juni 2022 – Julia Eriksson

17 personliga skärmdumpar

Välkommen till mitt innersta, förlåt jag menar min skärmdumpsmapp. Låt oss titta på vad som sparats där den senaste tiden.

Restaurangen Wood Stockholm byter tema på sina menyer med jämna mellanrum och deras senaste är Litteratur. Jag blev akut sugen på att gå dit och ta del av deras tolkningar.

Leandra Medine bar någon slags topp gjord av två ihopknutna scarves, vilket jag tycker var fint och smart. Det känns dock som att det behövs ca 27 säkerhetsnålar för att få det att funka i verkligheten.

Tut tut! En liten notis från SOS Alarm-appen som piggade upp.

Blev inspirerad av Elsa Ekman att försöka få till en sådan här mjuk men spetsig eyeliner. Önska mig lycka till.

Magda Lundberg och hennes fåglar är som alltid bäst på att fånga känslor.

Jag vet inte om det är bra att min Tinder-algoritm tror att jag är intresserad av att köpa flera meter trädgårdshäck till billigt pris. Vet den ens något om mig i så fall? Förmodligen inte.

Den här gamla bilden fotad på min kompis Annas landställe dök upp och jag blev tekniknostalgisk pga mindes tiden innan smartphones med små mobiltelefoner, systemkameror, klumpig knallrosa högtalare och digitalkamera. Man var uppenbarligen mobilberoende redan då, även om man inte ens hade sociala medier i telefonen.

Linnea Wikblad aka Killmaterskan har alltid de bästa frågestunderna på Instagram. Här gillade jag hennes svar på midsommarmat (och fick panikigenkänning av alla kassar på bordet). Kommer inte kopiera rakt av till vårt midsommarfirande, men funderar på att köra samma upplägg någon annan sommarmiddag.

Bara en perfekt försommarstil på Fanny Ekstrand.

En favoritdikt som jag kom att tänka på och sedan fick lägga minst 40 minuter på att leta upp för jag kunde inte hitta den bland mina andra sparade texter. Tycker den sätter fingret på en viss känsla så bra, en känsla man vill ha så ofta som möjligt.

Jag lyckades croppa bort namnet så jag kommer inte ihåg vem detta var, men tyckte i alla fall det var fint att låta två hårslingor hänga fram så här när man har kortare hår.

I sommar ska jag ut och vandra och när jag kikade igenom rutten insåg jag att vi ska passera den lilla orten Westward Ho! Så peppigt namn ju. Och tydligen en av två orter i världen med ett utropstecken i namnet, den andra är Saint-Louis-du-Ha! Ha! Varsågoda för trivia.

Inspirerande och färgglada La Veste la upp en bild på frottéklänning som de gjort. Jag tänkte att en sån kan man ju göra själv av en stor handduk och lite kantband någon dag när man får tid över. Kanske en regnig semesterdag?

Pinar postade en bild på en macka som såg god ut. Eller allra mest blev jag sugen på att skära gurkan sådär snyggt på längden och lägga som ett litet golv för pålägget.

Blev träffad av den här tweeten på ett obehagligt sätt, haha. 🙃

Någon (minns inte vem, tyvärr) passerade förbi Pradas skyltfönster och fotade av deras ränder. Kom då att tänka på att jag har ett set i liknande rödvitrandigt tyg som jag genast blev tvungen att använda. Fint och betydligt billigare.

Jag skickade den här bilden till en kollega som fått ett stort skrubbsår. Det här är en otrolig produkt och det känns som att typ ingen vet om den, men alla som får prova lovordar den. Jag borde snart få procent på försäljningen… Det är i alla fall en liten kräm som hjälper till att läka skav- och skrubbsår. Dels håller den såret rent från bakterier och så bildas det som en liten skyddande hinna som gör så att det läker snabbare. Kostar runt en 50-lapp, räcker i en halv evighet och är perfekt i sommarens medicinskåp!

Det var det hela. Nog med publikt dagboksskrivande på internet för idag… eller?

Med förbundna ögon mot nästa horisont

Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren och mina suckar sträcker sig högt över söders takåsar. Skavsåret på min fotknöl färgar den vita strumpan röd när jag skyndar fram längs Götgatan för att hinna till söndagsmässan klockan elva. Orgelns toner fyller upp det ljusa kyrkorummet, rör sig likt skira blad i vinden. På pendeltåget läser jag Sapfo och slås av hur allting redan har skrivits, hur alla känslor redan har känts för flera tusen år sedan. Ingenting är nytt men ändå längtar jag efter förändring. Jag betraktar samtiden och det är något med den som sätter sig i halsen, förtätar luftvägarna, skapar ett lätt illamående. Det är för mycket yta och för lite plats. Hur ska vi stå ut? Jag önskar att vi kunde prata mer om döden men det är svårt när det är så mycket liv hela tiden. Fastän vi sitter i samma rum så känns avståndet större än någonsin och jag tänker att det beror på mig. Det är inte ni, det är jag, jag jag jag, snälla skärp mig. I jakt på perspektiv knyter jag på mig vandringsskorna och tar sikte på den högsta punkten. På toppen av backen är allting platt, sanden blåser, små gruskorn letar sig in i mina ögon. Skymningen sänker sig över staden, målar himlen djupt blå. ”Tänk att vi fick juni”, säger du och jag undrar vad du menar men frågar inte, håller bara med. I kyrkan läser prästen namnen på de som fötts och dött, i en osynlig bok sätter någon streck. Runt om mig syns tecken av tid och känslan av att stå still är just bara det, en känsla, när det som egentligen sker är att vi med allt högre hastighet springer med förbundna ögon mot nästa horisont.

Åtta utflykter i min garderob

Paljetter, slipsar, egensydda klänningar och mocka från topp till tå… Håll i den fysiska eller imaginära hatten för det har blivit dags för er att få följa med på åtta garderobsturer den senaste månaden. Ingen vet riktigt var det slutar när jag klär på mig om morgonen, allra minst jag, men det är ju också det som är tjusningen – att få göra något litet nytt varje dag!

Vi börjar så stabilt och enkelt det kan bli i min bok. Raka blåjeans med vit t-shirt, svart skinnkavaj, guldkedja och vita tubsockor i blanka loafers. Helt plötsligt kände jag mig som en person med en basgarderob.

Dags att ta ut svängarna sen alltså. Jag köpte två slipsar second hand och lyckades efter lite googlande knyta mitt livs första slipsknut. En mörkblå linnekostym åkte på med en ljusblå skjorta under och sedan gick jag raka vägen till bankkontoret i Kungsträdgården och låtsades ha stenkoll på reporäntan. Kände mig 30 % utklädd den här dagen, på ett både bra och dåligt sätt.

Några dygn senare var jag på väg till en liten dagsfest i lilamönstrad klänning, tights med slits, skinnkavaj, hårklämma och solglasögon. Var året 1996 eller 2022? Ingen vet.

För några veckor sedan hittade jag ett par mockabyxor på Sellpy för 60 kronor. Tänkte lika bra att gå all in och matchade med hästmönstrad skjorta och mörkbrun mockajacka.

I flera månaders tid var jag på intensiv Tradera-jakt efter den här hellånga turkosblå paljettklänningen från H&M Studio. Ursprungsplanen var att bära den på nyår men jag lyckades inte lägga vantarna på den förrän ett kvartal senare och sedan dess har den hängt i min garderob och väntat på rätt tillfälle. För även om jag har en öppen syn på vad som är vardagskläder så kände jag att den krävde sin kväll. Men förra helgen fick den äntligen följa med ut på finmiddag och barrunda.

I slutet av förra sommaren sydde jag en puffig klänning i rosa bäckebölja. Jag gjorde också en beskrivning i samma veva, så vill ni sy er egen variant så kan ni få hjälp här. För ultimat sommarlook bar jag träskor till och en kasse med filt, bok och vattenflaska. Redo att äntra parken i kvarteret.

Ni vet när man vill ha sommar men vädret inte riktigt levererar? Då får man mötas halvvägs. Som här i mockakjol, långärmad piké i ull, strumpor i skorna och allmän Matrix-uppsyn.

Väldigt få plagg i min garderob begränsas till en säsong med undantag för ett eller annat par shorts, annars får det mesta hänga med året runt. Som nyårsklänningen i silvriga paljetter som nu fick kombineras med en mörkblå collegetröja, converse och mini-kånken. Lika bra i juni som i januari, på uteservering som hemmafest.

En vacker dag ska jag ha…

Jag är ingen vidare drömmare, vet inte om jag någonsin varit det. Jag hamnar allt för lätt i realistiska tankebanor, fick alla rätt på rationella provet om ni minns. Men jag övar på att släppa sargen och kasta mig ut i fantasins värld, försöker våga tänka lite större och friare även om det känns skrämmande ibland. Och det finns faktiskt en sak som jag kan drömma tydligt om: ett litet sommarhus någonstans i Sverige.

Den här drömmen handlar inte om några stora ytor eller flådiga punschverandor. Ett rum eller två räcker. Det viktiga är lukten, den där särskilda doften av fukt, trä och myggmedel som slår emot en när man öppnar dörren. Breda plankor på golvet och ojämna mörka hörn. Målad träpanel på väggarna eller nötta tapeter som solblekts. En balja att diska i, en liten kokvrå för att kunna laga sill och potatis, en kaffebryggare som pyser och suckar extra ljudligt.

Jag vill ha smala sängar med fasta madrasser som bäddas med lakanen man tvättat hundratals gånger. De som är mjukare än alla andra, alltid i udda mönster och färger. Och kanske är det naturen eller tystnaden men här behövs ingen överdriven komfort, ändå sover jag bättre än på länge.

I en liten vas på ett bord står en bukett med dikesblommor plockade under promenaden längs grusvägen. I en udda kopp samlar jag smultron som växer på en särskilt solig plats. Kanske odlar jag något i trädgården. Slingerkrasse, potatis och gräslök. Rabarber och krusbär.

I kökssoffan löser jag korsord, läser böcker och tar en tupplur. Frukosten äter jag helst ute på trappan om solen skiner. Inne finns en korg som alltid hänger på samma krok, en regnjacka att klä på sig när skurarna drar in, ett par stövlar redo för promenader. Skåpen fyller jag med loppisfynd och golven med trasmattor. Här ryms ingen tydlig stil, inga trender gör sig påminda. Bara ett stilla lugn som indikerar ledighet och ro.

Kanske ligger havet i närheten. Eller en sjö på cykelavstånd. Det är inte så noga. Framför allt är det här en självklar liten plats att åka till för att vara ledig utan att behöva planera en massa. Ett ställe som ser ut och luktar likadant år efter år. Där tiden får gå långsamt och ibland också stå still. Det drömmer jag om.