maj 2015 – Julia Eriksson

Siciliansk risotto

Här om dagen bläddrade jag i Hemköps kundtidning och hittade ett recept på siciliansk risotto med citron, mynta och kronärtsskocka. Perfekt! tänkte jag och bestämde mig för att laga det, dels för att jag älskar risotto och dels för att jag har en resa till Sicilien bokad nu i sommar. Resultatet blev mycket gott och jag tänkte så klart dela receptet med er, men tydligen fanns det inte online och jag har inte tidningen till hands, så därför blir det en egen version från mitt huvud. Men det borde funka fint det med eftersom jag ändå justerade lite i receptet när jag väl var igång och kokade ihop det.

Du behöver:

3 dl arborio- eller avorioris

1 l grönsaksbuljong

1 gul lök

1 citron

1 kruka färsk mynta

1 burk inlagda kronärtsskockor

1 knippe sparris

2,5 dl parmesanost

salt & svartpeppar

smör att steka i

olivolja

Gör så här:
Koka upp buljongen (jag använder 2 tärningar ekologisk grönsaksbuljong och 1 liter vatten). Skala och finhacka den gula löken och fräs i olja i en tjockbottnad kastrull. Rör i riset och rivet skal från en citron, låt allt fräsa ett par minuter. Pressa i saften från en halv citron och häll sedan på lite av den varma buljongen. Låt risotton koka på svag värme utan lock i cirka 20 minuter och rör i buljongen lite i taget under kokningen. När riset känns krämigt men fortfarande har en fast kärna är det klart. Blanda då i myntablad, kronärtsskockor i mindre bitar samt 2 dl parmesanost. Rör om ordentligt och smaka av med salt och peppar. Om du önskar, servera din risotto tillsammans med färsk sparris som stekts med smör och salt i en varm panna. Toppa med lite extra parmesan och njut. Buon appetito!

Mode-inspiration i maj

Med jämna mellanrum scannar jag av Pinterest och sparar allt sådant som jag tycker är fint. Det är liksom min bästa avkopplingssyssla, att bara sitta en stund och hitta saker som inspirerar mig till att skapa något, laga en maträtt, klä mig på ett särskilt sätt eller möblera om.

Nu tänkte jag att vi skulle kolla på sådant som hamnat i min inspirationsmapp för mode den senaste tiden. Jag är väl knappast ensam om att tycka att maj har underpresterat på värmefronten – vad hände med försommarvärme, barbentsdagar och lämna jackan hemma?! Nej, nu håller vi tummarna för att juni levererar istället och då ser jag gärna ut så här.

Ganska mycket enkla färger – svart, vitt och brunt uppblandat med smutsiga pasteller och jeans. Gärna lite lager på lager-känsla med långa svepande tyger och korta shorts. Likadan över- och underdel i matchande set är fortfarande en favorit liksom klumpiga lädersandaler.

På min inköpslista just nu står:

– vita raka jeans, gärna någt lösare modell än stuprörsjeans och i grövre tyg. (Någon som vet var jag kan hitta detta? Alla jag testat är antingen ankelkorta i modellen vilket innebär att de slutar mitt på min vad eller så har de stora slitningar och hål)

– klumpiga lädersandaler med lite platå (gärna något lägre än de på bilden)

– shorts med hög midja i någon fin färg

Alla bilder hittar ni på min Pinterest-board här.

Sena kvällar i maj

Det ligger en tung syrendoft i luften. Vi är i slutet av maj och fastän klockan är elva har himlen ännu inte mörknat helt. Tiden står och stampar mellan vår och försommar, redo att brista ut i full blom när som helst. ”Förresten, vad är det med syrendoftande majkvällar som är så fint att man nästan blir vemodig?” skriver jag till Filip. ”Kanske att de varar så kort…”

Och ja, det är något med den här tiden på året. De sista veckorna i maj blir alltid en blandning av vemod och hopp. Nog för att de så starkt präglas av avslut och framtid. Skolavslutningen i nian med hallonrosa finklänning och betygen i gräddvitt kuvert. Redo för gymnasiet, en ny skola och att faktiskt vara stor. Studenten 2009 på skrikande flak genom stan och hatten högt upp i luften. Den ljusnande framtid var vår och nu började väl livet på riktigt ändå? Kandidatexamen tre år senare med sextio sidor uppsats i ena handen och en sambo i den andra. Plötsligt vuxen med en insikt om att tiden bara passerat.

I år väntar ingen examen i mitt liv. Inga svindlande steg åt nya håll och inga tårdrypande farväl. Ändå sitter jag här, en sen kväll i maj, med en blandning av vemod och hopp i bröstet. Syrendoftande skymningar tycks drabba mig ständigt, år efter år. Som en påminnelse om att livet bara är en kombination av avslut och framtid. Och var jag befinner mig precis nu, det återstår att se. Men en sak är säker: den ljusnande framtid är vår.

Lördagsbubblor

I lördags var jag på födelsedagspicknick för de här två fina i ballonghavet, nämligen Jonas och Fredrick. På grund av en liten regnskur satt vi inne till en början men sen kikade solen fram och vi letade upp en perfekt gräsplätt.

Karin var där och det är hennes förtjänst att jag känner dessa eminenta födelsedagsbarn (de gick i samma klass på Berghs), så tack för det!

Bubblet var med och solen sken sommarvarmt där i det grönskande gräset. Äntligen!

Och förutom bubbel att dricka så hittade någon plötsligt såpbubblor att blåsa, en mycket fin stämningshöjare.

Alla ville blåsa!

Jonas, Fredrick och Daehyun. Kolla Daehyuns guldcykel i bakgrunden förresten, så fin! Jag skulle dock vara livrädd för att få den snodd…

Så perfekt och idylliskt första picknick-häng i maj. Helt plötsligt var klockan halv sju och folk hade middagsplaner och annat.

Jag tog Majsan och Anna under armen och vi bestämde oss för att äta sushi och sen gå till Trädgården. Mycket bra plan.

Och där blev jag visst kvar under discokulan från klockan åtta till kvart i tre. Men så blir det lätt om man är på sitt bästa uteställe, träffar gamla vänner och kompisgäng hela tiden och bara springer runt och har kul.

Helt enkelt en värdig avslutning på en alldeles strålande, bubblande superlördag!

Röding och färskpotatis

Nu har jag lagat och ätit mat igen (det blir lätt så!) och igår var det stekt röding och färskpotatissallad som stod på min meny. Det är för övrigt ett av mina bästa mattips: gör en veckoplanering och köp hem allt som behövs. Det är så mycket mer inspirerande att laga en god middag när man kommer hem om man redan vet vad som ska göras och har alla ingredienser. Dessutom tycker jag det är kul att sitta på söndagarna och leta matinspiration i bloggar, magasin och kokböcker. Att fundera på hur jag kan kombinera olika ingredienser (”om jag köper ett knippe rädisor till den salladen, kan jag ha dem i någon annan rätt också?”) och bestämma vilken dag jag ska äta vad. Sedan vandrar jag länge med min vagn på Ica Maxi och fyller mitt minimala kylskåp till bristningsgränsen. Ah, vilken fröjd! Men tillbaka till rödingen…

När jag såg den i kyldisken tänkte jag: ”varför äter man bara lax hela, hela tiden och aldrig röding?”. De kostar ju lika mycket och borde rimligtvis vara lika enkla att laga till utseendet att döma, så jag slog till och köpte en bit. Den kryddade jag sedan med salt, peppar, citron och chiliflakes och stekte i smör. Så gott. Hejdå lax.

Till fisken serverade jag en fransk potatissallad gjord på årets första färskpotatis (win!). I slutet av koktiden på potatisen passade jag på att slänga ned några sparrisstjälkar som jag delat i mindre bitar. När allt kokat färdigt och svalnat ett par minuter blandade jag det med rädisor, rödlök och dill. Sedan på med en dressing med olja, dijonsenap, citron och honung och sist lite salt på toppen. Prima! En enkel kall sås fick husera vid sidan av och sedan satte jag mig ned och njöt av en måndagsmiddag utöver det vanliga. Och ikväll hörrni, då blir det risotto!

Monday motivation 9

Vad är grejen med att man varje söndag tänker nästa vecka då ska jag minsann bli effektiv och ordentlig. Ha matlåda varje dag, inte hoppa över de där inbokade träningspassen, sluta slänga kläder i en stor hög i soffan, låta bli att äta ett halvt paket ballerina-kex till fika varje dag och gå till pappersåtervinningen med alla tidningar istället för att låta högen växa… Och så blir det tisdag eftermiddag och man har blodsockerfall och tar ett par tre kakor ändå, känner sig lite trött så man avbokar träningen (fastän man skulle må bättre av att göra den) och plötsligt är det mer kläder utanför garderoben än i den.

Men kanske är det också det som är charmen med måndagar. Att man får en ny chans 52 gånger om året och kan fördärva den om och om igen. Och vem vet, den här veckan kanske jag är effektiv och ordentlig i hela tre dagar?! Är det någon dag jag ska starta mina förändringar så är det i alla fall idag. Och misslyckas jag så är det ju måndag snart igen…

Att springa Tough Viking

På er efterfrågan tänkte jag berätta lite om hur det var att springa Tough Viking! Det är ju ett ganska annorlunda lopp och en del grejer är svåra att förklara, men jag ska göra så gott jag kan.

Det finns ett gäng olika Tough Viking-lopp och det jag sprang gick av stapeln i Hagaparken. Totalt var banan 8 km lång och innehöll 20 olika hinder. Alltifrån att springa igenom ett amerikanskt fotbollslag som stod redo att slå omkull en till att simma ut till en kustjägarbåt i den 8-gradiga Brunnsviken… På bilden här kan ni se de flesta av hindren och i filmen från loppet ser man ännu lite mer.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HMrYGrIX3Mk?rel=0]

För att det inte ska bli världens längsta roman tänkte jag punkta upp min upplevelse lite:

Loppet verkligen en teamgrej för mig. Jag sprang ju tillsammans med några kollegor från jobbet och utan dem hade jag aldrig gjort det. Vi tog oss igenom hela banan tillsammans, väntade in varandra, hjälptes åt att komma över hinder och peppade att köra på. Jag hade inte klarat det här själv, då hade jag garanterat gett upp efter tio minuter…

Jag klarade inte alla hinder. Många frågade mig efteråt om jag fixade alla moment på banan och nej, det gör långt ifrån alla och således inte jag heller. Exempelvis hindret där man ska klättra upp i ett rep och ringa i en klocka högst upp, det kräver ganska mycket styrka och teknik. Men är det saker man inte klarar får man göra straffarmhävningar/burpees som funktionärerna delar ut åt en, så det går inte att fuska sig igenom och på så sätt vinna. Självklart hade jag ju velat fixa alla hinder utan att trilla ner och så, men då hade jag behövt träna mycket, mycket mer! Nu slutade det väl med drygt 100 olika armhävningar istället, hehe. Mitt mål var hela tiden att ta mig igenom banan, inte springa på någon rekordtid eller så.

Det var en riktig utmaning, både fysiskt och psykiskt. Som person är jag verkligen ingen äventyrare, jag är ganska feg när det kommer till sådant. Att hoppa från hopptorn, stå på händer och bada i kallt vatten är saker som jag gärna undviker. Nu fick jag verkligen utmana mina rädslor och våga släppa taget – något som faktiskt var väldigt lärorikt och stärkande. För jag kan ju klättra upp på en 10 meter hög ramp och glida ner rakt i iskallt vatten, även om det är läskigt.

Stämningen på området var peppad. Mycket publik på plats, uppmuntrande och snälla loppdeltagare och bra funktionärer gjorde att loppet kändes lite som en folkfest. Om än en mycket lerig och tuff sådan. Jag är också evigt tacksam för att solen sken på oss, det hjälpte när man klev upp ur isvaken och skulle springa vidare.

Man kan tyvärr skada sig… Ja, är det väl oundvikligt att nämna det faktum att jag slog i huvudet på ett av hindren och fick en lätt hjärnskakning. I ett sådant här lopp är det givet att vissa skador inträffar och man får ju hela tiden ta ansvar för att känna efter hur man mår. Nu kände jag inte av min skada ordentligt förrän efteråt så jag körde ju på och fullföljde loppet, men hade jag velat bryta fanns det gott om funktionärer på plats och även sjukvårdare inom räckhåll.

Vill jag göra det igen? Just nu, nej! Mest för att nästa lopp i Stockholm är nästan dubbelt så långt (15 km) och det känns lite väl tufft. Och för att även om jag gillar utmaningen, känslan efteråt och är stolt över att jag tog mig igenom så är den här typen av lopp inte riktigt min grej. Att ha gjort det känns grymt men nästa utmaning får nog bli något helt annat! Är ni sugna på att köra så tycker jag ändå att ni ska satsa. Teama ihop er i ett bra lag, träna tillsammans och ge järnet!

Strömmingswrap

Stora delar av min hjärnskakningsvecka ägnade jag åt att ligga stilla och tänka på enkla saker för att inte överanstränga hjärnan. Typ olika klädkombinationer att bära, maträtter att laga och utflyktsmål att besöka. En av matkombinationerna som jag fastnade på var: tunnbröd, strömming, rädisor och dill. Så när jag kände mig något piggare tog jag mig till affären för att handla ingredienser till en egenpåkommen strömmingswrap. Färsk strömming är förresten något av det billigaste i fiskdisken och väldigt enkelt att laga. Jag betalade bara 15 kr för ett stort paket, mycket bra!

Du behöver:
Mjuka tunnbröd (runda eller fyrkantiga)

Strömmingsfiléer (räkna 2-3 små till varje wrap)

Vetemjöl

Ströbröd

Smör

Färskost

Ett syrligt äpple

Rödlök

Crème fraîche

Ett knippe rädisor

Dill

Salt och peppar

Gör så här:

Börja med att klippa av den lilla fenan som sitter på strömmingens rygg, i övrigt kan du behålla skinnet på. Blanda vetemjöl och ströbröd (ungefär 50/50 av varje) på ett fat tillsammans med salt och peppar. Vänd strömmingen i paneringen och lägg i en varm panna med mycket smör. Stek strömmingen ett par minuter på varje sida tills den fått fin färg. Finhacka rödlök samt grönt äpple och blanda tillsammans med crème fraîche i en skål. Smaka av med salt och peppar. Bred färskost på ett tunnbröd, lägg på stekta strömmingsfiléer och äppelröran. Toppa med tunt skivade rädisor och färsk dill. Vik ihop och ät!

Jag tycker detta passar perfekt som lunch eller att ta med sig ut på picknick. Smakkombinationerna känns dessutom väldigt mycket sommar, hav och ledighet för mig!

Hemma hos Kristin

En hel del av er önskade mer inredning i min lilla enkät och det är kul! Jag själv tycker att det är ett både intressant och roligt ämne, men i och med att jag bor ganska litet och i andrahand så har jag svårt att göra en massa inlägg om min egen inredning. Det hindrar mig dock inte från att ägna timmar till att leta inspiration, njuta av andras hem och tänka på hur jag själv skulle vilja ha det hemma i framtiden. Därför blev jag extra glad när jag såg det här inlägget med bilder från Kristins (aka Krickelins) hus. Jag vet inte om det är ljuset och de öppna ytorna, det fantastiska sättet att använda färg (intensivt men ändå sparsmakat) eller bara Kristins fingertoppskänsla för detaljer – men detta hem tycker jag är så fint! Helt klart inspirerande och därför frågade jag om jag fick låna några bilder och låta er se, vilket jag fick, så håll tillgodo!

Alla bilder kommer från Lovely Life, se fler här!

På hjärtat

Om någon skulle fråga mig: vad har du på hjärtat idag? Då skulle jag svara tre saker. Nämligen följande:

Nummer ett: jag älskar pioner. De tjocka lagren med blomblad, den stora (nästintill bombastiska) blomman som bildas av en perfekt rund knopp och så doften. Helt klart en blomfavorit.

Nummer två: finalen av Mad Men. Är det någon här som följt den serien? Nu har ju det absolut sista avsnittet visats, sju säsonger har gått till ändo och jag saknar redan mina vänner på den fiktiva reklambyrån. De sista tre avsnitten var magiskt bra och jag tror jag behöver någon slags stödsamtal för att prata ut om slutet. Har ni inte sett serien, gör det! Jag vet, den är lite svår att komma in i till en början, men sen… Åh, så många karaktärer att älska.

Nummer tre: The Tallest Man On Earths nya album Dark Bird Is Home. Han har gjort det igen. Det här kommer till stor del utgöra soundtracket för min vår och sommar. Jag är så glad att jag ska få höra honom live på Göta Lejon i slutet av juni, jag hoppas och tror att det blir så där försommar-fint och ljuvt.

Vad har ni på hjärtat idag?