Jag är en sommar som försvann

Mörkgrå collegetröja från H&M, sammetsklänning från 2000-talets början (typ), stort halsband från H&M, kängor från DinSko, armband från Marc by Marc Jacobs och klocka från T-shirt Store.
Mina sammanbitna miner beror på de iskalla polarvindarna som blåste ute. I övrigt känner jag att jag matchar det gråa vädret ganska bra idag. Försöker dock pigga upp mig med kaffe, smörgåstårta och lite kodning och det hjälper en del. Annars känns det mest som att denna dag har tusen att göra-punkter som ska bockas av och jag ska snart kila vidare till mitt nästa möte nu. Ha det fint!

Fars dag

Idag har jag firat min pappa på fars dag! Detta genom att baka en stor smörgåstårta som jag bjöd honom och resten av familjen på. Sjukt gott och det bästa är att det finns en bit kvar till morgondagens lunchlåda!

Om visioner som aldrig blir till verklighet



Ett nytt nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet, har kommit ut och i vanlig ordning är det jag som skrivit krönikan. Denna gång handlar det om att allt det där som man borde och vill göra men som man aldrig gör, något jag tror att många (studenter) kan känna igen sig i!

Om visioner som aldrig blir till verklighet

– eller; Sanningen om den lilla, lilla verstan

”You can’t always get what you want” sjunger Rolling Stones ur mina högtalare och jag tänker att ja, sannerligen, de har rätt. Hade jag fått som jag velat hade jag inte suttit här på min pinnstol i den mörka oktoberkvällen med en blaskig kopp te som sällskap. Nej då hade jag legat på en divan i Aruba och blivit matad med exotiska frukter samtidigt som jag skrev på min krönika. Solen skulle stå högt på himlen, en svag bris från havet hade svalkat mig och… åter till verkligheten.

Man får inte alltid det man vill, det är många gånger man sitter där besviken. Men många är också antalet gånger man aldrig försöker. Det är så otroligt lätt att klaga på hur något är men väldigt sällan gör man något åt det. På samma sätt har man också många drömmar man vill uppfylla men vägen dit tycks ofta vara så lång att man ger upp innan man ens hunnit börja.

Jag får många gånger höra att jag är negativ eller en pessimist, varpå jag varje gång svarar: ”Nej, jag försöker bara vara realistisk”. För är det något jag lärt mig efter 21 år så är det att verkligheten är långt i från sådan som folk hävdar att den är. Livet är fyllt av så många visioner och drömmar som aldrig uppfylls. Hela min omgivning tycks bygga stora delar av sin vardag på uttrycket ”mycket snack och lite verkstad”.

Jag kan höra någon älta om hur otroligt mycket den har att göra just nu för att resten av kvällen se personen inloggad på Facebook. Oftast i färd med att göra meningsfulla test såsom ”Vilken historisk figur är du?” eller posta videoklipp med djur som slår bakåtvolter. Det är klart jag förstår att dagens ungdom blir stressad och går in i väggen långt innan 30 när vi har så mycket att göra att vi utan problem kan tillbringa fyra timmar med att kolla igenom gamla festbilder eller läsa om vad folk äter till middag.

På samma sätt är jag så trött på att jämt behöva tolka om allt jag hör. Om någon säger ”Jag tänkte åka till Thailand i januari” så tycks det nu för tiden snarare betyda ”Det vore skönt med en semesterresa, fast jag har inte bokat någon och kommer heller inte ha tid eller råd”. Det är som att man nuförtiden inte kan säga rakt ut som det är, att man inte längre kan skilja på vision och verklighet. Snälla förstå; du äger ingen ny iPhone förrän du håller den i handen, du kan inte åka på festival förrän du köpt biljetten och du tentapluggar inte när du är inloggad på Facebook. Jag har sedan länge slutat tolka det som folk säger bokstavligt för det människorna i min omgivning säger att de ska göra tycks nämligen vara långt ifrån synonymt med vad de verkligen gör.

Men om vi bara kunde ta tag i oss själva och göra ett uns av allt det där som vi pratar om så skulle både vi och vår omgivning få ett uppsving. Det är nu som det har blivit dags att öppna boken, köpa flygbiljetten eller använda gymkortet! Vi kanske inte alltid har våra drömmar på greppbart avstånd, men vi har ofta bra förutsättningar för att ta oss dit på ett eller annat sätt. Det behöver inte gå blixtsnabbt eller spikrakt men huvudsaken är att vi gör något för att ta oss åt rätt håll.

Rolling Stones har rätt, vi kan inte alltid få det vi vill. Min nästa krönika kommer nog inte vara skriven på en divan i Aruba, men kanske från en plastig solstol på Mallorca. Huvudsaken är att jag kommit ett steg närmre det jag drömmer om. Att jag slutat att bara prata om det jag vill och istället faktiskt börjat göra det. Det har blivit dags att logga ut från Facebook och istället gå ner till verkstan. Vi ses väl där?

Filmskapande

Idag stod det laboration på schemat i skolan (det heter så på tekniska högskolan fastän man inte studerar typ kemi utan bara design) och jag och mina vänner trodde såklart att det skulle vara någon vanlig sitta fyra timmar i macsalen-labb. Men icke, istället var det en ni ska redovisa en film på fredag och vi har inte avsatt någon tid på schemat till er så ni måste göra klart allt ikväll-labb. Jahapp, tänkte vi och satte igång med manusskrivande, inhandlande av fruktskådespelare och scenbygge. Tio timmar senare var vi ett stycke kortfilm rikare och förhoppningsvis blir fredagens redovisning bra. Om den blir det kanske ni får kika på resultatet sen, kanske!


Som tur är så är en av de bästa sakerna med oplanerade filminspelningskvällar att faktiskt man får köpa med sushi och äta. Samt att vårt filmskapande tenderar till att leda till väldigt många skratt!

Åttonde november

Nämen här står jag och halvsover i svart klänning, kängor och pojkvänslånad myskofta. Jag har ägnat x antal av dagens timmar till att försöka komma på bra marknadsföringsidéer till ett skolprojekt vilket var ömsom upplyftande och ömsom nedslående. Så när eftermiddagen led mot sitt slut var jag halvt utmattad och idélös, men som tur var smsade August som befann sig på besök i stan. Vi bestämde oss för att ta en fika och jag bjöd hem honom och serverade ciabatta, te och chokladmuffins. Sedan avhandlade vi allt och alla och åstadkom en sådan mängd skvallermaterial att det skulle räcka till en årsproduktion av Se&Hör. En kvällspromenad genom ett dimmigt och kyligt Norrköping efter det fick utgöra avslutet på en faktiskt ganska bra dag. Hur har ni haft det denna helt vanliga tisdag?

Iakttagelser

Iakttagelser
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.
Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag går. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan.
Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.
Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.
Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.
På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.

Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: ”MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?” Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU…?” Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.

To Arms Etc

Min gamla klasskompis Miriam valde att flytta till London efter gymnasiet för att studera musik. Nu, några år senare, har hon som en del av bandet To Arms Etc spelat in och släppt en skiva med samma namn. De beskriver själva sin musik som ‘prog’ enough for aficionados yet ‘pop’ enough for radio, vilket jag tycker är en rättvis beskrivning. För här blandas enklare melodislingor med lite mörkare toner och resultatet låter riktigt bra! Några av mina favoriter är The Hurting och Damned Stupid Rain.

Hela albumet finns att lyssna på på Spotify, men som ett litet helgfirande har jag också fått några skivor att ge bort till er. Så vill du ha ett exemplar är det bara att du lämnar en kommentar med namn och mailadress så drar jag fram några vinnare sedan. Kör igång!


Tävlingen är avslutad!

Kängor

Häromdagen insåg jag att jag saknade ett par ordentliga höst- och vinterskor och efter en sväng på stan kom jag hem med dessa. Ett par rejäla kängor att hoppa runt i lövhögar eller pulsa fram i snöstormar med. Påminner lite om Dr. Martens men är aningens billigare och kommer från Dinsko.

Novembermorgon

Novembermorgon och jag är trött som en gammal gnu eller något. Men jag tröstar mig med att äta ägg ur min gröna ministekpanna och intalar mig att vitaminerna i grapefrukten borde ha någon positiv inverkan mot tröttheten. Dags att ladda kaffebryggaren nu och sedan bege sig mot skolan. Hoppas att er dag blir fin!