Sju boktips för läslovet

Jag hade lite tid över för ett ärende på lunchen idag och vägde mellan två alternativ: att gå till gymmet och skaffa ett halvårskort eller att gå till biblioteket och låna nya böcker. Beslutet landade på det sista vilket visade sig vara rätt, för bara en timme senare gick Folkhälsomyndigheten ut med hårdare restriktioner för bland annat Stockholm som inkluderade en avrådan från att besöka både gym och bibliotek. Restriktioner som såklart känns nödvändiga men också ganska påfrestande rent psykiskt. Nåväl, innan jag dyker ner i min nya bokhög som jag hoppas räcker i tre veckor så tänkte jag bjuda på lite tips kring böcker jag läst den senaste tiden.

Eftersom det var ett tag sedan jag boktipsade senast och en hel del böcker har passerat, främst under mina semesterveckor, tänker jag att vi fokuserar på de som jag gillat bäst. Vill ni hålla koll på allt jag läser och i lite mer realtid så samlar jag det på Goodreads. När jag slutfört en bok brukar jag sätta betyg (1-5) och skriva en kort recension. De kursiverade sammanfattningarna nedan är saxade från böckernas baksidor/säljtexter för att ge ett hum om vad de handlar om, resten är mina egna tankar.

Testamente – Nina Wähä

I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne. Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.

Betyg: 4,5/5 Personporträttsbonanza – på det ypperligt bra sättet! Genom boken får vi lära känna alla medlemmar i familjen Toimi. Det är mörkt, varmt och humoristiskt på samma gång och jag rycks med från första början. Wähä har ett egensinnigt men flödande språk som jag verkligen gillar. Ibland sticks det in små kommentarer till läsaren som hjälper till att forma berättelsen ytterligare. En bok som imponerar på mig.

Väggen – Marlen Haushofer

En kvinna följer med släktingar till alperna. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon går ut för att leta efter de andra och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg. På andra sidan är alla varelser, både djur och människor, döda.

Betyg: 4/5 Väggen är en unik historia som berättas i ett svep. Här finns inga kapitelindelningar eller pauser, istället slungas man direkt in i en värld där allting plötsligt har förändrats. Allt och inget händer på samma gång, vi får följa livets vandring och naturens skiftningar. Det är isolerat och ensamt men samtidigt innerligt och hoppfullt. En psykologisk läsupplevelse som jag kommer bära med mig länge.

Karismasamhället – Elis Burrau

Elis Burraus splittrade roman består av scener som avlöser varandra, om konst, kärlek och poesi. Om unga vuxna i Stockholm och internhumorns dovt dunkande smärta. Om sociala situationer och karisma. Om Sasha, Alicia och Elis, om att spotta på gosedjursfåglar, chatta, kanalisera Bellman och ockupera Studentpalatset från höften. Det är lika osäkert och elektriskt som en hierarkisk fest.

Betyg: 3,5/5 Efter en diskussion om ”De äter ur din hand, baby” lovade jag Elis Burrau att ge boken Karismasamhället en chans. Till skillnad från hans andra bok som jag hade lite svårt för, så föll den här mig mycket mer i smaken. Den är rapp och kul, ger en vass inblick i en kompisbubbla och är skriven med intern finess. Här möter skarpa formuleringar ordlekar och känslor. Jag läser i ett svep och när jag är klar är jag faktiskt sugen på mer.

Svält – Knut Hamsun

”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.” Så börjar Knut Hamsuns delvis självbiografiska genombrottsroman Svält. Det är berättelsen om en ung blivande författares svåra kamp och misär i det sena 1800-talets Oslo, hans förhoppningar och illusioner, kärleksdrömmar och diktarfantasier.

Betyg: 4/5 Sällan har väl en djup misär skildrats så hoppfullt och vackert. Det är flödande och energiskt, detaljrikt och välskrivet. Ett genomgående elände som fascinerar och fängslar mig i min läsning, även drygt hundra år efter utgivning. En klassiker värd att förtvivlas över.

Vardagar – Ulf Lundell

Vardagar. Gårdagar. Nu. Sen. Zen. Livet. Levandet. Åldrandet. Döden. Livet. Livet och döden och livet igen. Minnena. Vägen. Åldrandet. Stannandet. Kropp och själ. Hus och hem. Jobb. Vinet. Vinden. Vattnet. Bilandet. Gåendet. Landet. Världen. Vardagar. Gårdagar. Här och nu. Sen. En häger. En gärdsmyg. Det som fanns och det som inte finns längre. Vardagar är Ulf Lundells dagboksurval från 2017. Musiken, familjelivet, skrivandet, naturen, politiken, hälsan, samhället. Han iakttar nutiden och ser tillbaka på sitt liv.

Betyg: 4/5 Vardagar är… vardagar. Det är livet som bara passerar, alldagliga saker som händer, reflektioner kring vad som visas på tv, vad politikerna säger i medierna. Men när Ulf Lundell skriver om sina vardagar blir det också fint och underhållande. Det finns något hjärtevärmande med en snart 70-årig Lundell som går på banan- och ananasringsdiet, som har skrivkramp och skilsmässosorg, som promenerar med gångstavar genom naturreservatet, köper t-shirts på Dressmann och lämnar BMW:n på service om och om igen. Det är trivsam sommarstugeläsning och ett flödande språk som inspirerar. Ett oväntat guldkorn.

Ett år av vila och avkoppling – Ottessa Moshfegh

Hon har allt. Hon är ung, snygg, smal, hon är nyutexaminerad från Columbia, lever på ett stort arv och har en lägenhet på Manhattan. I New York år 2000 står den moderna världen på sin absoluta topp, allt är tillgängligt, och det gäller att utnyttja dygnets timmar till max. Att sova, i stället för att arbeta eller njuta, betraktas som svaghet. Men samtidigt skrivs sömntabletter ut som godis. Då bestämmer hon sig – efter att ha fått sparken för sina timslånga tupplurar på jobbet – för att sova bort ett helt år. Kanske är kemisk dvala den enda utvägen ur en speedad samtid? En sak är säker: hennes psykiatriker hjälper gärna till.

Betyg: 4/5 ”Oj, wow” var min spontana känsla när jag slog ihop boken. Den är vackert formulerad men samtidigt både rå och sorglig. Huvudkaraktärerna är många gånger osympatiska och irriterande, ändå förstår jag dem på något underligt vis. Jag upplever en liten dipp i mitten av boken, men både början och slutet fängslar mig så pass mycket att det inte gör något.

Halvvägs in i min läsning började jag känna av en förkylning och satte mig i karantän hemma. Det var med ett visst obehag som jag läste denna bok isolerad i min lägenhet, helt ensam, utan att kunna ta mig ut. Direkt ville jag bara bli frisk och återvända till verkligheten, för ett helt år med vila och avkoppling, likt berättarens i boken, lockade mig inte det minsta.

Och solen har sin gång – Ernest Hemingway

Och solen har sin gång är romanen om den förlorade generationen, om en krets av rotlösa unga människor i 20-talets Europa. Den amerikanske journalisten Jake och den unga engelskan Brett är som sina vänner smärtsamt övertygade om tillvarons brist på mening. Jakten på starka upplevelser för dem från barernas och erotikens Paris till det solheta Spanien och tjurfäktningens dramatiska final.

Betyg: 3,5 Krångliga relationer, oändliga flaskor vin, kreatörer med ångest, missförstånd, avundsjuka, vänskap, stök, fylla, skvaller och fest. Och solen har sin gång gavs ut för första gången 1926 men är tacksamt tidlös (med undantag för enskilda detaljer som inte åldrats särskilt väl). Det är en berättelse som flödar mjukt och som målar upp miljöer och karaktärer med finess. Vi följer representanter från den förlorade generationen och med tanke på hur det här 20-talet hittills börjat är det omöjligt att inte slås av tanken på att en ny förlorad generation håller på att ta form. Förhoppningsvis kan även vi snart dränka våra sorger på Paris stökiga barer och under Pamplonas stekande sol.

Konsten att läsa poesi och några diktsamlingar jag gillar

Jag fick en kommentar från Lovis för ett par veckor sedan som löd:

Hej! Jag har ett önskeinlägg! Jag och min kille har börjat köra lite högläsning av poesi nån gång då och då (absolut lol jag vet, men ändå) och skulle så gärna vilja ha några tips på diktsamlingar du gillar! Kanske något om hur du läser poesi? Kram!

Hej Lovis och alla andra! Hallå, vilken bra fråga och vad mysigt med högläsning av poesi tillsammans (goals). Här kommer lite tankar kring hur jag läser poesi och vilka diktsamlingar jag gillar, men låt oss börja med ett riktigt expertsvar. När Kristina Lugn fick frågan om hur poesi ska läsas så svarade hon på följande kloka vis:

”Högläsning i ensamhet är en bra början. Omläsning i tystnad en underbar fortsättning. Utantilläsning en livslång tröst. Om jag hade råd att ge svenska språket en present, skulle det vara ett uttryck för ”utantill” med samma sakligt innerliga förståelse för ordens innebörd som engelskans ”by heart”.”

När jag läser poesi läser jag ganska sakta och koncentrerat. Jag gillar att vara på en dedikerad plats och att ha en dedikerad tid. Det kan vara en sommarmorgon utomhus innan alla vaknat eller en sen kväll hemma i min lägenhet. Ofta känner jag ganska snabbt om jag fastnar för något i dikten, då läser jag den gärna en eller två gånger till direkt och låter den verkligen sjunka in. Är det min egna bok jag läser ur så viker jag gärna hundöron för att kunna återkomma till texten senare.

Jag har också en mapp i min telefon med en massa avfotade dikter som jag brukar ta upp och titta på då och då. Kanske läser jag en eller två om morgonen när jag känner för det eller ibland när jag behöver inspiration till mitt eget skrivande. Det är nog det jag gillar mest med diktformatet, att det är så tillgängligt. Fyra rader räcker för att sammanfatta en känsla eller ett helt liv. En minut av läsning kan ge hela dagen en ny riktning. Men sedan är det långt ifrån alla dikter som har den effekten på mig. Vissa utgör kanske bara en fin del av ett större verk och vissa fastnar jag inte alls för, även om de är skrivna av en författare jag vanligtvis gillar.

Det här året har jag blivit en frekvent besökare på biblioteket och jag försöker att alltid ha minst en diktsamling i min bokhög på nattduksbordet. Under de tre eller fyra senaste somrarna har jag också haft ett litet projekt där jag köpt en rejäl samlingsvolym med dikter av en författare och burit med mig den till stränder, på tåg och i sommarstugor.

Att sätta fingret på vad jag gillar i en dikt är inte helt enkelt, men oftast handlar det om en kombination av ordval och flöde. Det får inte vara för enkelt, jag vill gärna att det ryms en lätt litterär spänning mellan raderna. Samtidigt kan jag gilla ett berättarrum som befinner sig i det vardagliga. Som inte rör sig i historiska händelser eller extrema situationer, utan det enkla och igenkänningsbara.

En av mina favoritpoeter är Bruno K. Öijer. Jag tror nog att hans diktsamling Och natten viskade Annabel Lee var en av de första jag läste och verkligen fastnade för. Jag minns att jag satt på ett flyg till New York, kabinen var nedsläckt, himlen nattsvart utanför och jag vände blad efter blad och sög åt mig varje ord. Även Dimman av allt älskade jag och min samlingsvolym med alla hans böcker är full av hundöron, framför allt mot slutet och hans senare verk.

En klassiker som tåls att läsas gång på gång är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Den är så fin i sin enkelhet, så rakt på sak och vackert utmejslad. En perfekt samling att starta med om man är lite ovan att läsa poesi.

Kristina Lugns Hej då, ha det så bra! är en annan favorit som balanserar så perfekt bland det vardagliga och känslosamma. Jag har länge tänkt att jag vill läsa mer av Lugn och planerar att nästa samlingsvolym jag köper och fördjupar mig i ska bli med hennes dikter.

Werner Aspenström var min sommarpoet förra året och hans samlade dikter har jag funnit stor tröst i och återkommit till gång på gång. Han har ett sätt att skildra natur och årstidsskiftningar som jag verkligen gillar.

En annan storartad skildring av natur, men också makt, förtryck och känslor är Ædnan av Linnea Axelsson. Ett drygt 700 sidor långt verk som är en otrolig läsupplevelse.

Jag gillar också att hålla utkik på bibliotekets poesihylla med nyinkomna böcker från lite yngre, moderna författare. Här gillar jag exempelvis Olivia Bergdahl, Anna Axfors och Olga Ravn, men håller på att utforska fler hela tiden.

Hoppas att du känner dig nöjd med svaret på din fråga Lovis och att jag förhoppningsvis kan inspirera till lite mer poesiläsning framöver!

PS. Dikterna på bilderna är av följande författare (uppifrån och ned): Bruno K. Öijer, Linnea Axelsson, Bruno K. Öijer, Werner Aspenström och Olga Ravn.

Vad jag läste i maj & juni

Sommaren är nog min bästa läsperiod. Ett par dagar in på semestern börjar jag, smått stressad, fundera på om min uppfattning kring hur många böcker det är rimligt att ha med sig för en två veckors-period är felberäknad, innan jag lugnar mig med att det finns titlar i långa rader i mina föräldrars hyllor samt bokhandlar i Norrköping om krisen skulle slå till.

Men innan jag återvänder till semesterns tredje bok tänkte jag att vi skulle ta en titt på vad jag läste i maj och juni. Sedan årsskiftet samlar jag allt jag läser på Goodreads för att få bättre koll. När jag läst klart brukar jag sätta betyg (1-5) och skriva en kort recension om jag har feeling, så följ mig där om ni vill ha uppdateringar lite mer i realtid. Annars kommer mina samlade tankar här! De kursiverade sammanfattningarna är saxade från böckernas baksidor/säljtexter för att ge ett hum om vad de handlar om, resten är mina egna åsikter och upplevelser.

Vi for upp med mor – Karin Smirnoff

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför.

Betyg: 5/5 Jag tog upp den här boken klockan två på eftermiddagen och la ifrån mig den vid sju, omtumlad och hänförd. Karin Smirnoffs språk är så fascinerande enkelt och eget, precist och tillräckligt. Historien är mörk men har en oväntad lättsamhet, en tydlighet och skärpa som tar över och går rakt in. En bok omöjlig att värja sig ifrån. Det här är andra delen i serien om Jana Kippo och den tredje boken släpptes nu i våras, jag ser verkligen fram emot att läsa den också.

Kärleksbrevet – Anna Axfors

Med sina sista ord till sin döende mamma berättar en ung kvinna vem hon blivit sedan de möttes sist. Samtidigt breder disken ut sig som ett alldeles vackert landskap och pojkvännen kommer och går.

Betyg: 3/5 Den här boken är ett kärleksbrev, onekligen. Det är vackert och välskrivet men med en handling i det snårigaste laget. Jag föredrar Axfors poesi i kortare format, exempelvis i ljuvliga Jag hatar naturen, även om det också här fanns stycken som fångade mig.

Jag ser allt du gör – Annika Norlin

På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut. I sin skönlitterära debut skriver Annika Norlin om en samling människor i rörelse, på skav mot tillvaron.

Betyg: 4/5 Det här är en fin samling noveller där vissa glänser lite extra, exempelvis den avslutande ”Gå”. Annika Norlin porträtterar vardagliga och vemodiga händelser på ett fängslande sätt med karaktärer som är svåra att värja sig ifrån. Vissa formuleringar fastnar hos mig lite extra som:

”Hon får mig att känna mig som att det finns trägolv. Jag kan inte hitta det själv, men hon kan.”

och:

”Kunde ingen ha sagt åt en att man väljer en personlighet när man är liten och om det är en som andra trivs med blir man fast med den. Om det är en dålig personlighet vill folk i alla fall att man ska byta och då betalar staten för att skicka en till olika läger och terapeuter för att skaffa en ny. Men om det är en bekväm personlighet, en som passar andra, då får man inga läger.”

Efter ekot – Olivia Bergdahl

”Idag är det den 8 juni 2011. Det har gått 621 dagar sedan jag och Sam träffades första gången. Jag har räknat. Det är klart jag har räknat.” Fanny har åkt till sin mormor på Västgötaslätten, för hennes mormor vet ingenting om vad som har hänt. Hon bara skrapar sin potatis och dukar på verandan och anar inte hur lätt allt går åt helvete. Hur enkelt det är att komma så nära någon att den plötsligt har all makt att göra en illa. Men Fanny vet. Hon har försökt att göra allt rätt. Nu försöker hon inte längre.

Betyg: 3,5/5 En berättelse som börjar lite trevande men växer med tiden. Den kontinuerliga upptrappningen är intressant att följa och de regelbundna tillbakablickarna känns spännande. Stundtals stör jag mig på huvudkaraktärens sätt att alltid mäta allt i siffror och statistik, det blir en smula överdrivet. Trots det gillar jag boken och flytet i språket. Den är snabb och lättläst, en bra bok när man vill komma igång med sin läsning efter ett uppehåll.

Jag säger det ni tänker – Curtis Sittenfield

En tvåbarnsmamma i villaförorten fantiserar om att förgöra en gammal vän vars präktiga livsstilsimperium kanske eller kanske inte är byggt på en lögn. En framstående advokat vet inte hur hon ska reagera när hon och hennes man på sin smekmånad stöter på hennes gamla plågoande från skoltiden. En bortkommen Ivy League-student får veta sanningen om en kursares till synes avundsvärda liv.

Betyg: 2/5 Jag gillar Sittenfields språk och sätt att skriva, det gör jag. Men det är något med den här novellsamlingen som inte riktigt fastnar hos mig. Karaktärerna är så amerikanska att jag har svårt att ta till mig dem, det blir aldrig riktigt innerligt eller nära. Det känns som tv i bokformat, korta episoder med tydlig handling och uppmålade karaktärer, men ganska lite som faktiskt ryms däremellan.

De äter ur din hand, baby – Elis Monteverde Burrau

Cindy har stängt in sig i sitt rum. Hon skriver meningslös prosa, hon skriver dagbok, hon skriver mail, hon skriver dikter. Det måste väl gå åt helvete. Ibland är det enda moraliskt försvarbara att stjäla en identitet. Speciellt när solen och blodet och stolen bara skriker.

Betyg: 2/5 Jag blev nästan lättad när meddelandet om att det var dags att lämna tillbaka boken kom från biblioteket. Jag hade tragglat och kämpat, men gav upp, ungefär halvvägs in. En del av mig vill så gärna gilla det här, men det går inte. Jag läser och läser men det känns bara som meningslösa rader staplade på varandra, där det någon gång skimrar till, för att snabbt försvinna.

Som mest okej är boken om jag läser jättesnabbt utan att stanna upp och försöka tänka efter, men inte ens då orkar jag mer än 10-15 sidor åt gången… Jag följer Monteverde Burrau på Twitter och hans flöde av osammanhängande tweets är märkligt nog mycket bättre läsning än detta. Så jag stannar där istället.

Den där sista kommentaren i min goodreads-recension blev tydligen utplockad och omnämnd i någon tidningsrecension nyligen, varpå Monteverde Burrau utfärdade en ”liten ödmjuk fatwa” mot mig på Twitter. Är detta mitt första kulturbråk? Helt oinitierat av mig? Högst oklart. Nåväl, det slutade väl och jag planerar att läsa hans andra bok Karismasamhället i sommar med förhoppningar om att jag ska gilla den bättre.

Välsignelser – Caroline Albertine Minor

En ung förälskad mamma mister sin man när han drabbas av minnesförlust, en dotter begår självmord, en annan ignoreras av sin döende far. I sju täta och delvis sammanflätade noveller undersöker Caroline Albertine Minor sorg, förlust, skam och vänskap.

Betyg: 5/5 Det här är en otrolig bok och en underbar novellsamling. Förmodligen det bästa jag läst i år hittills. Här finns ett rakt igenom vackert språk, stillsamma skildringar av livets alla detaljer och sorgliga, gripande öden. Jag vill läsa mer, mer, mer av Caroline Albertine Minor och gärna i längre format, för det här var ljuvligt.

Närhetsprincipen – Hanna-Linnea Rengfors

I april 2017 kommer den moderna terrorismen till Sverige. Den typ av händelser vi vant oss att följa på avstånd har till slut också inträffat »hos oss«. Medier som rapporterar. Telefonnät som slås ut. Kaos på Facebook. Ett torg som täcks i blommor. Närhetsprincipen är en storslagen och hjärtskärande berättelse om närhet och omsorg i en globaliserad samtid.

Betyg: 3/5 Kanske är det svårt att läsa om katastrofer när man befinner sig mitt i pågående kriser? Jag vill tänka att det är därför jag har svårt att helt absorberas av den här boken just nu. Det är en fin och tankeväckande diktsamling, men den kryper aldrig riktigt in under huden så som jag vill att poesi ska göra. Om tiden finns ger jag den kanske en chans till senare i år.

Emil – Johan Heltne

En man döms för våldtäkt. Sedan frias han. Han byter namn, säger upp kontakten med familj och vänner, börjar ett nytt liv på en annan plats. Emil är en berättelse om att leva med att ha skadat den man älskar. Roman handlar om det kanske mänskligaste av allt, det att vara obegriplig inför sig själv.

Betyg: 3,5/5 En lättläst bok om ett tungt ämne, paradoxalt nog. Heltne lyckas skriva fram en historia som både engagerar och provocerar. Här finns inget tydligt facit, inga enkla lösningar, bara en malande känsla av att något inte stämmer.

Den rödaste rosen slår ut – Liv Strömquist

Leonardo DiCaprio har dejtat femtioelva svinheta baddräktsmodeller men blir aldrig kär i någon. Varför? Beror det på konsumtionssamhället? Narcissism? Biologi? Eller har han bara inte träffat den rätta? Och: börjar vi alla mer och mer bli som Leo?

Betyg: 5/5 Liv Strömquist undersöker kärleken i senkapitalismens tid och gör det på ett helt briljant sätt. Välgrundat med teorier från filosofer, forskare och författare, med referenser från antikens Grekland, 1800-talsdramatik och Leonardo DiCaprio. Allt i ett perfekt avvägt, lika delar fascinerade och underhållande, seriealbum. Jag lånade boken på biblioteket men efter att ha läst klart den känner jag att jag behöver köpa mitt eget exemplar, för den här vill jag ha i min bokhylla och återkomma till med jämna mellanrum.

Nio böcker jag läst den senaste månaden

Det är så märkligt att blogga om saker när inget riktigt händer. Vad skriver man om när man inte gör något utanför hemmets ramar? Kanske får man gräva där man står. För vissa saker gör jag faktiskt fortfarande: jag äter, jag läser och jag klär på mig. Så låt oss börja med böckerna, de jag läst från mitten av mars fram tills nu. Sedan årsskiftet samlar jag allt jag läser på Goodreads för att hålla bättre koll. Jag brukar sätta ett betyg (1-5) och skriva en kort recension om jag har feeling.

Dimman av allt – Bruno K. Öijer

Betyg: 5/5 Jag gillar att blanda skönlitterär läsning med poesi. Det blir ett helt annat sätt att konsumera text på, både snabbare men också mer noggrant. Varje ord blir viktigt och jag sparar ofta rader eller hela sidor. En av mina favoritpoeter just nu är Bruno K. Öijer. Jag gillar hans urbana miljöer, det tydliga vemodet och de ofta så enkla men välvalda orden. I Dimman av allt hittade jag många sidor att spara på och återkomma till – ett mycket gott betyg.

Allt jag fått lära mig – Tara Westover

Betyg: 4/5 Allt jag fått lära mig är både fascinerande och fängslande med en personlig berättelse som sakta breder ut sig. Det är en bästsäljande memoar om en uppväxt i en miljö helt avskärmad från samhället. Boken innehåller många starka, skrämmande skildringar där jag stundtals läser extra fort för att ta mig genom dem. Som tur är dyker också små ljusglimtar upp längs vägen och gör det hela inte bara uthärdligt, utan till en riktigt bra och läsvärd historia.

Längtans flöde – Alva Dahl

Betyg: 3,5/5 Efter en separation börjar huvudpersonen i Längtans flöde överväga om hon har en klosterkallelse. Vi får följa hennes jakt på tecken i naturen och i olika händelser. Det här är en mycket välskriven, finstämd och tankeväckande bok, särskilt för den som gillar prosalyrik. Att temat är ganska smalt tycker jag gör den något distanserande, men samtidigt också intressant.

Den gamle och havet – Ernest Hemingway

Betyg: 4/5 Jag läste Den gamle och havet i ett svep under en sen kväll och kunde konstatera att det är en klassiker med all rätt. Den är kort men magnifikt skriven och full av intressant symbolik. Historien som utspelar sig är i grunden mycket enkel men lyckas ändå, på ett oväntat sätt, verkligen gripa tag i mig. Klassikerläsning när den är som bäst.

Kungsbacka ultras – Johan Espersson

Betyg: 4,5/5 Johan Esperssons Kungsbacka ultras liknar inte riktigt något annat jag läst. Den är annorlunda i sin form och som en lång, ljuvlig raksträcka av väl valda ord. Berättelsen vi följer flätas fram i snabba meningar och det är en kärlekshistoria som är både sorglig och storslagen, om längtan bort och längtan hem. Det är känslofyllt och nära och lyriskt. En läsupplevelse som gjorde mig sugen på att skriva.

Madonna – Sara Villius

Betyg: 4/5 Sara Villius Madonna är en smutsig och svart berättelse och samtidigt både vacker och lyrisk. Den är krävande att älska men också omöjlig att inte tycka om. Med omsorgsfullt valda formuleringar om kärnfamiljen och moderskapet lyckas den både ifrågasätta och stryka medhårs.

Svart som silver – Bruno K. Öijer

Betyg: 4/5 Mera Öijer (ja jag kan även ha hittat en ny poesihylla på biblioteket). Inte riktigt lika fängslande som Dimman av allt men fortfarande fota av sidorna-bra och full av ord att lägga intill bröstkorgen.

Friläge – Yrsa Keysendal

Betyg: 3,5/5 Friläge handlar om Anna och Linda som växer upp på samma gård. De delar allt, fram till en punkt när något plötsligt går isär. I sektioner berättade från olika perspektiv flätas sedan historien stegvis samman. Språket är fint och flödande men handlingen griper inte helt och hållet tag i mig. Trots det skulle jag summera det som en härlig och intensiv läsupplevelse.

Mördarens mamma – Ida Linde

Betyg: 4/5 En dag knackar två poliser på Henriettas dörr. De berättar att hennes son dödat en annan pojke och hon befinner sig plötsligt i rollen som mördarens mamma. När jag börjar läsa tror jag mig ha en aning om vad boken ska handla om men halvvägs in blir jag lite förvirrad, för den är på många sätt inte alls som jag förväntat mig. Trots detta är den vackert skriven, smärtsam och trånande, gripande och tankeväckande. Språket väger tyngre än storyn och resultatet blir en intensiv och inspirerande läsning.

Idioten – Elif Batuman

Den här boken ligger på mitt nattduksbord just nu och väntar på att läsas klart, så recensionen får dröja lite. Därefter ska jag nog läsa Vi for upp med mor av Karin Smirnoff som jag sparat på länge av någon anledning, kanske för att mina förväntningar är så extremt höga. Jag har också Annika Norlins nya novellsamling på vänt som jag är väldigt nyfiken på. Fler recensioner kommer alltså, om ni vill ha mer.

Mina lästa sommarböcker

Ledighet betyder lästid för mig och det blir alltid lite fler böcker lästa under sommarmånaderna i jämförelse med det övriga året. Så här ser min trave över lästa böcker ut hittills och eftersom det alltid är kul med boktips tänkte jag att ni skulle få ett kort omdöme om varje.

Flora Wiström – Hålla andan

Min bloggkompis Flora har skrivit sin andra bok och den är en perfekt skjuts in på sommarläsningen. Snabbläst med en story som får en att snabbt vilja vända blad efter blad. Miljöbeskrivningarna är tydliga och visuella och ibland liksom påträngande med alla kroppsdetaljer. Det kliar och skaver, är finnigt och snorigt, stundtals nästan för mycket. Men i bakgrunden vilar hela tiden en fin och bultande historia om syskonrelationer. Språket flyter fram och skimrar till ordentligt ibland.

Françoise Sagan – Bonjour tristesse

En klassiker som tar oss till franska rivieran, till stora sommarhus med svepande gardiner och en hel del tonårsångest. Jag minns den som bättre, mer poetisk och omvälvande. Nu när jag läser om den känns den stundtals banal – småtrevlig men också lite störig. Titeln är dock fortfarande perfekt.

Karin Smirnoff – Jag for ner till bror

Det här är det bästa jag läst i år. Ja, så är det bara. En otrolig bok med ett eget språk och en historia som löper fram, sida efter sida. Jag som alltid haft lite svårt för den typiska genren med norrländskt vemod älskar detta. Välformulerade personporträtt, detaljrikedom och ett dialektalt språk som klättrar ur sidorna och får mig att vägra släppa boken när jag väl tagit upp den. Så jag läser hela i ett svep, som en enda stor måltid och kommer två timmar sent till en fest. Det är det värt.

Geir Gulliksen – Se på oss nu

Relationer en masse. Likt Gulliksens tidigare bok Berättelse om ett äktenskap så handlar det återigen om kärlek. Om konsten att älska och om att sluta göra det, om tvivel och övertygelse och omöjligheter. Ett antal parallella personporträtt knyts ihop på ett välgjort sätt och här ges det verkligen utrymme åt det lilla. Detaljer får ta plats när bilden av varje person målas upp och det är snarare karaktärerna och deras tankar än historien jag tar med mig när boken är slut.

Jenny Jägerfeld – Blixtra, spraka, blända

Intensivt och nästan aggressivt griper den här boken tag i mig med sitt bländande omslag och innehåll. Vi får följa Penny som är lika delar hopplös och älskvärd. En ung författare som hyllats och som nu ska krysta fram sin andra roman. Det går bra, det går åt helvete och det gör det hela tiden i ett högt tempo. Språket är enkelt men detaljerat, finessrikt och precis som rubriken antyder, ibland även blixtrande.

Karl Ove Knausgård – Min kamp I

Knausgårds klassiker har väntat länge på mig och det är med nyfikenhet jag plockar upp den tjocka boken en julidag. Och jag läser och läser och läser. Ibland känns det som han har så mycket att säga om lite, som det vore ett fotografi som zoomats in i ett mikroskop. Men detaljerna är välmålade och historien växer hela tiden fram. Det är personligt och drabbande men också långsamt och grundligt. Ett läsprojekt som jag bär med mig, vars språk och historia imponerar och berör, men jag väntar nog lite innan jag tar mig an de återstående delarna.

Tove Jansson – Sommarboken

Tove Janssons sommarklassiker förflyttar oss ut i naturen och till en skärgårdsö. I korta kapitel som mer liknar noveller får vi möta farmorn och barnet Sophia i olika händelser. Det är poetiskt och bildrikt, enkelt men gripande. En bok som tåls att läsas om och om igen, varje sommar.

Werner Aspenström – Samlade dikter

Utöver den kända dikten Sardinen på tunnelbanan har jag läst väldigt lite av Aspenström men fastnar snabbt för hans diktspråk. Det är något visst med att läsa poesi och jag gillar hur det blir till små korta världar att flytta in i. Nästan som ett flöde där man kan välja om man direkt vill gå vidare eller stanna kvar länge och närstudera. Jag hittar flera favoriter, viker många hörn och inspireras, särskilt av skildringarna av naturen och kärleken.