Framkallade sommarminnen

Över en natt kollapsade sommaren och blev till höst. Eller i alla fall till någon slags regnkall, blåsig sensommar. Den kompakta, klibbiga värmen är ett minne blott och nu väntar långbyxor och långkok. Jag har flera planer för terminen, men de tar vi lite senare, för nu tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka på sommaren i analogt format. Förra året rotade jag fram mina föräldrars gamla olympus-kamera ur en byrålåda och började fylla den med film igen. Jag är fortfarande nybörjare på området och det är en del överraskningsmoment när jag får se hur bilderna blir, men det är ju också en del av charmen. Så här kommer trettio framkallade foton från juni till augusti.

midsommar midsommar midsommar

Vi börjar i midsommartid som firades ute på Väddö i Roslagen. Det var varmt och vi gick till sjön och badade varje dag.

midsommar midsommar midsommar midsommar

Jag hade precis matat kameran med ny film och var bra på att fånga kompisar i olika ögonblick. På grund av filmbrist fick jag köpa en ny variant (Kodak Portra 800) som är ganska ljuskänslig och därför inte helt optimal för foton i solen mitt på dagen, men det blev rätt bra ändå tycker jag. Jag är ju inte så teknisk i mitt fotande utan vill mer bara fånga fina stunder.

midsommar

Som den här på Emelie, Edda och Fredrik.

midsommar midsommar

Det är också något med det analoga formatet som gör helt vanligt köksstök med disk och öppnade pastapåsar till något charmigt. Jag tror jag ska försöka ha en mer analog lins på livet i allmänhet framöver. [insert soppåse i motljus]

teamdag reimersholme reimersholme

Efter midsommar var jag tillbaka i Stockholm och hade teamdag med mina kollegor och badade på Reimersholme flera gånger i veckan.

familjen familjen

Jag åkte hem till min familj i Norrköping och hälsade på min nyfödda brorson Uno. Och så åkte jag till Smultronstället och åt glass med mamma och pappa. Så fint med omvända roller, att det nu är de som blir fotade med analog kamera och inklistrade i sommaralbumet. <3

österlen österlen

Sedan fick jag semester och tog mig raka vägen ner till Österlen och glömde tydligen bort kameran för det blev bara två bilder på en vecka. En ute vid Ales stenar och en middag på baksidan av huset.

svartsö svartsö

Efter det följde en vecka på Svartsö som var både suddig och skarp som ni kan se. Jag tycker ändå att tvättstrecksbilden blev fin med sina färger och skuggmönstret på handduken.

skogen skogen skogen

Lite mera landet-bilder ute hos mina föräldrar. Jag gick på promenad förbi hagen med alla får, in i skogen och lyckades hitta ett helt gäng med kantareller. Ett lyckligt ögonblick helt klart värt att dokumentera.

devon devon devon

Jag tvekade ett tag på om kameran skulle få följa med på vandringen i England. Inte för att jag är så rädd om den utan för att varje grej extra blir något att bära runt på i en vecka. Men till sist packade jag ner den och det är jag ändå glad för, vyer som dessa är ju härliga att ha i flera format.

devon devon devon

Lite klassiska gruppbilder hör ju hemma i semesteralbumet. Här är mina vandringskompanjoner Anna, Sadia, Gaëlle och Haz. Och på nedre bilden fick jag också vara med på ett hörn.

devon devon

Sista bilden på rullen togs lägligt på det som var semesterns sista dag innan det var dags att åka hem och tillbaka till vardagen igen. Nu återstår bara att jaga reda på ny film så jag kan börja dokumentera hösten och dess små ögonblick.

Att vandra på South West Coast Path i England

Det har blivit dags för det långa inlägget om min vandring i södra England. Ni har frågat och jag har försökt svara och samla så mycket information som möjligt. Värt att notera är att South West Coast Path är en lång led på drygt 100 mil som sträcker sig längs stora delar av södra Englands kust, så det jag har sett är bara en tiondel ungefär. Men förhoppningsvis kan det här inlägget fungera som inspiration och guide även om ni går andra sträckor eller vandrar på en helt annan plats.

Vandra i Devon


Val av resmål

Att jag ens kom iväg på en vandring är helt och hållet min kompis Annas förtjänst. Tidigare somrar har hon gjort olika vandringsresor med sin vän Gaëlle och i år var de sugna på att utöka gruppen med några fler. Jag har alltså haft ganska liten inblandning i själva bokandet av resan och mest varit pepp och sagt ja till allt de föreslagit. Men när jag frågade Anna varför det blev just England blev svaret: ”För att England är toppen! Landskapet är vackert, det finns massor med små gulliga byar med bra pubar, folk är trevliga, och det finns bra leder.” Gott nog! Just den här leden, South West Coast Path, hade vi fått tips om av en kollega till Gaëlle. Värt att nämna är också att två av fem i gruppen befann sig i Storbritannien innan, så det kändes också som ett plus.

Vandra i Devon


Planeringen av resan

När det gäller välkända leder (som denna) så går det oftast att söka fram förslag på dagsetapper för den sträcka man vill vandra. Det kan vara bra att se vad andra tycker är en rimlig dagslängd för just den leden man valt, eftersom olika leder kan skilja sig rätt mycket åt i svårighetsgrad. Sedan gäller det ju också att se till att det finns lediga boenden i början och slutet på varje dagsetapp man vill göra, vilket kan bli ett litet pussel om man inte är ute i god tid. Två bra sidor för att läsa mer om South West Coast Path och de olika etapperna på den är:

South West Coast Path Trip Planning
Absolute Escapes South West Coast Path

Vi vandrade i norra Devon under fem dagar och siktade på att gå runt 20-22 km varje dag. Oftast började vi runt 9-10 på morgonen och var framme vid 17-18, så det blev ungefär 6-7 timmar vandring per dag. Vi hade aldrig bråttom och tog alltid en lite längre lunchpaus och ibland också ett dopp om vi passerade en strand. På grund av boendelogistik hade vi en dag som var ganska mycket kortare (8 km), men det var också rätt mysigt eftersom det gav oss lite tid att utforska en av byarna närmare. Mellan dag 3 och 4 tog vi en buss tidigt på morgonen för att slippa gå en lång (och ganska tråkig) väg rakt inåt i landet och istället få vandra mer längs kusten.

Vandra i Devon


Våra etapper

Lynton – Combe Martin 22 km
Combe Martin – Ilfracombe 8 km
Ilfracombe – Croyde Bay 24 km
Buss från Croyde Bay till Barnstaple, bussbyte och sedan vidare till Westward Ho!
Westward Ho! – Clovelly 19 km
Clovelly – Hartland Quay – Hartland 21 km

Varje sträcka hade verkligen sin charm men mina favoriter var nog den första från Lynton till Combe Martin och den tredje, framför allt sträckan från Ilfracombe till Woolacombe. Av byarna så var nog Ilfracombe och Clovelly mina guldkorn, de var så mysiga!

South West Coast Path är ju en populär vandringsled, men jag skulle inte säga att det kändes som att det var särskilt mycket folk när vi gick, även om det var högsäsong. Ibland stötte man på några andra vandrare eller människor som gjorde kortare turer men den större delen av tiden gick vi helt själva i vår grupp.

Vandra i Devon


Boenden längs vägen

Vi hade bokat alla boenden i förväg. Från början var faktiskt vår plan att vandra en del av leden som går i Cornwall, men när vi skulle boka boenden i slutet av maj var mycket redan uppbokat där. Så efter lite pusslande hittade vi en fin led i Devon med boenden i fem olika byar på lagom avstånd. Vilka slags boenden vi hade varierade en del, ibland var det enklare B&B och ibland hotell. Kraven var inte särskilt höga, efter en lång dags vandring är alla sängar sköna och det enda som står på önskelistan är en dusch, men alla boenden var bra tycker jag.

Eftersom det här var min första vandringsresa kände jag att det var väldigt skönt att få landa i en säng varje kväll och veta på förhand var jag skulle sova. Visst är det mer sport och ”på riktigt” att tälta och bära på all sovutrustning och mat, men den här typen av resa passade väldigt bra för mig (och för resten gruppen). Det är inte heller är tillåtet att tälta var som helst längs leden, utan man måste hålla sig till specifika campingplatser, så det är inte riktigt lika fritt som i Sverige.

Vandra i Devon


Mat och dryck

På de flesta hotellen ingick frukost eller så åt vi det ute i byn där vi började vandringen. Jag körde oftast på en rejäl frukost med ägg, mackor, yoghurt eller gröt och ibland en full english. Som matsäck under själva vandringen hade vi färdiga mackor, frukt, grönsaksstavar, chips och godis. Vissa hotell hade ordnat så att man kunde beställa lunchpaket att ha med sig, annars gick vi oftast till den lokala mataffären. Längs själva leden var det rätt tomt på matställen (med undantag för de få gånger vi passerade genom en något större by) så vi såg alltid till att ha med oss matsäck. Det bästa är att allt smakar ljuvligt när man äter det utomhus utsträckt på stranden eller högt uppe på en topp. Då spelar det ingen roll att det är svettiga ostmackor och smält twix-choklad. På kvällarna åt vi ute på de lokala restaurangerna. Det blev absolut en och annan fish & chips med en kall pint öl.

För att klara värmen hade vi med oss mycket vatten. Jag körde dubbla vattenflaskor (totalt 1,5 liter) och försökte fylla på båda dessa en gång under dagen. På vissa sträckor var det långt mellan husen och då fick man hushålla en del med vattnet. Alla invånare vi träffade var dock väldigt vänliga och fyllde gärna på våra flaskor när vi bad om det.

Vandra i Devon


Väder och vind

När vi bokade resan hade vi ingen aning om vilket väder vi skulle få och jag ställde mig in på allt från 10 grader och regn till strålande sol. Som tur var lyckades vi pricka in en vecka med pangväder och regnstället låg längst ner i väskan under hela vandringen. I början av veckan låg temperaturerna runt 22-25 för att sedan gå över 30 mot slutet av veckan. Det var lite jobbigt att vandra i, men det gick ändå okej. Jag hade väntat mig att det skulle vara mer vind eftersom vi gick längs kusten, men det var nästan helt vindstilla varje dag.

Vandra i Devon


Förberedelser

Rent träningsmässigt förberedde jag mig en del men inte jättemycket inför vandringen. Jag hade gjort ett par dagsturer tidigare och vet att jag gillar att gå och har ganska lätt för det, så ur den aspekten var jag inte så orolig. Men för att undvika att få ont i rygg och axlar av bärandet av packning passade jag på att träna dessa muskelgrupper lite extra på gymmet under våren och försommaren. Jag brukar också springa tre gånger i veckan, så min kondition är helt okej tror jag. Med detta som grund gick vandringen bra att genomföra och jag kände mig tillräckligt stark och kapabel hela tiden.

Hur vandringsvana vi var i gruppen varierade en del. Vi hade ett par mer erfarna vandrare och så en del nybörjare, som jag, men alla klarade av etapperna. Sträckan vi gick hade ganska stora höjdskillnader, det var mycket branta upp- och nedförsbackar vilket kan vara ganska slitigt. Jag såg ingen som gick med barn i sele, även om det kanske skulle gå, i alla fall om man kortar etapperna en del. Jag vet att det finns en del företag som erbjuder bagageservice som kör ens väskor mellan etapperna, men det var inget vi kollade upp.

Vandra i Devon


Vandringsskor

Min kompis Anna tipsade om vandringsskorna Adidas Terrex Free Hiker GTX som hon använt på tidigare vandringar och jag köpte ett par och gick in dem hemma innan resan. Nu är jag tyvärr inte sponsrad, men alltså, jag älskar de här skorna! De är otroligt sköna och mjuka på foten, vattentäta och med bra sula. Perfekta för den här typen av vandring. Jag kan tänka mig att man på andra typer av turer vill ha ett par lite grövre kängor med mer stöd i skaftet, men jag var väldigt nöjd med dessa under hela resan. Jag köpte mina i en stor storlek och hade sedan dubbla tunna strumpor i merinoull för att förebygga skavsår vilket funkade bra. Vid dagens slut hade jag bara ett par blåsor under fötterna som oftast gick tillbaka under nätterna.

Vandra i Devon


Packning

Min väska vägde ungefär 7 kilo (minus fyllda vattenflaskor och matsäck) vilket kändes som en rimlig tyngd att bära runt på. Jag hade försökt minimera innehållet så mycket som möjligt, men samtidigt packa så att jag skulle vara beredd på ett väderomslag. Nästan varje kväll tvättade jag upp kläderna jag hade vandrat i så att jag skulle kunna ha dem ett par dagar senare. Det här hade jag med mig:

Att vandra i
2 t-shirts, 2 shorts, långa vandringsbyxor, 2 sport-bh:ar, 5 par sömlösa trosor, 4 par strumpor i merinoull, solhatt, scarf, vandringsskor, vattenflaskor.

För sämre väder
Tunn zip-tröja i merinoull, vind- och vattentät skaljacka, regnbyxor, regnskydd till väskan.

Ombyte till kvällar samt resan dit och hem
Skjorta, linnebyxor, t-shirt, ärmlös klänning, klänning med lång ärm, bikini, sandaler, liten handväska.

Från badrumsskåpet
Solkräm, myggmedel, skavsårsplåster, vanliga plåster, sårsalva, bandage, värktabletter, handsprit, pappersnäsdukar. Minimerad necessär och ett par sminkgrejer.

Övrigt
Fickkniv, tvättmedel, sittunderlag, tunn handduk, pocketbok, korsordstidning, yatzy, laddare, tygpåse.

Vandra i Devon


Vad var bäst?

Det är så mycket som var fint med den här resan, men alla fantastiska vyer och naturen kommer högt upp. Också att få lära känna nya vänner på det här sättet, både i tystnad och i samtal med varandra. Alla små konversationer med främlingar och trevliga människor vi mötte (inklusive den lilla manskören på puben i Ilfracombe som sjöng stämmor i två timmar). Tescos Strawberry Pencil-godis som höjde mitt blodsocker vid flera viktiga tillfällen förtjänar också en extra shout-out.

Vandra i Devon


Vad hade jag gjort annorlunda?

Helt ärligt, just nu kan jag inte komma på något. Jo, jag hade tagit ut mer semester, lagt in två vilodagar efter de fem vandringsdagarna och sedan fortsatt att gå under en vecka till. För det finns mer vandring i de här benen, det gör det. Nu ska jag försöka komma iväg på några mindre turer på hemmaplan och fortsätta hålla chattgruppen varm med planerna inför nästa sommars vandring.

100 kilometer längs Devons kust

Vandra i Devon Vandra i Devon Vandra i Devon

Semesterdagarna har runnit ut. Jag är tillbaka i kontorslandskapet med dess energisnåla lysrörsbelysning och ställer väckarklockan på sju igen. Fyra lediga veckor har både swoshat och stillsamt makat sig fram. I söndags kväll kom jag hem från den sista etappen, en vandringsresa i södra England.

Tillsammans med fyra andra, tre nya bekantskaper och en nära vän, har jag vandrat i upp- och nedförsbackar med magiska vyer. Under fem dagar avverkade vi runt 100 km utmed Devons kust. Vi stannade till i små städer längs vägen, drack öl på de lokala pubarna och tog salta dopp i havet. Det var min första vandringsresa någonsin och det var helt otroligt.

Vandra i Devon Vandra i Devon Vandra i Devon

Inte bara var miljöerna svindlande och sällskapet gott. För första gången på mycket länge, ja kanske någonsin, upplevde jag känslan av att testa något helt nytt och inse att ”det här är min grej”. Att det inte är jobbigt, att allt bara flyter. Självklart var det fysiskt krävande. Det var ofta över 30 grader varmt och branta backar, men jag kände mig stark i benen, glad i själen. Nästan hela tiden fylld av en grundlig tacksamhet.

Det var så skönt att låta kroppen bara vara ett verktyg. Att lämna alla dömande tankar om det yttre och fokusera fullt ut på varje steg framåt. Att ha gott om tid att tänka, ge tankarna utrymme att vandra dit de vill och ibland lyfta en fundering med en vän. Att få möta godheten hos främlingar som pekar ut rätt stig eller glatt fyller upp ens vattenflaskor med trädgårdsslangen. Och att lära känna nya personer, få nya infallsvinklar och dela minnen, skratt och kakor.

Det var helt enkelt en toppenresa, kanske en av de bästa jag gjort, någonsin! Snart tänkte jag skriva ett lite längre inlägg med mer fakta om vår rutt och saker som kan vara bra att veta om man är sugen på att göra en liknande vandring. Har ni några frågor så går det fint att ställa dem i kommentarerna här så ska jag försöka svara på allt. Hej svejs från en vandringsfrälst!

En vecka vid havet – om tid själv och lugnande medel

svartsö svartsö

Jag har tillbringat en vecka vid havet. Varit ute på Svartsö i Stockholms skärgård och bott i en stuga nära bryggan i Alsvik, så som jag gjort två år förut. Det är något med den där platsen, den känns hemma på ett märkligt sätt, har gjort det enda sedan första gången jag satte foten där. När jag tidigare i somras låg på en smal brits i ett rum på Dalagatan och just hade svalt innehållet i en liten metallkopp med lugnande medel som skulle göra det mindre plågsamt att dra ut min framtand, bad tandläkaren mig att andas djupt och tänka på ett semestermål. Och jag låg där i det nedsläckta rummet med den beska smaken i munnen och önskade mig bort till klipporna vid bryggan nedanför huset. Några veckor senare var jag där.

svartsö svartsö svartsö svartsö svartsö

De första två dagarna hade jag sällskap av min vän Malin. Vi tog båten ut vid lunchtid på söndagen och jag fick visa henne ön. Badbryggan med det perfekt svalkande vattnet, den lilla lanthandeln med sina extra små kundvagnar, restaurangen med den grisformade neonskylten på taket, insjön med sitt perfekt klara vatten, de hungriga rådjuren i trädgården och glasskiosken vid hamnen. Morgondopp och badminton och yatzy. Kallt rödvin och varsin trisslott utan vinst. Jag gick upp tidigare en morgon och bakade frallor till frukost. En av kvällarna tände vi grillen och la grönsaker, persikor och eldost på gallret. Det var fina dagar, enkel tid.

svartsö svartsö svartsö svartsö svartsö

På tisdagen for hon hem och resten av veckan blev bara min. Det är något fascinerande med att tillbringa så mycket tid för sig själv på en plats som känns hemma men inte är ens vanliga hem. Helt plötsligt finns utrymme att tänka, att känna efter och att bara vara. Mina dagar innehöll i stort sett samma saker. Jag gick upp och läste, löste ett korsord, drack kaffe på den lilla trappan utanför huset. Låg och solade på klipporna, sprang en runda på eftermiddagen och drack ett glas vin. Lagade middag, skrev lite och lyssnade på sommarprat. Ibland hände det att jag blev lite rädd för det kompakta mörkret, de främmande ljuden som huset gav ifrån sig och älgarna som jag visste gick runt på ön. Då sjöng jag för mig själv en sång jag lärde mig som barn. Jag är inte rädd för mörkret, i morgon bitti ordnar det sig. Jag är inte rädd för mörkret, hoppas mörkret är rädd för mig. Och med gryningen kom lättnaden, ljuset var gott.

svartsö svartsö svartsö svartsö

Jag betraktade min tillvaro på ön och funderade på om jag kände mig ensam. Om det fanns något sorgligt över det hela. Och visst fanns det stunder, som när jag satt där på stenbänken och såg himlen färgas rosa och havet glänsa, då jag önskade att någon hade suttit intill. Att jag hade fått dela ögonblicket med någon som också förstod det hypnotiserande i små vågor som snuddar klippor, som sakta slipar dem slätare än kinder. Men mest kände jag mig tillfreds. För är det något jag förstått så är det att ensamheten i stan drabbar mig så mycket hårdare. Där är jag omgiven av människor och möjligheter, det finns så många potentiella möten som ändå inte blir. Där känns frånvaron mycket tydligare. Själv på en ö utan varken schema eller kontakter finns inte så mycket att göra mer än att vila i sina egna tankar.

Och jag har vilat och tänkt. Varit ute varje solig timme. Lyckats landa i den vänliga lunken där prestationer och förväntningar knappt existerar. Den här veckan har verkat likt det lugnande medlet jag svalde den där torsdagen i början av juli, men helt utan den beska eftersmaken.