Ett knastrande och ett sprak och sedan det välkända ”This is your captain speaking. Vi kommer att anlända inom utsatt tid, den lokala temperaturen är 23 grader och klockan är 12.30. Välkomna till Rom!”
När jag kliver av planet slår den efterlängtade och nästintill bortglömda värmen emot mig. Det är soligt, det är varmt och tanken på att jag för några timmar sedan vandrade genom ett frostigt Stockholm med mössa och vantar känns främmande. Så fort min väska rullat ut på bagagebandet tar jag med den in på en toalett och byter om. Kjol utan strumpbyxor, låga converse på fötterna och jackan längst ned i väskan.
Min telefon ringer. Det är du. ”Var är du?” ”Vid utgången på terminal 3”. ”Jag med. Vänta jag ser dig, stå kvar!” Och så ser jag dig, sisådär tjugo meter bort. Först står jag kvar som du sagt men varenda sekund känns så evighetslång tills du är framme vid mig. Jag har väntat i en och en halv månad men nu får det faktiskt vara slut med det. Så jag går med stora snabba steg rakt mot dig. Och vi möts där på mitten, i solen, utanför terminal 3.
Vi lägger in väskan i bilen och färdas ut på de italienska motorvägarna. Trafiken är smått kaosartad men jag känner mig trygg där bredvid dig. Du bläddrar bland spåren på cd-skivan, jag placerar solglasögonen på näsan och sjunker ned i sätet. Den här låten strömmar ut ur högtalarna, solen skiner och min Italienresa har börjat på bästa vis. Buongiorno!
