Nu har det kommit ännu ett nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet där jag sitter med i redaktionen. Den här gången är det min tredje krönika som publicerats och jag tänkte att ni i vanlig ordning skulle få ta del av vad jag skrivit, så här kommer den!
Om dåtid, nutid och framtid
Det var bättre förr. Exakt hur många gånger har vi inte hört den trötta frasen? Och hur många gånger har vi inte själva råkat uttala den? Det här evinnerliga tjatet om att någon annan tid, någon annan sak och någon annan situation tydligen var så mycket bättre, jag har fått nog nu. Varför ska vi hylla dåtiden och längta tillbaka när det ändå är omöjligt för oss att ta oss dit? När vi har hela livet fyllt av en helt opräglad framtid och en nutid som är påverkbar på mängder av sätt.
Jag menar inte nu att ni ska uppsöka närmaste inredningsaffär för att införskaffa varsitt exemplar av en snidad träfigur som bildar orden ”Carpe Diem” och som ni sedan spikar upp på er vardagsrumsvägg. Eller gå till en tatuerare och skriva det permanent på foten eller varför inte svanken med typsnittet Lucida Handwriting. Nej, det kan ni gärna låta bli, den uttjatade shabby chic-klyschan kan vi gömma i förrådet. Men, bakom dessa ord ligger trots allt ändå ett budskap som kan få följa med oss även efter år 2006.
För oavsett vilket årtionde vi befinner oss i kommer situationen att se likadan ut. Vi kommer bara kunna påverka vår nutid och vår framtid. Sluta därför att bittert blicka bakåt. Ta in det nya! Och visst, det blir ett himla liv varje gång Facebook byter layout och man hatar allt nytt och konstigt men ge det två veckor. Förändringar sker förhoppningsvis av en god anledning, även om vi kanske inte märker det direkt. Låt det nya få ta plats och se till att påverka det själv.
För varför romantiserar vi egentligen dåtiden så mycket? Varför skrockar vi om att ”det var bättre förr” och ”när jag var ung då minsann…”? Kanske beror det till stor del på vårt fantastiska selektiva minne. Det som gör att vi bara minns goda saker och förtränger allt det negativa som en händelse innebar. För varför skulle det annars födas mer än ett barn i de flesta familjer? Och varför skulle man annars åka på fjällsemester flera år i rad, fastän det är både trångt, dyrt och kallt?
Ett typiskt det var bättre förr-exempel utspelar sig varje år kring den första december. Då märker jag hur de flesta i min generation alltid måste hävda sig och gnälla på årets julkalender. ”Det var minsann bättre på min tid” muttrar de bittert och vet ni vad? Det kanske var bättre julkalendrar i början av 90-talet och visst, Disneyfilmerna var också roligare då. Men det beror inte på programmen, det beror på att man själv var sju år och i målgruppen. Programmen skapades ju för att passa barn i den åldern och då är det väl självklart att man tyckte det var bättre då än vad man gör idag?
Trots att vi nog förstår denna insikt tror jag att det kan vara svårt för oss att sluta hävda att vi minsann hade det bättre på vår tid. På samma sätt som ens föräldrar hävdar att när de var unga, då var det mycket bättre. Då rökte man inomhus, lyssnade på samma knastriga album i flera år och fick brevväxla för att hålla kontakten. Det låter ju fantastiskt! Inte sant? Nej, vi kanske måste inse att världen inte ser likadan ut nu som den gjorde då och att var tid har sin sak. Att vi nu måste släppa taget om romantiseringen av just vår tid och vår barndom.
Det är inget fel med att minnas men när det övergår till ältande och bitterhet är det dags att tänka om. Vem vet hur lång tid vi har kvar? Enligt mayafolket tycks det ju vara knappt ett år, även om jag med stor övertygelse tror att vår tid på jorden ska bli längre än så. Hur många år eller dagar det nu än kvartstår så hoppas jag att vi inte tillbringar dem med att sakna dåtiden. Det som var förr kan vi inte längre styra, låt oss därför lägga det bakom oss. Låt oss fokusera på den tid där våra möjligheter finns. På nutid och framtid. På vår tid.
