Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är verkligen jättejättefult. Fötterna längtar efter barmark, efter ren asfalt under sulorna, jag vill ha loafers och sneakers, kom igen då snälla. Av rädsla för att halka springer jag långpassen och intervallsessionerna inomhus, en mil på löpband är lika mycket träning för psyket, att stirra på det rödblossande ansiktet i spegeln, se hennes armar pendla, tänka ”hakan upp, bröstet fram, händerna längs sidan, inte korsa kroppen”. Fyrtiotvå minuter kvar.
I en podd säger de att det poetiska bloggandet är utdött och omöjligt nu för tiden. Tråkigt för mig som fortsätter att skriva mellan raderna, som har svårt att redovisa upp och ner, nästan aldrig lyckas vara rakt på sak. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. Så länge man inte vet kan man inte gå sönder, tänker jag och blundar.
Vi sitter uppkrupna i fönstret som så många gånger förr under det här korta året som ändå tycks ha varat i en evighet. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig, att jag längtat efter den typen av samtal, hur de kan kittla mig och så rädslan för dumheten. Vad kan jag ens av allt man ska kunna? Vad har jag faktiskt lärt mig sedan jag slutade på universitetet? Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. På vägen hem lyssnar jag på en podcast om Homeros.
Jag tänker på barn och på vuxna, på åldrar och på tid. Spolar den fram och tillbaka för att försöka ta ett grepp om den. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Äta sushi och besöka & Other Stories. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Herregud, har jag ens levt. Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Ovanpå det prat om bindningstider, räknekalkyler fram till 2027, horisonter skrämmer mig. Om tre år är jag typ fyrtio, ropar jag lite för högt mellan våning tre och fyra på kontoret. Nu överdriver du, svarar de. Ja det gör jag. Men ändå!
Månatliga arkiv: januari 2024
Sentimental attack
Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Tillvaron fryser men i hjärnan är det slask, alla idéer skvalpar, rinner över, kladdar ner. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Via några lyckosamma klick lyckas jag hitta hennes gamla blogg, kan inte längre se bilderna men orden finns kvar. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. Unga och rastlösa, vilsna och ambitiösa, som om allt stod på spel, kanske för att det faktiskt gjorde det. Och vänskapen som det starkaste klistret, närheten och köksgolven, tältsängen i vardagsrummet. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del, formulerat med den utomstående blicken på oss, att det ändå finns kvar. Faktiska fragment. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Under promenaden väljer jag listan med de mest spelade låtarna från perioden, jag vill se om de fortfarande känns och minnena knuffas, skapar en trängselvåg i bröstet och strupen. Över tio år i staden och jag har vandrat just här så många gånger, gatorna och broarna som alltid tycks återkomma och på Skeppsbron monterar de ner julgranen. Det är januari och saker tar slut, men jag hoppas att jag befinner mig i början av något, övar på att njuta av slumpens lycka, av en långsamt porlande tillvaro. Snö och sand blandas under mina fötter, bildar en tung massa som håller mig på marken och i ett obevakat ögonblick kör bussen ut från ingenstans, den tutar och jag säger till mig själv att jag måste vara försiktig, det gäller att hålla döden på armlängds avstånd. Jag tänker på de små liven i hennes mage och hur tiden betyder allt och ingenting, så mycket är detsamma och något är alldeles nytt och jag tänker på arkiven, på hur jag alltid älskat att läsa hennes texter och hur jag fortfarande vill vara kvar i orden hon bär, genom allt vill jag dela tankarna. Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga, inget tydligt budskap att dela, utan bara för att jag och kanske hon och eventuellt någon mer ska kunna gå tillbaka och tänka att det var så det kändes, det var så här det blev.
Mer och mindre 2024
Jag började att skriva en inne och ute-lista men det var något som kändes så fånigt med att rangordna saker, som om jag vore någon slags allsmäktig tyckare när allting innerst inne ändå bara handlar om vad jag personligen vill ha mer eller mindre av. Så låt oss tala om det istället.
Under 2024 vill jag ha mer av mycket, som i maximalism, jag vill ha spretiga, konstiga, personliga miljöer istället för avskalade och tillrättalagda. Jag vill ha färgen röd, ljusgul och brun i både mode och inredning. Jag vill fortsätta att springa, gärna långt och snabbt för det gör mig trött och glad. Jag vill ha hälsan med mig, en låg vilopuls och en högre självkänsla. Jag vill balansera min rationella och logiska sida med tro och andlighet. Jag vill sträva efter mystiken och fördjupa mig i tänkarna och sökarna, exempelvis i Hildegard av Bingen och hennes verk. Jag vill fortsätta att läsa många böcker och jag vill undvika att se på tv även detta år. Jag vill göra mer för hand och mindre vid skärm, låta skapandets personlighet synas, kanske utforska något inom textilkonst. Jag vill bära slips och fula fast roliga t-shirts och jag vill sminka mig mer sällan, bara när jag faktiskt vill och inte när jag tänker att jag borde. Jag vill tillbringa mindre tid i storstäder och mer ute på landet. Jag vill vara mer på pub och mindre på vinbar för ärligt talat, även om vin är gott och trevligt så är det inte ekonomiskt försvarbart med bara dryck för sjuhundra kronor. Jag vill fortsätta att äta mestadels vegetariskt utan att göra det till ett tvång och jag vill äta måltider som gör mig mätt och glad. Jag vill välja den enklare maten ute och den satsigare hemma med kompisar på besök. Jag vill fördjupa mina vänskapsrelationer och jag vill kunna ge och ta emot mer kärlek. Jag vill åka på många mindre utflykter och ett par längre resor, gärna med tåg. Jag vill ta morgondopp så ofta det går och jag vill gå på många olika kulturevenemang. Jag vill göra mitt jobb mer utvecklande och givande och jag vill balansera det med en kreativ fritid där jag har ork att skapa. Jag vill fortsätta att skriva och göra det på ett så ångestfritt sätt som möjligt. Jag vill bli bättre på att ge komplimanger och jag vill undvika slentrianmässig bitterhet från mig själv och andras gnäll på internet. Jag vill le mer och större, både på bild och i verkliga livet. Jag vill spendera mina pengar klokt men generöst på de områden där det känns viktigt och när jag kan. Jag vill fortsätta att handla kläder enbart second hand och jag vill ta med mig det tänket in även på andra områden. Jag vill inspireras mer av handling och mindre av yta. Jag vill måla färdigt mina väggar och kanske även mina fönster och dörrar för jag vill ha mer färg och jag vill våga göra, våga köra utan att tänka efter tre tusen gånger. Och jag vill att det ska bli bra, att världen ska lyckas landa mjukt efter en turbulent tid och jag vill våga tro på det som är gott.
Och okej då, en kort listversion också bara för att det är kul:
Inne 2024
Landsbygd
Kloster
Slips
Färgen röd
Maximalism
Pub
Klä på sig och se ut som man glömt ett plagg
Mystik
Sitcom-vänskap
Jogga
Grillkiosk
Ute 2024
Humor
Barbie-rosa
Gnälla på internet
Att ha en ~ny outfit~
Sitta med mobilen
Bry sig om vin
Fotboll
Fine-dining
Rosetter
Resa till storstäder
Grön dryck
Ny ny new new nyår utanför Newcastle
Det var i slutet på året och vi tog tåget från King’s Cross till Newcastle. Utsuddade, färglösa landskap utanför fönstret, matsäcksmackor och småprat.
Och så hyrbilen, mathandlingen, vänstertrafiken, vedträna på bensinmacken, väggroparna, grinden och till sist framme, mottagna med dukad tebricka och varma rum.
I början av december kom ett meddelande. Vill du fira nyår med oss i The Banqueting House utanför Newcastle? Vi kommer att vara där i fyra dagar. Det ville jag, mitt svar rymde ingen tvekan.
The Banqueting House byggdes i mitten av 1700-talet och användes då enbart för fester och tillställningar. Huset stod länge tomt och förföll men i slutet av 1970-talet togs det om hand av The Landmark Trust och renoverades för att kunna hyras ut till gäster. I den tjocka gästboken nämndes bröllopsresor och familjeutflykter, fågelskådare och jubileum och så vi då, nyårsfirare.
På lördagsmorgonen en promenad runt ägorna. Stora grönområden, de gamla stallarna, ett förfallet orangeri, betande stirrande får.
Det juldekorerade kapellet med stolar i långa rader. Vi ska just ha en liten konsert, sa det äldre brittiska paret som höll på att fälla upp notställ och få igång element. Slå er gärna ner och lyssna. Folkmelodier på flöjt och gitarr, mjuka stämmor som letar sig in och lägger sig tillrätta.
I universitetsstaden Durham köper vi ostar och champagne. Vandrar längs floden och äter fish and chips and mushy peas på en liten restaurang.
Ett besök i den stora katedralen och sedan hem till lugnet igen. Till långsamma middagar, tända brasor, gouachefärger och penslar. Sitta med varsin bok och läsa, då och då stanna upp för att citera något, fylla på varandras tekoppar igen och igen.
Nästa morgon också den sista för året. Betande rådjur utanför fönstret när vi viker upp fönsterluckorna, en skymt av sol.
Ett dukat frukostbord och jag vill övergå till att enbart ha brittiskt porslin i köksskåpen. Samma samma, allt ska matcha ner till minsta äggkopp.
Tre kvinnor på väg över de brittiska hedarna för att nå fram till puben och få sig en Sunday roast. Väldigt mycket Brontë fast 2023.
Och så ett torn av brun mat, av yorkshire pudding, stuffing, rostbiff och potatis. Inte en mellanrätt så långt ögat kan nå.
Hem längs fälten och genom leran, fötterna tillbakadragna i varje steg, vi trotsande på väg in i det nya året, redo för övergången från 23 till 24.
Byta om och duka upp, dyka ner i grytor och buteljer.
Kavla pasta och göra key lime pie, varva varje rätt med frågor och reflektioner, blicka framåt, bakåt och ner på klockan, oj den är nästan tolv, pausa spelet, fram med champagnen, skål och puss och nu händer det.
Och så dansen med stora förlösande rörelser, som om kroppen saknat svängrum så länge, ingen att störa med sitt skrålande, bara vi, bara här, höj lite till, okej.
Årets första dag, en vandring längs floden, ivrig, brusande, fylld. Solen i ögonen, jackan uppknäppt, pepparmintte.
Tillbaka i skymning, en sista kväll i vårt gotiska hem, en paj för att markera årets början.
Och nästa morgon hejdå alla vackra rum, den sköna sängen, de dekorerade väggarna, det mjuka ljuset, den stora rymden, det stilla lugnet och allting som gjorde övergången mellan två år till ett minne för livet. Påfylld och tacksam, hjärtat milt, känslan ny ny new new av ett nyår utanför Newcastle