Vad jag lyssnar på under en vecka

Lyssnar ni mer eller mindre på musik just nu? Jag hade en diskussion med en kollega tidigare som hävdade att streamandet gått ner en del eftersom folk pendlar mindre till jobb och skolor numera och det är då som de flesta lyssnar. Samtidigt känner jag själv att mitt lyssnande, som förvisso var ganska aktivt innan också, har blivit ännu mer frekvent nu. När jag inte har det där vardagliga sorlet från mina kollegor i bakgrunden ersätter jag det med musik istället och när jag går promenader tar jag gärna sällskap av en podcast. Det blir helt enkelt mycket lyssnande i mina öron och därför tänkte jag att det vore kul att redogöra för vad jag egentligen lyssnar på under en vecka. Jag försökte skriva ner allt (men missade säkert något) och så här såg min förra vecka ut i ljudform!

Måndag

Min vecka började med min nya Discover Weekly-lista som Spotify satt ihop åt mig. Vad som finns där är alltid lite av en överraskning, ibland är de hur pricksäkra som helst och stundtals lite småtråkiga. Den här veckans lista var ingen supersuccé dessvärre, men lagom nog att göra mig sällskap under min jobbförmiddag.

På lunchen gjorde jag lite ärenden och lyssnade på Söndagsintervjun i P1 med hjärnforskaren Mouna Esmaeilzadeh under tiden. Jag gillar formatet och brukar lyssna på den för det mesta.

Sedan fortsatte jag jobba och behövde bra fokusmusik i bakgrunden. Det blev först Big Red Machine och deras album med samma namn. Big Red Machine är ett projekt av Justin Vernon från Bon Iver och Aaron Dessner från The National, så ett tips om ni gillar den genren. Efter det följde jag upp med spellistan Oyster som Spotify gjort. Det är en ganska blandad lista med lite smalare musik och ett gäng guldkorn. Kul att följa om man vill upptäcka nytt.

När jag jobbat klart tog jag en kvällspromenad och lyssnade på Stil i P1 om Wanda Jackson. Jag gillar Stil för att de börjar tydligt i en ände och sedan kan man hamna lite var som helst. Det är långt ifrån bara fokus på mode utan alltid fullt av intressanta sidospår. Väl hemma drog jag igång en matlagningspodd och hittade av en slump Doubletrouble med Eva Dahlgren och Efva Attling. Lite mysig att ha på i bakgrunden och väldigt varm och snäll, precis vad som behövs en måndag.

Tisdag

Min tisdag började lite oväntat med dammsugning till ett guilty pleasure-album, nämligen Hov1s Vindar på Mars. Jag vet inte om det beror på att Oskar Linnros varit med och producerat eller alla influenser från Jackson Browne, Ted Gärdestad och Håkan Hellström, men jag gillar det! Särskilt sista halvan och sista spåret.

Sedan följde jag upp med en spellista från Arranging Things, #20: Since We Last Met. De brukar ofta sätta ihop konceptiga och artsy spellistor som är trevliga att jobba till. I den här upptäckte jag en låt med artisten Evie Sands som jag fastnade för, så när jag lyssnat klart på spellistan bestämde jag mig för att slå på ett helt album med henne. Det blev Any Way That You Want Me. Att utforska musik så här är nog ett av mina favoritsätt och det finns inget som gör mig gladare än att hitta en bra låt och upptäcka att det finns ett helt album i samma stil.

Resten av jobbdagen lyssnade jag på en av mina Daily Mix-listor från Spotify. Jag valde den jag fått ihopsatt med Donnie & Joe Emerson, Waxahatchee, Nadia Reid m. fl. vilket passade bra som bakgrundssoundtrack. Daily Mix och Radio-funktionen i Spotify är mina go to-lösningar när jag inte orkar ta aktiva musikbeslut utan bara vill ha något som fortgår.

På kvällen gav jag mig ut på en löptur och att hitta rätt springmusik kan ju vara en hel vetenskap. Jag går hundra procent på dagsform och känsla och den här gången blev det Arcade Fires album The Suburbs från 2010. Jag har lyssnat så mycket på det genom åren och älskar det fortfarande, det är faktiskt omöjligt att inte öka farten när man hör Sprawl II.

Tisdagen avslutades med en av poddarna som jag lyssnat på längst: HanaPee’s otroliga podcast. Jag pendlar alltid mellan småskratt och trygghetsnjut när jag hör den, det är ofiltrerat, personligt och varmt på bästa vis.

Onsdag

Onsdagen inleddes med Bonny Light Horseman och deras självbetitlade album. Det är en väldigt fin skiva som jag tyvärr är rädd för att jag förstört lite för framtiden genom att jag lyssnat extremt mycket på den de senaste veckorna. Det har helt enkelt blivit min karantän-skiva och kommer förmodligen alltid vara det. Både fint och synd kan man tycka, men ett mycket bra album i vilket fall.

Sedan lyssnade jag på min egna spellista med den kryptiska titeln Bästa nysläppen: förslag. Det är helt enkelt en lista där jag lägger in alla förslag på låtar som sedan får hamna på min officiella lista Julia väljer: 20 bästa nysläppen. Så förslagslistan består av nyutgiven musik som jag vill avgöra om jag gillar eller ej och som sedan monteras ihop till den publika listan. Världens minsta och mest interna juryarbete kan man säga.

En lista jag lyssnar på ibland för att hitta musik till nysläppslistan är H&M In Store Music. Den uppdateras veckovis med blandad popmusik, vissa mer kända artister än andra. Efter det tog jag Oyster-spellistan ett varv till som också uppdateras på veckobasis.

Att jag lagar mat till en podcast är ett ofta förekommande moment i mitt liv. Främst för att jag inte kan lyssna på podcasts när jag jobbar eftersom jag har väldigt svårt att skriva och lyssna på någon som pratar samtidigt, då funkar musik mycket bättre. Så poddarna får göra mig sällskap när arbetsdagen är slut och den här gången föll valet på Billgren Wood.

Efter middagen tog jag en promenad med Joel Almes A Master of Ceremonies i öronen och blev både nostalgisk och sentimental. Så kvällen avslutades med min bästa podd för stillhet i själen: Text & musik med Eric Schüldt. Ett P2-program med klassisk musik och fina små reflektioner. Jag är förmodligen en av de yngre lyssnarna, men det är bara så tryggt att slå på sent på kvällen och lyssna svagt på i hörlurar.

Torsdag

På torsdagen slog jag på en av artisterna jag alltid återkommer till: Deportees. Kanske mitt bästa svenska band. Alla deras album platsar på min album som är bra att jobba till-lista (hela den är ett inlägg i sig).

Sedan lyssnade jag igenom Bästa nysläppen: förslag-listan igen för att sortera bland låtarna och göra mina urval. På lunchen lade jag de tjugo bästa i en bra sammanhängande ordning och uppdaterade den publika listan. När jag var klar lyssnade jag på den ett par varv eftersom jag gör den lika mycket för min skull som för er, om inte mer.

Därefter jobbade jag klart till Bon Ivers Blood Bank EP (10th Anniversary Edition). Ett mycket fint och nysläppt litet album.

Kvällens poddar blev två från P1. Först Kropp & Själ med titeln Hemmamiddag i nöd och lust och sedan Meny om Mat i Georgien. Jag vet inte om det är en period men jag lyssnar mycket på P1-program just nu, kanske är det ett bildningsbehov som yttrar sig av att jag bara sitter hemma utan någon vidare intellektuell stimulans eller så är det bara en effekt av att ha fyllt 30, haha.

Fredag

På fredagen promenerade jag till det folktomma kontoret för att jobba därifrån och på vägen dit lyssnade jag på det nya avsnittet av En varg söker sin pod med Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Sedan var det dags för fredagstraditionen med Release Radar – ens personliga Spotifylista med nysläppt musik. Bäst därifrån var nog Marlenes nya låtar. När jag tröttnat på den listan gick jag över till Carole Kings album Tapestry. En klassiker med så många hits, den är otrolig.

Efter det slog jag på en lista som jag har tillsammans med en kompis. Vi turas om att lägga in låtar lite då och då, kanske någon gång i veckan, och har lyckats hitta en ultimat mix av sådant vi båda gillar. Det är alltid lika fint att gå in där och se att något nytt dykt upp eller bara att själv snubbla över en låt som passar perfekt in på listan. En mycket trevlig grej att göra om man har en kompis med snarlik musiksmak som en själv.

Sedan var jobbdagen slut och eftersom fredagsfeelingen är lite svårare att få till i nuläget gav jag den en extra skjuts med Niki & the Dove. Deras album Everybody’s Heart Is Broken Now är en strålande fredagsskiva från 2016 som jag nyupptäckt. Jag älskar den rakt igenom men är extra svag för Empires just nu. Så den fick avsluta veckan och därmed också det här inlägget som blev mycket längre än jag först tänkte mig.

Min initiala tanke var bara att göra en lång lista med allt jag lyssnat på, men så kände jag att det behövdes förklaringar och så blev det en mil långt. Och jag inser att det framstår som jag lägger extremt mycket tid på musik och poddar, i urval och sammansättning av spellistor och jakten på rätt album. Men faktum är att det mesta gör jag utan att tänka på det och dessutom tycker jag att det är väldigt roligt såklart! Hur lyssnar ni? Och kanske framför allt: på vad? Berätta!

Dubbelt upp på Instagram

Jag låg och tittade igenom mappen med videoklipp i min telefon och blev så glad och nostalgisk och längtansfull på samma gång att jag bestämde mig för att klippa ihop en film på en minut med det jag längtar efter mest just nu: dansgolv, skärgård, fotboll, barhäng, konserter, skogsrejv, takterasser, festivalhäng och, framför allt, nära & kära.

View this post on Instagram

Inte nu men då. Inte nu men sen. Håll ut.

A post shared by Julia Eriksson (@juliaeriksson.se) on Apr 27, 2020 at 12:33pm PDT

Det är så ofta när jag filmar lite slarvigt i stunden med telefonen som jag tänker ”vad ska jag ha det här klippet till efteråt?” men nu är jag så glad för att jag gjort det. Alla de där små ögonblicken känns utomjordiskt lyxiga nu men också tillräckligt nära för att jag ska orka hålla ut lite till.

En annan sak som jag har gjort på Instagram är att lägga upp ett gäng plagg till försäljning på mitt loppiskonto. Jag blir lika förvånad varje gång hur snabba folk är på att köpa saker, men än finns det en del grejer kvar, så in och fynda om ni vill. Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Och ljuset och träden och vattnet är i onödan

Jag tar en kvällspromenad efter att jag stängt ihop jobbdatorn för dagen. Försöker febrilt att samla de där tiotusen stegen och kommer åtminstone halvvägs. Har Joel Almes A Master of Ceremonies i öronen som så många gånger förr, som varje vår sedan jag var 18. Det är som om jag magiskt dras till det, som om albumet är skrivet för den period som är nu. Tretton år av sorgsna stråkar och you blow out the winter, you blow out the spring. Uppe på Mariaberget breder Stockholm ut sig framför mina fötter och det är så vackert och så ljuvligt och jag vill bara gråta för det känns som slöseri att allt är så fint när man inte har någon att vara kär i och ljuset och träden och vattnet är i onödan. Mannen på tv säger att man bara ska umgås med de i sitt hushåll och det är omöjligt att inte känna sig som ett misslyckande när ens hushåll bara består av en själv, när ingen annan finns att tillgå, det är så tydligt att det är fel. Och allt är fint och fel på samma gång och ni frågar mig vad jag ser fram emot och jag vet inte längre för inga av mina planer är kvar. Kalendern är ett blankt blad av omöjligheter och jag är ett ark av tomhet, är avsaknaden av liv, saknaden av liv, ett evigt slöseri, alla tiotusen steg utan riktning, alla vårars vemod, ett planlöst sökande, som arton, som tjugosex, som trettio, come closer show me better times, you better right now.

Nio böcker jag läst den senaste månaden

Det är så märkligt att blogga om saker när inget riktigt händer. Vad skriver man om när man inte gör något utanför hemmets ramar? Kanske får man gräva där man står. För vissa saker gör jag faktiskt fortfarande: jag äter, jag läser och jag klär på mig. Så låt oss börja med böckerna, de jag läst från mitten av mars fram tills nu. Sedan årsskiftet samlar jag allt jag läser på Goodreads för att hålla bättre koll. Jag brukar sätta ett betyg (1-5) och skriva en kort recension om jag har feeling.

Dimman av allt – Bruno K. Öijer

Betyg: 5/5 Jag gillar att blanda skönlitterär läsning med poesi. Det blir ett helt annat sätt att konsumera text på, både snabbare men också mer noggrant. Varje ord blir viktigt och jag sparar ofta rader eller hela sidor. En av mina favoritpoeter just nu är Bruno K. Öijer. Jag gillar hans urbana miljöer, det tydliga vemodet och de ofta så enkla men välvalda orden. I Dimman av allt hittade jag många sidor att spara på och återkomma till – ett mycket gott betyg.

Allt jag fått lära mig – Tara Westover

Betyg: 4/5 Allt jag fått lära mig är både fascinerande och fängslande med en personlig berättelse som sakta breder ut sig. Det är en bästsäljande memoar om en uppväxt i en miljö helt avskärmad från samhället. Boken innehåller många starka, skrämmande skildringar där jag stundtals läser extra fort för att ta mig genom dem. Som tur är dyker också små ljusglimtar upp längs vägen och gör det hela inte bara uthärdligt, utan till en riktigt bra och läsvärd historia.

Längtans flöde – Alva Dahl

Betyg: 3,5/5 Efter en separation börjar huvudpersonen i Längtans flöde överväga om hon har en klosterkallelse. Vi får följa hennes jakt på tecken i naturen och i olika händelser. Det här är en mycket välskriven, finstämd och tankeväckande bok, särskilt för den som gillar prosalyrik. Att temat är ganska smalt tycker jag gör den något distanserande, men samtidigt också intressant.

Den gamle och havet – Ernest Hemingway

Betyg: 4/5 Jag läste Den gamle och havet i ett svep under en sen kväll och kunde konstatera att det är en klassiker med all rätt. Den är kort men magnifikt skriven och full av intressant symbolik. Historien som utspelar sig är i grunden mycket enkel men lyckas ändå, på ett oväntat sätt, verkligen gripa tag i mig. Klassikerläsning när den är som bäst.

Kungsbacka ultras – Johan Espersson

Betyg: 4,5/5 Johan Esperssons Kungsbacka ultras liknar inte riktigt något annat jag läst. Den är annorlunda i sin form och som en lång, ljuvlig raksträcka av väl valda ord. Berättelsen vi följer flätas fram i snabba meningar och det är en kärlekshistoria som är både sorglig och storslagen, om längtan bort och längtan hem. Det är känslofyllt och nära och lyriskt. En läsupplevelse som gjorde mig sugen på att skriva.

Madonna – Sara Villius

Betyg: 4/5 Sara Villius Madonna är en smutsig och svart berättelse och samtidigt både vacker och lyrisk. Den är krävande att älska men också omöjlig att inte tycka om. Med omsorgsfullt valda formuleringar om kärnfamiljen och moderskapet lyckas den både ifrågasätta och stryka medhårs.

Svart som silver – Bruno K. Öijer

Betyg: 4/5 Mera Öijer (ja jag kan även ha hittat en ny poesihylla på biblioteket). Inte riktigt lika fängslande som Dimman av allt men fortfarande fota av sidorna-bra och full av ord att lägga intill bröstkorgen.

Friläge – Yrsa Keysendal

Betyg: 3,5/5 Friläge handlar om Anna och Linda som växer upp på samma gård. De delar allt, fram till en punkt när något plötsligt går isär. I sektioner berättade från olika perspektiv flätas sedan historien stegvis samman. Språket är fint och flödande men handlingen griper inte helt och hållet tag i mig. Trots det skulle jag summera det som en härlig och intensiv läsupplevelse.

Mördarens mamma – Ida Linde

Betyg: 4/5 En dag knackar två poliser på Henriettas dörr. De berättar att hennes son dödat en annan pojke och hon befinner sig plötsligt i rollen som mördarens mamma. När jag börjar läsa tror jag mig ha en aning om vad boken ska handla om men halvvägs in blir jag lite förvirrad, för den är på många sätt inte alls som jag förväntat mig. Trots detta är den vackert skriven, smärtsam och trånande, gripande och tankeväckande. Språket väger tyngre än storyn och resultatet blir en intensiv och inspirerande läsning.

Idioten – Elif Batuman

Den här boken ligger på mitt nattduksbord just nu och väntar på att läsas klart, så recensionen får dröja lite. Därefter ska jag nog läsa Vi for upp med mor av Karin Smirnoff som jag sparat på länge av någon anledning, kanske för att mina förväntningar är så extremt höga. Jag har också Annika Norlins nya novellsamling på vänt som jag är väldigt nyfiken på. Fler recensioner kommer alltså, om ni vill ha mer.

Livet utan konturer

Jag går runt med en känsla av att livet saknar konturer. Allting flyter ihop till en enda massa. En fredag känns som en tisdag, det finns ingen skillnad längre, nu när ingenting ändå händer. Jag rör mig på samma 34 kvadrat hela tiden. Jobbar sittandes vid matbordet, ståendes i fönstret, halvliggandes i soffan. Om kvällarna går jag promenader och försöker ta en ny riktning varje gång. Men Sveriges största stad känns plötsligt liten och jag har gått över hela Södermalm nu. Bestigit gatorna från Hornstull till Vitabergsparken, vandrat längs Årstaviken och Söder Mälarstrand så ofta att jag tappat räkningen.

Det kliar i kroppen av rastlöshet och självtvivel. Jag saknar min gamla vardag. Att vara på ett kontor omgiven av kollegor, mötas i köket för mer kaffe och komma på idéer tillsammans. Att vara kreativ på egen hand, utan någon som säger ”fortsätt” när man tänker högt, är hundra gånger svårare. Att förstå skillnaden på bra, okej och uselt när man inte har något att mäta sig med är hopplöst. Att känna sig färdigjobbad för dagen när det enda konkreta man vet att man klarat av är att sitta åtta timmar framför en skärm. Och sedan ska ens enda sociala aktiviteter tillbringas vid samma skärm i någon patetisk video-aw, framför någon överhypad tv-serie eller en live-streamad konsert som inte är i närheten av hur det hade varit att faktiskt stå där, på riktigt.

Jag är trött på datorns blåa ljus, den känns som en fiende numera. En evig följeslagare och samtidigt ens främsta väg för att få social stimulans. Ett moment 22. Så att skriva här känns mer omöjligt än någonsin. Det lilla som händer i mitt liv tycks svårt att dela, antingen för personligt eller bara för banalt. Men jag saknar tiden när jag hade saker att berätta. Jag saknar mänsklig närhet, att ha andra omkring mig förutsättningslöst, att bara få en ordentlig kram. Jag saknar livet med konturer.

Min trettionde födelsedag

Och mitt i kaos och karantän och inställda påskfiranden så går jag och fyller år. Trettio! Jämnt och stort och vuxet. Jag har fått blomsterbud och grattishälsningar. Min familj hade repat in en fyra minuter lång hyllningslåt till Pomp and Circumstance som framfördes på videolänk med tillhörande koreografi och rekvisita. De är otroliga. Jag har ätit räksmörgås till frukost, för i min familj är det tradition att den som fyller år får det. Och jag har tagit på mig min rosa födelsedagsklänning som hängt i garderoben och väntat på fest. Snart ska jag iväg på en liten hemmamiddag hos några kompisar som har planerat allt i smyg. Det blir en annorlunda födelsedag men en fin sådan. Och när kaos och karantän är över ska jag ta igen allt som blev inställt och fira med råge. Hurra och glad påsk!

Åtta tecken på vår

Fastän tiden tycks stå stilla så händer det något där ute. Vi går mot vår. Det märks i luften, hur den plötsligt känns mjuk och lätt att andas. På ljudet, i fåglarnas kvittrande och dunkandet från basketplanen som fortsätter allt senare. Och det märks på ljuset, på att jag inte längre måste jaga solen innan den går ner och hur jag varje morgon tänker att nu måste jag verkligen fixa en rullgardin till fönstret. Vi lever i den konstigaste av tider men det blir vår ändå. Här är några andra mer eller mindre klassiska vårtecken som jag noterat.

När jag kliver ut ur porten för att ta min lunchpromenad märker jag att något är annorlunda. Trottoarerna är rensopade från grus och gatan ligger mörkgrå och fuktig, nytvättad och redo att torka i solen. Jag känner lukten av våt asfalt som sakta värms upp och den påminner om den intensiva doft som fyller luften efter ett tungt sommarregn.

I trapphuset sitter en lapp som informerar om att det är dags för gemensam gårdsstädning och iordningställande av terassen. Som nybliven bostadsrättsägare är det min första samling någonsin och det känns nästan lite pirrigt, på ett ytterst fånigt vis. Men jag är ju så glad för att få bo här och när vi är klara har föreningen lovat att bjuda på korv och öl, bara en sådan sak!

På Bysistorg vid Hornsgatan blommar körsbärsträden för fullt och uteserveringarna ekar förnuftigt tomma. Jag ställer mig under ett av träden och riktar telefonens kamera uppåt. Det är ett märkligt behov att behöva dokumentera dem år efter år, men det är som att kroppen känner av att det här är för fint för att inte spara på.

På Pressbyrån har de just nu halva priset på all glass, precis som de brukar varje vår. Och jag kan inte låta bli att köpa en magnumpinne eller en lakritspuck när jag går förbi på min kvällspromenad. Snart öppnar kanske också glasskiosken som ligger på hörnet vid parken nedanför mig. Då ska jag gå dit ofta.

Termometern visar femton grader och för första gången på länge lämnar jag halsduken hemma och väljer en tunnare jacka. Ett par dagar senare plockar jag ner alla tjocka ytterplagg från krokarna i hallen och låter dem byta plats med jackorna som legat ihopvikta i lådan under min säng. Plötsligt är min hall full av färg och jag längtar tills nästa gång jag får gå ut.

Jag jobbar hemifrån sedan några veckor tillbaka och på eftermiddagarna brukar min rygg protestera efter alla timmar på en enkel köksstol. Så då ställer jag mig med datorn på en kartong i fönstret och blickar ut över parken samtidigt som jag står och knapprar. Idag upptäckte jag att de ställt ut nya röda soptunnor i parken. De som är till för avfall från grillar. Tänk, det kommer faktiskt en tid då vi får sitta och grilla i parker igen.

Påsken blir inte vad den brukar i år. Inte det minsta. Jag hade planerat att åka hem till min familj på landet, träffa släkten, gå i kyrkan och bli uppvaktad på min 30-årsdag. Nu blir inget av det som tänkt och jag stannar i Stockholm istället. Men sill, det tänker jag minsann äta och jag börjar redan nu. Med en matjessilltallrik med potatis, rödlök, gräslök, ägg, gräddfil och brynt smör. Den första tallriken av många.

Jag är ett aprilbarn. Det betyder att jag aldrig kan veta vilket väder det ska vara på min födelsedag. Det har både snöat och varit strålande sol i en oförutsägbar blandning. Och på samma oförtusägbara vis har alla mina födelsedagsplaner i år vänts upp och ner. 30-årsresan ställdes in, 30-årsfesten med mina jämnåriga vänner flyttades fram och min riktiga födelsedag kommer inte heller bli som tänkt. Men likväl är den ett vårtecken och den kommer dyka upp, mot alla odds. Så nu ska jag sätta mig och skriva min önskelista som jag lovat min familj, även om jag bara önskar mig två saker just nu: att allting ska bli som vanligt och att vi får en sommar vi kan njuta av.

Ömsom ljuvt, ömsom brutalt

Jag var på kontoret idag. För första gången på tre veckor. Det kändes hemtamt och trevligt och precis som vanligt. Samma orangea draperi i lobbyn, den artificiella doftsprayen på toaletten och lampknapparna exakt där muskelminnet sparat dem. Här har jag tänt och släckt i sju år.

Men ändå var det något som inte stämde. I hela lokalen rymdes en tystnad som var så kompakt, som inte försvann trots att jag spelade Markus Krunegård på hög volym vid mitt skrivbord. Det saknades folk. Och jag tänkte på när vi alla var här sist. En trött tisdag efter konferensen som avslutades med efterfest på ett hotellrum. Vi gick till McDonalds på lunchen, spritade händerna och åt dubbel cheese. Det känns som ett annat liv. Det var ett annat liv. Det kommer alltid att finnas ett före och efter mars 2020.

Det finns så många saker jag tänker på, men så få jag faktiskt vill säga. Jag känner mig tom på ord och full av tankar. Min kraft lägger jag på att försöka sitta stilla i båten och sakta ro den mot land. Dag för dag, en bit i taget. Jag kommer på mig själv med att längta efter att allt ska bli som vanligt. Efter en klassisk tråkvardag, en helt normal vecka.

När jag promenerade till kontoret i morse strålade solen. Luften var mild och jag öppnade min jacka, knöt upp min halsduk. När jag skulle vända hemåt nio timmar senare möttes jag av en hagelstorm. Vassa iskorn som piskade mitt ansikte och en vind så stark att jag stundtals knappt kom framåt.

Så metaforiskt för livet just nu ändå. Oförutsägbart. Ömsom ljuvt, ömsom brutalt. En prövning. Men till slut kommer man hem. Man får dra av sig sina blöta kläder och hänga dem på tork. Klä på sig något mjuk och varmt och sedan sakta se hur regnmolnen driver bort utanför fönstret.