. En sådan som studsar upp om morgnarna med ett leende, redo att fylla dagen med äventyr. Spontan och energisk och sprudlande glad. Lite, lite mystisk, men bara precis sådär att det blir lagom. Med mungipor som automatiskt går uppåt istället för att neutralt ligga i en smått bekymrad min. Som säger ja, javisst och absolut utan att tveka. Som inte ställer motfrågor eller tänker ett varv till på allting. Hur svårt kan det vara?
Jag drar upp täcket över axlarna. Tänker vidare och undrar om det egentligen handlar om en grundläggande ödmjukhet och tacksamhet. Att om jag hade gått igenom ett stort trauma, skulle jag då varit mer glad för varje liten stund? Är det vad det bygger på? Fastän klockan är strax efter sju har jag vett nog att inte önska mig någon reell olycka. Istället tänker jag på att jag är frisk, att jag har tak över huvudet, mat i kylen och vänner att ringa. Jag har det bra, bättre än bra, det borde vara gott nog, varför spritter det då så lite i benen?
Jag tänker att lyckan finns sida vid sida med synd och skam. Ser framför mig hur de ligger formgjutna intill varandra likt stora sked och lilla sked. Naiv glädje måste villkoras, att jag har det så bra beror till viss del på att andra inte har det. Jag lärde mig redan som barn att lyckan kommer och lyckan går, ingenting är konstant och varför kan jag inte bara tänka lite mindre? Det skulle vara så mycket enklare att sprudla sig genom livet då. Fri från måsten och borden och reflektioner skapade av mig själv.
Det är måndag morgon och jag ligger vaken i sängen och önskar att jag var en pigg och härlig tjej men jag är jag. En grubblande, analyserande och skuldmedveten person. Obenägen att lura sig själv, kanske allra mest om måndagsmorgnar. Det får bli ett nytt försök nästa vecka.
Två spellistor för första helgen i februari
Jag hör på mängder av musik just nu. Matar album på album och artist på artist som får fylla lägenheten med liv under tiden jag jobbar. Utöver de stunder jag lyssnar på intressanta samtal på Clubhouse (förlåt men hur mysigt är det inte där inne, i alla fall just nu?) eller låter en podcast hålla mig sällskap, så får olika skivor och spellistor gå på högvarv. Även om jag oftast har musiken i bakgrunden så finns det stunder då jag inte kan låta bli att försvinna in i den. Som här om kvällen när jag var på väg att gå lägga mig men bara var tvungen att lyssna på en låt till och så nästa och ytterligare en efter det… Att höra rätt låt vid rätt tillfälle när man verkligen är mottaglig, säg finns det något bättre?
Då och då försöker jag också att göra mitt intensiva musiklyssnande tillgängligt för andra. Dels har jag en spellista som jag kontinuerligt uppdaterar med tjugo nya favoritlåtar ungefär varannan vecka. Och utöver det gör jag ibland spellistor efter en mer specifik känsla eller ett tema. Den här gången blev det en med fokus på melankoli som möter hopp. En vag känsla av att allt kommer bli bra blandat med ett visst vemod. Lite av en längtan, lite av en flykt, så som livet är just nu. Titeln på den fick bli Pools of sorrow / Waves of joy och ni hittar den här.
Vill ni lyssna på mer aktuell musik och kanske upptäcka några nya favoriter så uppdaterade jag spellistan Julia väljer: 20 bästa nysläppen i tisdags. Den listan har jag hållit på med i drygt tre år och det är fortfarande lika kul att få fylla på den.
Hoppas att ni hittade något ni gillar i musikväg och att ni får en fin helg!