Sy en klänning med Sveriges mest motvilliga sömnadsguide

Här kommer, som rubriken antyder, Sveriges mest motvilliga sömnadsguide. Att den är motvillig beror nog främst på att jag tycker det är småtråkigt att sitta och ge instruktioner för hur man ska göra något kreativt. Jag kan gärna ge lite tips och guidning för hur man ska tänka (som jag gjorde här) men att säga exakt hur man ska gå tillväga tycker jag plockar bort mycket av det just… kreativa. Eller så är det troligtvis bara jag som är dålig på att förklara hur jag tänker och gör när jag skapar. Med tiden har jag insett mer och mer att jag är en rätt usel lärare tyvärr. Så med den disclaimern: vill man ha en precis beskrivning och ett riktigt mönster på hur man syr en klänning så tycker jag att man ska köpa det i en affär eller på nätet. För det finns och de kan vara toppen att använda sig av. Vill man däremot göra en klänning där man får mäta själv och testa sig fram en del på vägen, då kan man göra så här!

Jag vill också varna för att bilderna i det här inlägget kanske inte är de snyggaste eller tydligaste. Jag knäppte av dem lite snabbt i farten när jag sydde en klänning för några veckor sedan och efter det har jag tyvärr inte haft tid att sy något mer i dagsljus, annars hade jag ordnat bättre och mer pedagogiska bilder. Strunt samma, nu kör vi!

Min klänningsmodell består av tre delar: bröststycke, kjol och ärm. Eller egentligen fem delar eftersom kjolen har en fram- och baksida och klänningen har två ärmar. Alla delar är raka. Om man kollar på andra plagg i ens garderob är de ofta mer komplext sydda, särskilt vid axelparti och ärmar, men nu vill vi göra det enkelt för oss. Därför är det också bra att ha med sig att passformen inte kommer bli figursydd utan lite oversize och lös.

När jag sydde min första klänning hade jag ett tyg som var 125×150 cm. Till den andra tror jag min stuvbit var något större, typ 150×150 cm. Men det viktigaste innan man börjar klippa är att man mätt ut sina delar och optimerat så att alla får plats och tyget används på bästa vis. För att räkna ut hur stora dina bitar behöver bli så är det lättaste att mäta ett befintligt plagg. Bestäm också om du vill ha långa eller korta ärmar, om de ska vara mycket vida eller inte, hur lång och vid kjol du vill ha och var på bröststycket den ska sitta. Allt detta påverkar måtten.

Jag har gjort ett par klänningar och en blus och då har mina mått blivit ungefär såhär.

Ärm x2: 50-70 cm bred, 40-60 cm lång

Bröststycke x1: 45 cm bred, 70-90 cm långt (110 cm för blus)

Kjol x2: 75 cm bred, 45-55 cm lång

Men mät, mät, mät! På dig själv och dina kläder och på ditt tyg. Glöm inte att lägga till 1 cm sömsmån i varje kant också innan du klipper.

När jag väl börjar sy så brukar jag starta med bröststycket. Det består av en lång del som blir både fram och baksida. I den klipper jag ett hål för halsringningen. Jag brukar göra det något djupare på framsidan och lite grundare på baksidan. Ett fyrkantigt hål är rätt enkelt att mäta ut klippa till. För att göra ett jämnt runt hål har jag använt mig av en tallrik och ritat av. Sedan sicksackar jag alla kanter och fållar halsringningen.

Nästa steg är ärmarna. Efter att ha bestämt längd och bredd klipper jag ut dem och sicksackar kanterna. Sedan syr jag ihop ärmens långsida. Därefter ska de sys på bröststycket likt ovan. Jag vänder alla delar ut och in och nålar fast mot varandra. Här är det viktigt att mitten på ärmen möter mitten på axeln. Sedan syr jag fast ärmen på bröststycket och syr även ihop den sista biten på bröststycket nedanför ärmen. Jag önskar jag hade haft en bättre bild här som kunde förklara, men hoppas ni förstår ändå.

Sista stycket är kjolen som består av en lika stor fram- och baksida. Även här sicksackas alla kanter och sedan syr jag ihop sidorna för att få till en kjol. Därefter ska den fästas i bröststycket, ungefär likadant som ärmarna. Vänd allt ut och in, nåla noga och sy fast. Eftersom kjolen är vidare än bröststycket är det viktigt att nåla den ordentligt så den veckar sig fint i sömmen.

Avslutningsvis fållar jag kanten på kjolen och ärmarna. I ärmslutet gör jag en liten kanal där jag trär igenom ett resårband med hjälp av en säkerhetsnål och drar åt för att få en puffig ärm med ett tight avslut. Till sist klipper jag av alla lösa trådar. Klart!

Hoppas det gick att begripa någonting och att ni inte är helt förvirrade. Jag kan liksom inga svårare sytermer än ”fålla kanten” och det finns säkert smartare än mer korrekta sätt att göra på. Men det viktigaste för mig är att det faktiskt blir något och att det känns genomförbart och kul. Om ni bestämmer er för att prova får ni mer än gärna dela ert resultat med mig sen. Lycka till!

Om rädslor och orosmoln

Hej, hur mår ni? Jag mår… sådär. Känner mig oroad på det vis man gör när saker ligger utanför ens kontroll. Vill så gärna tänka rationellt och handla därefter, samtidigt som det finns så lite att göra. Ett av mina vanligaste sätt att ta mig an saker är att samla en massa information och processa, vara väl påläst och uppdaterad. Och det är ju en bra metod om det finns tydliga svar och en begränsad mängd material att ta sig igenom. Men lika snabbt kan det gå över styr och jag kommer på mig själv med att följa multipla liverapporteringar, läsa trådar om flockimmunitetsstrategier och studera olika grafer – för att i slutänden vara lika oroad och förvirrad ändå. För i det här läget är det ju inte jag som ska komma med lösningen. Jag har stor tillit till myndigheter och experter, följer deras direktiv till punkt och pricka och är lyhörd för nya beslut och förändringar. Och jag försöker intala mig själv att det räcker, att det är allt jag kan göra i stunden och att ett konstant nyhetsflöde inte kommer hjälpa mig nu. Så för att styra detta har jag gett mig fyra klockslag då jag får kolla nyheterna. Ni vet som på den gamla goda tiden då man hade morgonnyheterna, lunchekot, dagens eko kvart i fem och sena rapport. Det försöker jag hålla mig till och jag hoppas att det kommer hjälpa lite i alla fall.

Annars avleder jag tankarna med kreativa projekt. Skriver, läser böcker, lagar mat och syr. Går promenader när solen skiner och chattar med kompisar utspridda i världen. I slutet av veckan hade jag tagit ledigt för att hinna fixa en massa saker inför 30-årsfesten som jag och två vänner skulle ha i helgen. Men som ni säkert förstår så blir det inget kalas, ledsamt nog. Inte nu i alla fall. Först inställd Japan-resa, sen inställd fest. Nu fasar jag bara inför att påsken också ska avstyras och att jag blir tvungen att sitta instängd i min lägenhet och får fira min födelsedag ensam i karantän. Blir tårögd av tanken, ja som om jag vore ett litet barn. Men, tillbaka till en dag i sänder och en nyhetsrapportering i taget. Ingen anledning att ta ut oron i förskott.

Egentligen finns det många fler saker jag skulle vilja säga om pandemin som råder. Tankar kring hur den så tydligt sätter fokus på vad som är viktigt, både politiskt och socialt. Hur den på ett sätt kan fungera som en skjuts för alla de där förändringarna vi vet att vi skulle behöva göra men inte lyckats med. Hur den kräver att vi utnyttjar vår kreativitet på ett nytt sätt för att lösa de förändringar vi står inför. Någonstans i allt detta kaos så blir det ju tydligt att vi inte kan trumma på som vanligt i all oändlighet. Att när det kommer till kritan så är det väldigt mycket här i världen som är oviktigt och ett par saker som faktiskt spelar all roll. Och det är dit jag försöker rikta mina oroade tankar. För när jag är ledsen över en inställd fest eller en födelsedag i karantän handlar det ju egentligen inte om något firande av mig, utan om rädslan för att vara ensam. Så jag bokar lunchmöten på Google Hangout med alla kompisar som också är beordrade att jobba hemifrån. Jag pratar med mamma i telefon. Och jag skriver här för jag vet att även om vi inte känner varandra på nära håll så är vi ju ändå hundratals personer bakom varsin skärm och därmed inte så ensamma som vi kanske kan känna oss mitt i allt det som händer nu.

Ta hand om er ♥

PS. Avslutar med en dikt av Bruno K. Öijer som jag läste igår och fastnade för.

En handmålad taklampa

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet har jag gått och klurat på vilken taklampa jag ska ha i det stora rummet. Jag har hårdbevakat alla auktionssiter och hittat några fina, men alldeles för dyra varianter, fast kanske allra mest sådana som inte passar alls. Lampor är svårt! Så jakten får fortsätta ett tag till, men som en temporär lösning kom jag på att jag kunde göra en egen lampa. När jag hjälpte min kompis Madde att flytta förförra helgen hade hon nämligen en stor risbollslampa som hon skulle göra sig av med. Den tog jag hand om och gick loss på med färg för några dagar sedan.

I min pyssellåda (ytterst viktigt att ha en sådan om du frågar mig) hittade jag ett gäng gamla akvarellfärger som fick duga. Och ja, jag skapar helst med nattskjortan på som ni ser…

Jag vecklade upp rislampan och ställde den i en skål för stadga så att det skulle bli enklare att måla. Sedan drog jag några snabba teststreck på ett papper innan jag insåg att det var lönlöst och bättre att bara köra på fri hand direkt. Det blev ett gäng mjuka, organiska figurer i fyra grundfärger: blå, gul, röd och svart. Irriterande nog flöt färgen ut lite märkligt i skarvarna på lampan men allt kan ju inte bli perfekt, hehe.

Först hade jag tänkt fylla i formerna med färg men sedan landade jag i att jag ville hålla det lite enklare. Kanske ändrar jag mig om några veckor och fyller i dem då… Så här ser i alla fall lampan ut från min sängvy.

Och så här ser den ut från andra hållet. Stor, mjuk, snäll och färgglad på ett sätt som jag verkligen gillar. Dessutom till ett pris av noll kronor. Svårt att hitta en bättre temporär lampa kan jag känna!

Någonting händer på stigen hem

Någonting händer. Saker förändras. Från basketplanen utanför mitt fönster hörs de svaga dunken längre och längre under kvällarna. Träden på Västgötagatan har fått feta knoppar. Jag ser dem när jag går hem på fredagskvällen. Klockan är strax efter åtta. Jag har precis jobbat klart och promenerar nu hemåt, från Östermalm, via Gamla stan och över till Söder. Sedan några timmar tillbaka har stockholmarna börjat ta sig an helgen. De trängs på barer, står i klungor längs Götgatan, skrattar högt, sitter nära, tiden är deras. Jag drabbas av känslan av att vara en iakttagare. När jag tittar på folket som rör sig hemvant inser jag att jag inte är en del av deras tempo. Vi befinner oss på samma plats men i olika tidszoner. En reflexprydd farbror rastar sin tax. På den lilla japanska restaurangen sitter en ensam man ur personalen och slevar i sig en skål ramen. Jag borde gå dit oftare och äta deras mat. Mina fötter rör sig vant över trottoarerna, skosulorna känner till varje rödljus, varje väggupp, varje genväg. Det är stigen hem. Och någonting händer. Saker förändras. Det som känts ledsamt i dagar, veckor börjar sakta mynna ut. Träden knoppas, basketbollarna dunkar, ett ljus sipprar in. Jag fångar det varsamt. Sen tar jag sats och springer ikapp resten av stan.

Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls.

”När jag kommer tillbaka är våren här.” Sådan var planen. Enkel och spikrak. Genial. Framför mig låg året då jag skulle fylla trettio. Tre noll, träda in i ett nytt decennium. Det kändes lite skrämmande. Stort, på fel sätt. Så jag lindrade mina tvivel med en present till mig själv. Tio dagar i den bästa stad jag vet, i sällskap med några av mina bästa vänner, de som rör sig precis som jag. Jag såg det framför mig. Vi längs gatorna i Shibuya, på ramen-restauranger gömda i gränder, skrålandes låt efter låt på karaoken. Det skulle vara min resa, vår resa, resan innan våren, innan allt blev på riktigt.

Men planer ändras, livet händer, världen skriker. Det blir inte som man tänkt sig. Inte alls. För plötsligt satt vi där med beslutet. Det började med ett inställt maraton, ett stängt museum och en uppskjuten fotbollsliga. Sedan var det stängda skolor, flera nya fall och en stark avrådan från alla allmänna folksamlingar. Och så: två veckors hemma-karantän efter hemkomst, risk att missa min egen födelsedagsfest, eller ännu värre, risk att trotsa karantänen och smitta alla gäster på festen och bli den naiva, idiotiska Corona-tjejen med hela svenska folket.

Mycket talar för att allt skulle gå bra. Det skulle bli en minnesvärd resa, vi skulle återvända friska, utvilade och glada. Men någonstans i bakhuvudet mumlar en röst något om egoism och den går inte att dämpa. Att jag skulle klara mig fint betyder inte att alla andra gör det. Och vad händer om situationen förvärras när vi är där. Om vi tvingas tillbringa hela semestern instängda i den minimala lägenheten för att sedan evakueras hem. Det finns många risker med resande i vanliga fall, men just nu alldeles för många för att jag ska kunna motivera mig själv att åka.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev ledsen. Jag är jättebesviken. Mest för att jag längtat så oerhört mycket efter semester och miljöombyte. Efter tio dagar fria från jobb, med nya intryck och inspiration i sin mest koncentrerade form. Dessutom svider vetskapen om att tusentals kronor går till spillo eftersom varken hem-, rese- eller kortförsäkringen gäller om jag frivilligt ställer in min resa. Och samtidigt väser det dåliga samvetet ilsket skärp dig, det är inte synd om dig, det är bara en resa, det är bara pengar. Det ger mig inte ens utrymme att vara nedstämd ifred.

Men det är väl så här det är att vara vuxen, nästan trettio. Att ta kloka beslut som säger emot allt vad ens hjärta längtat efter och bankat för. Att ta det säkra före det osäkra, för sin och samhällets skull. Att stanna hemma och vänta in våren, tålmodigt och vemodigt precis som alla andra.

Hejdå Japan, hejdå Tokyo, hejdå lägenheten vid Shibuya crossing, hejdå lummiga parker, hejdå vilda nätter, hejdå trettioårsresan. Jag hoppas vi kan ses i framtiden på något vis.

PS. Vill ni berätta något fint ni varit med om eller sett på sistone för att muntra upp mig, så får ni mer än gärna göra det. Tänker att det alltid behövs lite kommentarsfälts-feel good för oss alla i slutet av februari.

19 bilder från en nästintill perfekt helg

Inte för att skryta eller så, men i veckan som gick lyckades jag få till en nästintill perfekt helg som jag nu tänkte att ni skulle få följa med på.

Den började i fredags då jag stegade till jobbet, pastellklädd i solljus. Åtta timmar senare stegade jag hem och köpte ostbågar och la mig raklång i soffan för att titta på Min granne Totoro. Rimlig ambitionsnivå på den fredagskvällen ändå.

Lördagen blev däremot piggare. Jag vaknade utvilad tack vare fredagens avsaknad av bravader och låg kvar och läste Klubben som jag tillsynes lånat på biblioteket. Sedan chockade jag mig själv (och eventuellt lite min omgivning) genom att gå upp och gå till gymmet för att springa.

Väl tillbaka stekte jag ägg i en snygg men lite störig stekpanna som envisades med att låta allt fastna. Jag åt det och bananbröd med jordnötssmör, kaffe, kiwi och blodapelsin. En typisk kylskåpsrensarfrukost.

Sedan slängde jag mina vissna tulpaner och gav mig ut på loppisjakt.

Under jakten hittade jag ett rejält plättjärn för femtio kronor och en helt ny, stor nattskjorta. Jag har en exakt likadan fast randig som jag köpt på samma loppis och den har blivit min favorit, så jag kände mig tvungen att köpa den här också. De randiga påslakanen är som synes inte köpta på loppis utan på H&M Home. Jag har varit på jakt efter ett par klassiska randiga eller rutiga att alternera mina vita linnelakan med och är lite trött på den skrynkliga och enfärgade sängstilen. Helst hade jag velat ha Hays soligt gulrandiga, men de finns inte för dubbeltäcke tyvärr, så då fick det bli dessa.

Vid halv tre mötte jag upp Linn och Sofie på Urban Deli för brunch och starten på vår dags-bar-runda. Ett lite oprövat men mycket trevligt koncept! Vi åt räkor allihopa och det var gott men jag kan inte låta bli att störa mig lite, lite på Urban Delis service. Den är i mina ögon något nonchalant och trist. Om en rätt är slut på menyn vill man ju gärna veta det innan man beställer, äter man räkor vill man helst få en våtservett och en skål till skalen (särskilt om man frågar särskilt efter det) och det bröd och smör som tidigare ingick kostar nu extra. Små men lite störiga detaljer. Nåväl…

Vi lät oss inte nedslås utan tömde skålarna och gick sedan ut i halvstormen och vidare till Vina femtio meter bort. Där drack vi jättejättegott rödvin och myste,

Sedan flyttade vi oss kanske hundra meter till och hamnade på Katarina Ölkafé med varsin pale ale och mac & cheese för helt plötsligt var det middagstid. GOTT! Det kändes nästan som jag lajvade Sandra Beijer, för hon måste väl ändå vara Katarina Ölkafés främsta influencer? Rimligt ändå.

Efter lite hopp i tiden var det som en gång varit dag snarare sen kväll och vi stod plötsligt på Yttons där dj:n spelade Non, je ne regrette rien. Strax därefter ansåg vi dags-bar-rundan avslutad och kilade hemåt, ytterst nöjda med vårt lördagskoncept.

På söndagen vaknade jag till sol, sol, sol och tog på mig min nyaste klänning.

En ljust rutig sak i bomulls- och linneblandning som jag sydde helgen innan. Lite puffigare ärm än på min första klänning och en något lägre midja, men i övrigt likadan.

Iförd den mötte jag upp Sandra och Emelie vid Södermalmstorg och promenerade genom stan och ut på Djurgården.

Där klev vi in på Liljevalchs för att titta på Vårsalongen med dess 330 olika bidrag.

Många fina saker att vila ögonen på och kul med så mycket folk på museum. Det var nästan trängsel bland tavlorna och det måste ju ändå ses som ett gott betyg för kulturen i stort.

Efteråt gick vi till Rosendals trädgårdscafé och där var det om möjligt ännu mer folk. Alla ville ut i solen och fånga ljuset kändes det som, så även vi.

Men vi lyckades få tag på varsin semla i alla fall och sedan fikade vi länge innan vi promenerade tillbaka till söder. Väl hemma satte jag mig i samma soffa som helgen en gång började i, åt upp de resterande ostbågarna och kollade på stavhoppstävlingar och därmed fick den nästintill perfekta helgen vara slut!

Gör rymden och dess stjärnor till min filt

Allting slutar med Shostakovich. Musiken upphör, tonerna klingar ut. Kvar: tystnad. I vinden ett samtal. Ett erbjudande från en telefonförsäljare om livförsäkring. Jag tackar nej. Tror faktiskt inte jag behöver den. Eller rättare sagt, tror faktiskt inte någon annan behöver den om jag plötsligt upphör. Ett litet liv, ett litet pris. I backen ner mot Slussen skriker bromsar, på Strömbron måsar. Mitt hår torkar i fjorton sekundmeter, dansar i ögonen, kittlar på kragen. Blir det här året utan årstider, vintern då kylan aldrig kom? Jag läser om sommaren 1816. När röd snö föll i Italien, frosten höll i sig i juni och Themsen frös till is i september. Om trettionde juni 1908 när en asteroid exploderade i atmosfären ovanför Sibirien och fyllde himlen i Europa med ett bländande dagsljus, flera dygn i sträck. Men utanför mitt fönster bor bara natten. Ett böljande mörker i all sin ordning. Svälj mig i tystnaden. Gör rymden och dess stjärnor till min filt. Svep den omkring mig och stryk så min panna. I morgon tar äventyren vid.

Vad jag gör just nu

Vad händer egentligen i Julia Erikssons liv? är det sannolikt noll av er som tänker, men jag bestämde mig för att berätta det ändå. En regelrätt statusuppdatering på lite olika punkter i livet helt enkelt.

Vad jag jobbar med

Om någon mot all förmodan skulle missat det så jobbar jag på reklambyrå som copywriter och just nu har jag en rad olika projekt i rullning. Det är som om alla kunder vaknade till i slutet av januari och kom på att de ville hitta på en massa kul – NU! Så för tillfället gör jag en kampanj för Spotify, ett filmprojekt för en ännu (tror jag) hemlig kund och ett koncept som inkluderar fotbolls-EM. Det är mycket som är kryptiskt som alltid, men det känns som kul grejer!

Vad jag läser

Bleknande berg av Kazuo Ishiguro. Jag har kommit halvvägs och gillar den så mycket. Ser fram emot lite lästid i helgen så att jag kan läsa klart.

Vad jag längtar efter

Någon gång i december skickade jag in en semesteransökan för att jag och ett par kompisar hade som plan att åka på en jag fyller 30 i år-resa. Sedan har tiden bara sprungit iväg och helt plötsligt är det visst bara tre veckor kvar tills vi ger oss av. Det blir tio dagar i Tokyo (ja, för tredje gången) pga världens bästa stad. Jag längtar efter all god mat, all karaoke, alla mysiga gator och alla lummiga parker. Senaste gången jag var där var 2016, så har ni några nya tips så uppdaterar jag gärna min lista.

Vad jag lyssnar på

Allra mest Jonathan Johanssons nya album Scirocco som känns som en hel berättelse. Jag gillar album som hänger ihop från början till slut i denna tid av oändliga singelsläpp där alla låtar ska vara hits. Här är det tvärtom och det är härligt!

Vad jag äter

Jag lagade en stor kastrull vegobolognese i veckan som jag ätit fyra portioner av och som det fortfarande finns en del kvar av. Tur att jag inte har problem med att äta samma sak flera gånger så länge det är gott, det skulle vara så extremt krävande att behöva laga ny mat till sig själv hela tiden. Däremellan äter jag bananbröd som jag bakat, väldigt gott med jordnötssmör och flingsalt på.

Vad jag gör för att må bra

Jag försöker gå de tre minutrarna till gymmet och springa på löpband två eller tre gånger i veckan. Antingen intervaller eller bara 5 km så fort jag orkar. Svårare än så behöver ju inte träning vara, den största utmaningen är oftast att ta sig dit…

Vad jag har för planer i helgen

Dricka rödvin, läsa bok, se Trummor & Orgel på Fasching, springa och kanske sy en till klänning. Det blir mysigt!

En nysydd klänning & några tips från slöjdstugan

Nej men här står jag och njuter av söndagslugnet iförd min nya klänning som jag svängde ihop igår. Eller ja, svängde och svängde, tråcklade kanske mer är rätt formulering men jag sydde den helt själv i alla fall. På fri hand och utan mönster. Jag har nämligen tänkt att det ska bli ett litet personligt projekt för 2020 – att sy mer och bättre och förhoppningsvis kanske lyckas göra de där drömplaggen jag inte har råd med eller som bara finns i min fantasi.

Det första projektet fick bli den här rutiga klänningen med fyrkantig ringning och puffärm, inspirerad av Ulrika. Den har en väldigt simpel konstruktion med bara raka delar i form av ett bröststycke, en kjol och två ärmar. Att den är lite lös i formen gör att det funkar med dessa enkla snitt, tycker jag i alla fall. Till nästa klänning funderar jag dock på att flytta ner kjolen lite så att den hamnar mer i midjan än under bysten och kanske göra en kortare men ännu puffigare ärm…

Tyget kostade mig 30 kr i en second hand-affär och 125×150 cm räckte precis till en klänning. Jag tycker det är fint med blågult även om det lätt känns väldigt mycket Heja Sverige! varje gång man bär det. Det här får kanske bli min EM-klänning i sommar, haha.

Nu är jag ju långt ifrån någon expert på att sy, men jag tänkte ändå dela lite tips som jag kommit fram till hittills.

✴︎ Köp ett billigt tyg. Second hand-affärerna kryllar av gamla stuvbitar och gardiner som inte kostar särskilt många kronor. Jag tänker att det är bra att öva på lite enklare grejer innan jag köper något dyrt drömtyg och sätter saxen i det.

✴︎ Var lagom noggrann. Helst vill jag bara att det ska gå snabbt och vara kul hela tiden, men att sy tar längre tid än man tror och vissa steg är smarta att inte hoppa över. Som att nåla ordentligt eller att sicksacka alla lösa kanter till exempel, fastän det är supertrist.

✴︎ Prova ofta. Fördelen med att sy är ju att man kan skapa plagg helt utifrån sin egen kroppsform och mått. Därför är det också klokt att testa plagget ofta under vägens gång, så man inte har sytt klart alltihopa och först då upptäcker att ärmhålen är lite för tighta…

✴︎ Utgå från plagg du redan har och titta på hur de är konstruerade. Det finns ju en massa mönster man kan köpa men hittills tycker jag det känns roligare att leka själv och göra saker i den ordning jag tror blir rätt. På så vis tänker jag att jag lär mig utan att behöva läsa någon torr beskrivning av hur man ska lägga tyget räta mot räta (mvh traumatiserad sedan högstadieslöjden). Genom att utgå från plagg i min egen garderob kan jag också komma fram till hur lång en ärm ska vara, hur vid kjol jag vill ha osv.

✴︎ Kom ihåg att räkna med sömsmån. När du mätt och tänkt ut hur långt allt ska vara, kom ihåg att lägga till cirka en centimeter på varje kant för sömsmån. Jag brukar också skriva upp alla mått under tiden så jag vet vad jag ska ändra till nästa gång om det behövs.

✴︎ Sprätta upp och sy om när det behövs. Mina sömmar är långt ifrån spikraka och ärligt talat bryr jag mig inte jättemycket om att allt ska bli perfekt, det är ju inte någon galaklänning jag gör. Men då och då blir det helt enkelt fel och har man inte ett superömtåligt tyg är det inte värre än att man får sprätta upp och göra om. Som en ytterst analog ctrl+z bara.

Det var allt från slöjdstugan den här gången! Som tur är har jag lite fler tygbitar som ligger och väntar, så kanske dyker det upp ett nytt projekt snart igen.

Fyra stilar för 2020

Min garderob består till allra största del av plagg jag fastnat för och som känns ”lite roliga”. Det betyder att det finns en hel del färg därinne, ganska många olika typer av plagg samt fler och fler vintagefynd.

Så för att göra det lättare att klä mig om morgnarna har jag identifierat fyra olika stilar som jag är sugen på att bära under det kommande året. Jag har utgått från vilka trender jag gillar, vilken typ av kläder jag redan har och vad som känns kul helt enkelt. Flera av stilarna går också att korsa med varandra och beroende på hur man matchar kan samma plagg dyka upp på flera ställen. Hänger ni med? Låt oss ta en titt!

Stil 1

Låtsassportigt med färgglada sneakers, keps eller buckethatt, höga strumpor, t-shirts med tryck, tights eller cykelbyxor, funktionsplagg, Helly Hansen-fleecetröja, magväska och dunjacka.

Stil 2

Preppy & poesiläsande med blanka loafers, fina mönstrade strumpor, stickad slipover, kostymer och kavajer, hårspännen, stora kragar, scarves, stickade koftor och mönstrade skjortor.

Stil 3

Fest tidigt 90-tal med stora puffärmar, korta klänningar och kjolar, diadem, pärlor, lockigt hår, blå mascara, sammet, grova kängor, färgglatt smink och volumiösa tyllklänningar.

Stil 4

Lätt urspårad vintage med inspiration från Pernille Rosenkilde, mixade mönster och färger, konstiga västar, lager på lager, avslappnade plagg i finare material, fluffiga jackor, sköna sneakers och udda accessoarer.

Självklart är jag medveten om att varje dag kanske inte går att placera in i någon av stilarna ovan, men det blir förhoppningsvis ett kul sätt att se mina plagg med lite nya ögon och matcha dem på ett mer genomtänkt sätt. Jag gillar också tanken på att planera mer i stilar snarare än outfits, det gör det lättare att fynda roliga saker second hand och se hur de kan bäras, snarare än att köpa en nyproducerad look rakt av. Vi får se om det funkar!

PS. Alla bilder är från min Pinterest-board som du hittar här.