Månatliga arkiv: juli 2016

 

I samma stund som min semester började kom sommarvärmen på riktigt. Den svepte in över landet, fick kvicksilvret att krypa uppåt på termometrarna och badstränderna att fyllas med folk. Och den blev startskottet på en ny fas. Om förra sommaren var en flykt från allt så handlar denna om att landa. Mjukt och tryggt.

 

Jag fyller mina dagar med idylliskt innehåll. Åker i en guldfärgad Volvo längs stora vägar, från kuststad till kuststad. Tillbringar hela dagar på stränder, grillar om kvällarna, somnar tidigt på nätterna. Fiskar gös i solnedgången, slår upp ett tält nära havet, spelar yatzy i skuggan. Cyklar längs gyllene åkrar, äter glass till middag, vänder blad efter blad. I takt med att mitt hår bleks av solen och min hud skiftar nyans så bosätter sig ett lugn hos mig.

 

Det tidigare behovet av att dokumentera allt med kameran finns inte längre. För hur många solnedgångar, sandstränder och semesterdagar orkar folk att se? Hur gör man för att allt inte ska smälta samman i en solkrämsdoftande, myggsurrande kliché? Jag bär runt på min kamera men låter den vila i väskan så gott som hela tiden. Behovet är mättat, de mentala bilderna sparar jag för mig själv.

 

Däremot är det något annat som kliar inom mig. Längtan efter att skriva, få sätta ord på saker som känns. Så jag fyller min telefon med anteckningar, jag skickar sms med känslofragment och beskrivningar av tillvaron, och då och då plockar jag fram min dator. Öppnar ett nytt textdokument, skriver en hälsning till er och postar det sedan som ett blogginlägg. Jag hoppas ni nöjer er med det, för just nu har jag fullt upp med att fånga sommaren. Gör det ni med!

 

Måndagen den 18 juli. Nu börjar min semester. Sedan jag det första året klev ut från kontoret med insikten om att jag hade mer än tjugo jobbfria dagar framför mig, som jag dessutom fick betalt för, så har det enkom varit glädje. Men i år bär semestern på en bitterljuv känsla. Fastän den kom senare i år än något annat år så känner jag mig lite stressat förvånad. Och det faktum att den kommer dela in något i ett före och ett efter går inte heller att frångå. För jo, saker blir annorlunda nu. I och med den här semestern säger jag också hejdå till en av mina allra bästa kollegor. Han jag jobbat konstant med de senaste åren, som känner mig lika väl som mina allra äldsta vänner och som har stenkoll på hur jag mår, vem jag dejtar och vad som ligger i min lunchlåda. Nu byter han jobb och det kreatörsteam vi utgjort slutar existera. Även om jag tror att förändring i de allra flesta fallen är bra, så känns det så klart lite sorgligt.

 

För att generalisera kan ett bra kreatörsteam på en reklambyrå kan antingen utgöras av två ganska lika personer som båda gillar IPA, är födda ungefär samtidigt och lyssnar på Håkan Hellström. Eller så tar man två helt skilda människor, från två olika generationer som på papperet har väldigt lite gemensamt. Och så låter man dem sitta i ett rum och säga: ja, nej, absolut, aldrig i livet, det är ju värdelöst, MAGI! osv i typ 14 av dygnets 24 timmar. Till slut, när de där olika personerna enats om något, har det analyserats sönder så väl och stretchats åt så skilda håll att det bara måste bli bra. Och jo det blir det, väldigt ofta. Exakt så där härligt splittrat och magiskt har det varit att jobba med Markus. Vi har inte alltid varit överens men när vi väl varit det har vi varit omöjliga att stoppa och det har gjort det extremt kul att jobba ihop. Därför känns det inte bara härligt att gå på semester utan också lite sorgligt.

 

Men ja, Stockholm är litet och vi kommer så klart fortsätta att hänga ändå. Bara kanske lite mindre som Paris & Nicole och lite mer som två vanliga vänner. Det kommer bli fint. Nu → semester! Och med det förhoppningsvis lite fler härliga somriga inlägg här. Tack för att ni läser!