Julia Eriksson

Nu är jag hemkommen från min skärgårdsvecka och ungefär såhär har den sett ut!

Sol, bad, båtar, vänner, regn, stövlar, pyssel, grusvägspromenader, smultron,

sällskapsspel, trädklättring, månsken och massor mer. ♥

Kära vänner, nu åker jag till skärgården, till min lilla sommarpärla. Jag är tillbaka om en vecka. Under tiden jag är borta kommer jag inte blogga något men kanske uppdaterar jag min twitter lite grand, den hittar ni till vänster i spalten. Ha det fint och ta hand om er! Puss! ♥

Jag och min fina vän Karin var med om ett litet äventyr härom dagen. Tanken från början var att vi skulle ta en fridfull båtresa ut till en fin klippa och sitta där och grilla och mysa, men det kom att sluta lite annorlunda.

Jag var glad för jag gillar att åka båt och på vägen dit var allt frid och fröjd!

Men precis när vi bara hade en liten bit kvar till klippan där vi skulle tillbringa kvällen så började motorn hacka och vi insåg ganska snart att det bara kunde betyda en sak. Bensinen var slut!

Efter att ha rott oss i land, kastat i ankare och förtöjt båten satte vi oss på klipporna och funderade. Det fanns ju inte så mycket vi kunde göra åt bensinproblemet, vi skulle helt enkelt bli tvungna att ro hela vägen hem. Men det var inget som hindrade oss från att ha det trevligt på vår lilla ö, så vi var ganska nöjda ändå.

Efter att ha suttit en stund i solen bestämde vi oss för att utforska vår ö lite. Så vi klättrade på klipporna och hasade oss fram över hala stenar i jakt på spännande saker. Och faktum var att vi hittade en flaska! Vilken tur, nu kunde vi ju skicka en flaskpost. (Hur det gick till när vi gjorde det kan ni läsa här)

Väl tillbaka från vår lilla expedition börjar vi skriva vårt meddelande vi ska lägga i flaskan och allt är lugnt och fridfullt. Men så plötsligt rullar stora svallvågor in från ett stort lastfartyg som passerat tidigare. Stora mängder vatten sköljer upp på klipporna och båten kastas av och an ute på vattnet. Och sedan ser vi båda förskräckt hur den något slitna förtampen till båten går av på mitten och båten glider ut mot öppet hav. Som den mycket hjälpsamma vän jag är skriker jag åt Karin att hoppa i det kalla vattnet och simma efter den. Själv står jag kvar på land och är beredd att ta emot, men då skriker Karin åt mig att jag måste ta kort! Så jag får hämta kameran för att kunna föreviga detta ögonblick innan jag till slut kan dra in båten igen.

Efter denna dramatiska händelse kände vi att vi behövde ett rejält mål mat. Så Karin tände grillen och skötte stolt grillande med egenhittade bestick i äkta stenåldersanda.

En stund senare kunde vi avnjuta nygrillad kyckling, sallad med fetaost och tsatziki. Mums!

Självklart hade vi efterrätt med oss också, så efter maten åt vi bullar och kakor och drack saft.

Sedan insåg vi båda att det var dags att ta tag i vårt öde och börja ro hemåt. Vi skulle ju trots allt ända till andra sidan och det var en lång resa vi hade framför oss.

Vi turades om att ro i femminuters-etapper. Det var lite tungt men det gick ganska bra ändå.

Den som inte rodde fick sitta med min iPod och nynna vilken låt som spelades och sedan skulle den som rodde gissa vilken sång det var. När man gissat rätt blev det lite skrik-allsång innan man bytte till en ny låt.

Karin var duktig på att både ro och sjunga!

Till slut närmade vi oss andra sidan och där hade några (som av en slump, eller kanske inte?) gömt en röd dunk bensin i en enbuske. Så glada i hågen fyllde vi tanken och fortsatte färden hemåt i lite snabbare tempo denna gång.

Vroom! Karin körde och öste på samma gång. Det var ganska skönt att slippa ro.

Jag satt där i fören och var nöjd efter en hel kväll med äventyr!

Och snart kunde vi styra in hemma i hamnen igen efter en oförglömlig dag!