Idag landade den här tidningen på min hallmatta. Tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet. Och gissa vem som fått vara med och skriva krönika? Jo, jag! Från och med nu är jag nämligen krönikör och skribent i tidningen och jag tänkte att ni skulle få läsa vad jag skrivit i första numret:
Om vänner som inte bara är vänner
– eller; Alltså jag gillar ju dig, men…
Mobilabonnemang, el-avtal, bredband, Elle-prenumerationer eller 60 månaders avbetalning på en 52 tums plasma-tv. Vår generation tycks ha blivit nästintill synonym med att signa upp oss på olika avtal (Viasat Gold för bara 199 kronor i månaden, fantastiskt!). Vi kan binda upp oss på allt ifrån dagstidningar till gymkort utan att tveka. Men det stora undantaget heter förhållanden. Vi tycks vara så rädda för att binda oss till varandra att vi var tvungna att mynta uttrycket ”friends with benefits”.
Visst, det är ju inte mer än rätt att ett så pass utbrett fenomen ska ha ett namn. Frågan är snarare hur fenomenet i sig är rätt i ett större perspektiv och under en längre tidsperiod? Jag är varken extrem traditionalist eller evolutionsexpert men jag känner att vi har ett litet problem här. I alla fall om vi vill föra jordens befolkning vidare men samtidigt väljer att se på varandra som enbart vänner med fler, eller färre, fördelar.
Handlar det hela om att man är rädd att förlora någon sorts heder? Är det kanske så att vi är generationen som är så måna om vårt ego och oss själva att vi inte vågar dela med oss till någon annan? Visst kan jag förstå att det har sina fördelar att inte behöva vara bunden till någon, men på längre sikt blir det mer förvirrande än givande.
För sedan blir klockan kvart i tre och man står där på dansgolvet och bevittnar detta moderna Shakespeare-drama fullt av Hamletkaraktärer som frågar sig ”att vara eller icke vara?”. Alla dessa par som egentligen bara är vänner kastar flackande blickar mot varandra och hela rummet osar av osäkerhet blandat med viljan att inte vara den som ger sig.
Just då i den stunden kan jag inte låta bli att fascineras av att vi är generationen som hellre binder upp oss i två års tid hos någon mobiloperatör med otrevlig kundtjänst än med en person vi dejtat i ett halvår. För hur farligt kan det vara att ta det där steget? Att bli någon annan än den som bara följer med hem vid tresnåret?
Fler skulle vinna än förlora på att chansa. Och i värsta fall så är det lättare i dagens samhälle att avsluta ett förhållande än att säga upp sitt mobilabonnemang. Tro mig, jag har provat och kundservicen hos 3 är inte att leka med…
