augusti 2017 – Sida 2 – Julia Eriksson

Montenegro del 3 – paddla kajak i Skadarsjön

Den fjärde dagen på vår Montenegro-resa bestämde vi skulle bli en utflyktsdag. Därför snirklade vi oss upp i bergen längs de mest kringelikrokiga vägarna. Ibland stannade vi för att beundra utsikten.

Karin var hänförd. Precis som vi andra.

Sedan rullade vi vidare i vår lilla Fiat 500 (som faktiskt skötte sig riktigt bra på det snäva, branta vägarna) och nådde slutligen Skadarsjön. Det är en stor sjö som ligger i både Montenegro och Albanien och som är känd för sin fina natur och sitt rika fågelliv.

Vi hade sedan tidigare siktat in oss på att paddla och upptäcka lite stränder på egen hand. Men när vi kom fram till Virpazar (som är staden där de flesta utflykterna kring sjön utgår ifrån) mötte vi en turistguide som ”would not recommend us to do that”. Hon tyckte vi skulle ta en båtutflykt istället, men vi satte all vår tilltro till våra svenska friluftsgener och trotsade henne. Strax därpå paddlade vi iväg två och två i kajaker och det gick alldeles utmärkt.

Det var så fint att paddla i svindlande natur, klart ljummet vatten och en sol som dagen till ära inte gassade alltför mycket.

När vi blev hungriga hittade vi en strand att gå i land på där vi kunde äta vår matsäck. Helt själva utan minsta tillstymmelse till andra turister och båtutflyktsresenärer.

Sedan paddlade vi en stund till, genom näckrosblad och under broar.

Efter ett tag hittade vi en ny strand att gå i land på. Där parkerade vi oss med varsin bok och svalkade oss i vattnet. När skuggan till slut tagit över hela stranden började vi paddla tillbaka till Virpazar.

Julia och Anna.

För en tre timmar lång utflykt betalade vi ungefär 10 euro per person och fick en superfin naturupplevelse med upptäckter på egen hand. Mycket mer värt än en förbokad båttur som guiden föreslog. 1-0 till oss!

Sommarmat x 4

Mat hörrni. Det äter man ju året om men här är några lite somrigare saker som jag ätit den senaste tiden.

Vattenmelonsallad: Tunna skivor av gurka och vattenmelonbitar som marinerats i lite limesaft och finhackad mynta. Blandas sen med grönkål, rödlök, fetaost och gröna oliver. Lite svartpeppar och olivolja på toppen.

Kan även göras i en lite sötare variant, perfekt som kvällssnack. Här med vattenmelon, nektarin, fetaost, mynta och lime.

Allt som är gott: aka livets mat. Köp allt som är gott i affären och lägg på en bricka. I detta fall hade jag gröna oliver, Salami Milano, kex och brieost samt en caprese 2.0 med tomat, persika, mynta, basilika, olivolja och mozzarella.

Gazpacho: Jag lagade Siris gazpacho med nektarin, mynta och zucchini. Min blev inte riktigt lika fin som hennes, men god ändå. Gazpacho är ju lite som bloody mary kom jag på, fast mer mat och mindre fest.

Halloumi i bröd: Efter en djup besvikelse på vegokorvsfronten (jag testade Astrid och Apornas Hot chörizo och tyckte inte alls om den :/) lade jag i ren protest halloumi i mina briochekorvbröd istället. Sedan bytte jag ut ketchupen med srirachamajonnäs och toppade med picklad rödlök, bladspenat, koriander & rostad lök. Så egentligen blev det inte ens korv med bröd utan en avlång halloumiburgare. Dock en väldigt god sådan.

Att plötsligt elda upp sig över en skylt där det står ”Keramik”

Det börjar lite smygande. Man köper en korsordstidning att ha med på semestern. På omslaget finns en leende Sanna Nielsen och slagkraftiga rubriker om storvinster i form av trisslotter och presentkort på Cervera. Har ni tänkt på att majoriteten av alla korsordstidningar har Sanna Nielsen på omslaget. Inte? Det har jag. Kanske för att jag köpt flera stycken bara den senaste månaden. Nåväl, sedan sitter man där på en solig strand och klurar på vad Hundras på nio bokstäver kan vara (rätt svar i detta fall var retriever) och man njuter. Man har det så trevligt med sin tidning, ja man använder ordet ”trevligt” på ett helt oironiskt sätt för det är så det känns. Trevligt.

Sedan är man på roadtrip längs västkusten och förflyttar sig mellan olika små pärlor. Glöm partyresor och pulserande storstäder, det här är en annan typ av resa. Man upptäcker skärgårdsöar med handelsträdgårdar och skulpturparker med diffusa konstverk och rätt vad det är får man syn på en skylt längs landsvägen. ”Keramik” står det och man ropar till ivrigt. ”Sakta ner bilen, sväng in! Det ligger en ateljé här borta!” På den korta lilla avtagsvägen hinder det bildas en nästan euforisk stämning i bilen. ”Åh… keramik. Lergods och drejeri. Är det inte härligt?! Jag tror jag ska köpa mig ett fat.” Vi sitter i bilen, tre tjejer med ett par år kvar till trettio och vi eldar upp oss över keramik. Jag vet inte exakt när det hände, det har nog legat lite latent hos mig under ett par år, men nu har det blommat ut totalt. Jag har blivit en kulturtant och jag älskar det.

Jag kommer på mig själv med att gå ensam på museum och njuta av konstnärlig stimulans och tillfredsställelse. I en klädbutik nyper jag försiktigt i en kaftan av linne som jag känner en oväntad dragning till. Jag drömmer om vinresor till Provence med väninnorna och googlar keramikkurser på Medborgarskolan. Svepande tyger, färgglada stenar, antika möbler – allt får mitt hjärta att banka lite hårdare. Och jag tänker, kanske är det så att jag hoppat över de gyllene åren mellan 30 och 60 för att segla rakt in på livets efterrättsbuffé. Eller så är det här bara en brinnande del av min personlighet som nu äntligen fått ta plats. En sak är i alla fall säker. Min kulturtant har anlänt och hon är här för att stanna. Frågan är hur mycket keramik jag kommer ha hunnit samla på mig när jag är 70?

Festival eller falukorv?

Hej från min soliga balkong! Så här kan man ju se ut om man ska gå på festival till exempel. Jag tycker det alltid känns så när jag har kombinationen kängor, bara ben och klänning, vilket i och för sig är en ganska trevlig känsla. Men denna tisdag fanns det ingen festival på schemat, däremot en middag med stuvade makaroner och falukorv hemma hos min kompis Markus. Nästan lika bra ju! Så sjukt gott med vardagsmat när man ätit semestermiddagar i några veckor, dessutom kunde jag sätta en otroligt bra rubrik till detta inlägg nu…

Vad som ser ut som en blommig klänning är egentligen en långärmad byxdress som jag knep åt mig på Zara-rean för 99 kr. Även jackan kommer därifrån men den köpte jag tidigare i våras. Kängorna är helt vanliga och superslitna Dr Martens.

På tal om festival förresten så är det ju Way Out West i helgen, vilket jag inte ska åka på i år tyvärr. Men däremot har jag fixat biljett till sensommarens bästa avslut, nämligen Popaganda! Jag är nog mest peppad på Säkert!, alt-J och Tove Lo även om jag tycker hela line-up:en håller hög standard som vanligt. Är det någon mer som ska dit och vad ser ni fram emot i så fall?

Sommardagbok – del 6

Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.

Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.

När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.

Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.

En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.

Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.

Montenegro del 2 – en vecka vid Adriatiska havet

Vi bor vid Adriatiska havet. Tömmer den lilla lokala matbutiken på allt som ser gott ut. Dukar upp frukostar med yoghurt, valnötter och hallon. Blandar pulverkaffe i omaka koppar, bryter bröd och brer smörgåsar. Om kvällarna ser vi solen gå ned från terassen. En tunn månskära högst upp på himlen, fiskebåtarna på väg in mot hamn. Vi äter grillad fisk och musslor på restauranger, dricker vin odlat i bergen. På dagarna fyller vi vår hyrbil med handdukar, badkläder och parasoll. Snirklar oss fram längs vägarna i jakt på de bästa stränderna, det klaraste vattnet. Försöker gång på gång att lära oss texten till Despacito utan att lyckas. ”…al oído! …manuscrito!” Vi pratar om allt och inget, sitter stundtals tysta med varsin bok i handen. Somnar till luftkonditioneringens surrande, vaknar till morgonsolens strålar. Vi är fyra vänner sedan högstadiet, en välordnad kvadrat som känner varandra utan och innan, har blivit sedda in på skinnet. Dagarna flyter långsamt men veckan går snabbt. Det här är vår semester i Montenegro och den är ljuvlig.