februari 2022 – Julia Eriksson

Mörker, mörker. Frid och fred.

Mörker, mörker. Ett krig i Europa. Jag läser rubrikerna och försöker förstå, men mina händer är inte stora nog att greppa. Mina axlar inte tillräckligt starka att orka bära. Modet sjunker ned i trampdynorna och vågor av alltings förbannade hopplöshet skummar över mig.

Jag läser rapporteringen bit för bit, men den eskalerar med en sådan intensitet att jag inte förstår hur jag ska hinna ta in allt. Alla dessa människoliv, miljoner själar som berövats sin trygghet, sitt hem. Jag swishar pengar till olika organisationer och ”Tack för din gåva!”-meddelandet i rött blir ett tillfälligt plåster som rycks bort strax därpå.

När jag kommer hem på kvällen är lägenheten tom och släckt men fortfarande min plats av trygghet. Och handen söker sig till bokhyllan och till diktsamlingarna, orden som tröstat och tröstar igen. När allt annat känns banalt blir de något att klamra sig fast vid. Någons annans bild av verkligheten som jag får låna för en stund, applicera på tillvaron för att försöka kunna förstå.

Medveten om mina tidigare misstag tillåter jag mig inte att vada för djupt bland nyhetsartiklarna och rubrikerna, liverapporteringarna och dödssiffrorna. Istället tar jag det i doser, som ordinerad medicin på vissa klockslag. Däremellan begraver jag mig i arbete. Lyckligtvis finns så mycket att göra nu att tiden knappt räcker till. Jag säger lyckligtvis fastän det inte är bra, men till viss del menar jag det så.

Efter fyra dagar av mörker, mörker kliver jag in genom den stora träporten och sjunker ned i en av bänkarna. Vi är många som samlats under takbjälkarna och tillsammans delar vi en kollektiv sorg. Den hörs i stämmorna när vi sjunger, letar sig fram bland knäppta händer. Den vitklädda prästen bär på ett kärleksbudskap men talar också om hat och orden letar sig in, föder nya tankar, landar. En solist sjunger Imagine och visst tycks det banalt, men det är omöjligt att inte gråta.

Och jag tänker på podcasten där tro pratades om som trend men för mig är det förtröstan och tillflykt. Ett sätt att slippa bära allt på mina axlar, att låta någon annans händer greppa det som känns för stort. Här bor inte lösningen på alla krig, men när jag vänder mig till främlingarna intill och önskar dem frid och fred så finns ändå ett mått av lindring. Ett litet ljus i allt det mörka.

Kyrie eleison.

Från söndag till söndag – en vecka i repris

Låt oss spola tillbaka tiden en vecka och se vad som hänt. Från förra söndagen till söndagen idag. Från dåtid till nutid.

I söndags lagade jag små amerikanska pannkakor i plättlagg och serverade med blodapelsin och sirap till brunch. Gott!

På eftermiddagen gick jag till Moderna Museet. Jag kollade lite i de fasta utställningarna och konstaterade att det var länge sedan jag var där och att Rauschenbergs get alltid gör mig glad.

Sedan gick jag igenom utställningen Svenska förvärv med konst som köpts in till museet under förra året. För att stötta det svenska konstlivet under pandemin gav regeringen museet 25 miljoner att köpa konst av nutida konstnärer med olika inriktningar. Bra initiativ! Här var två saker som jag gillade lite extra.

Måndagen var alla hjärtans dag och jag passade på att ha min röda kostym. I övrigt var det dessvärre mer en rövdag än en hjärtdag. Jag la hela min förmiddag på att försöka få hjälp av it-supporten eftersom jag blivit utelåst från både mötesverktyget teams och mailen. Ändå bra it-säkerhet när man inte ens själv kommer in i systemen… Till slut fick vi ordning på det i alla fall så då var det bara att ägna resten av dagen och kvällen åt att sitta i möten och jobba ikapp. Jag hade ju i och för sig inget annat planerat så det var okej, men det blev ju knappast någon dag som gick till historien.

På tisdagen gick jag upp 05:30 och tog mig sedan till Kungsholmen. Det var dags för reklamfilmsinspelning och vår första location var den här lilla kiosken.

Location nummer två var en villa på Lidingö och sedan avslutade vi på ett stort fält ute vid Stora skuggan. Det regnade och solen sken om vartannat. Fältet var ganska mycket av en leråker framåt slutet av dagen, men det såg fint ut i kameran i alla fall.

På onsdagen fortsatte vår filminspelning. Den här dagen på Grand Hotel och i restaurangen på Nationalmuseum, lite varmare och mer bekvämt än under gårdagens scener. Vi filmade från 11 till 23 och för att fejka dagsljus använde vi gigantiska ljusriggar som vi lyste upp museet med utifrån. Det är så kul att vara med på den här typen av inspelningar och se hur alla fixar och trixar för att lösa allt på minsta detaljnivå. Det går åt så mycket mer folk än man tror och alla går på ett tight schema där allting ska klaffa.

Som kund på filminspelning är min uppgift att se till att allt blir så som vi tänkt oss och godkänna det vi gör löpande. Vi sitter och tittar i en monitor och ser allt som filmas och får tycka till om resultatet. Och så äts det en hel del buffé också. Lågt blodsocker är den största fienden på en filmproduktion.

På torsdagen jobbade jag hemma hela dagen och försökte checka av en massa saker. Framåt kvällen lagade jag ett stort lass spaghetti och vegofärssås, städade hela lägenheten och la upp en massa kläder till försäljning på mitt loppis-konto. Totalt antal steg denna dag: 125. Antal sekunder utanför lägenheten: 0.

I början av veckan lyckades jag vinna en oljemålning på auktion. Det var lite av en slump för jag hade lagt budet några dagar tidigare och var säker på att någon skulle bjuda över, men vips så var den min. Mitt emellan filminspelningar och jobbkaos fick jag alltså kasta mig iväg till auktionshuset för att hinna hämta ut den. På hemsidan hade jag läst att tavlan hade måtten 100×80 cm och i ett svagt tankeögonblick tänkte jag ”perfekt, då bär jag hem den i en Ikeakasse”. Kassen täckte ungefär ett halvt hörn och det ösregnade ute så det slutade med att jag och tavlan fick åka taxi hem. Nu återstår att fundera ut på vilken vägg den ska sitta…

Efter den lilla avstickaren blev det fredag och sol. Jag promenerade in till kontoret vid Kungsträdgården för att jobba därifrån. Om man spanar ut från fönstret så ser man den spolade skridskobanan och spetsar man öronen så hör man också den underbara skridskohousemusiken därifrån.

När klockan var 17:30 smällde jag ihop datorn för veckan och kilade till KB för att möta upp Malin på en aw. Vi gick sedan till PA&Co för att äta råbiff till middag och sen vidare till Riche för öl.

Och eftersom vissa kvällar är till för att säga ja snarare än nej fortsatte vi sedan till söder och till Pelikan följt av Indigo och till sist Häktet. Tack och hej, handduken kastad, veckan stängd!

Men lördagen då? undrar ni. Jo, den tillbringades först med en burk citronsorbet i sängen samtidigt som jag löste Melodikrysset. Sedan gjorde jag mig i ordning och traskade iväg på dejt, men det är en annan historia. Och nu är det söndag och jag ska först till gymmet och sedan äta middag hos en vän innan jag springer in i en ny vecka igen. Hej och hå, vi hörs snart!

Två år passerade och ingenting hände mig

Det är början av februari och jag somnar och jag vaknar med en diffus sorg i bröstet. En sorg över att två år av pandemi har passerat och nu känns det plötsligt som om det bara är jag som är kvar där vi slutade sist. Alla andra i min närhet tycks ha mognat, tagit kliv framåt och kommit till insikt medan jag är gjuten på samma plats som innan. Restriktionerna har plockats bort och här står jag nu redo att fira, med partytuta i handen och drömmar om Berlin, bara för att inse att ingen är kvar. Jag har ägnat två år åt vadå? Långpromenader, självtvivel och att köpa kostymer second hand.

Mitt liv har varit en paus, ett vakuum, och jag trodde att det var så för alla. Att det inte bara var jag som stod still. Men solen har snurrat och min närmaste omgivning tycks ha rört sig i samma takt. Det är som att vara på en fest när det plötsligt tänds i taket och jag är den enda i rummet. När gick alla andra vidare? Vad gör jag kvar? Och känslan skaver för jag vet att den är ful och egocentrisk. Andra kan inte vänta och stå kvar för min skull. Det är ju liv och liv ska levas. Herregud lev!

Ända sedan våren 2020 har jag tänkt på den där dagen. Blickat framåt och burit bilder i huvudet från Vår tid är nu när kriget är över och hela Kungsgatan fylls av fest. Läst om efterkrigsår och hyllningskonserter. Men så blev det egentligen bara en vanlig onsdag, så som vanliga dagar har blivit numera. Hemmajobb och handsprit, men ett litet uns av frihet över att jag kan gå hem 23:15 om jag vill.

Två år har gått och en del av mig har glömt hur saker brukade vara. Jag ifrågasätter om det varit så jobbigt egentligen, fylld av den farliga naiviteten som följer med förskjutna perspektiv. Men så gör sig den där klumpen påmind. Två år av mitt liv har passerat och kommer aldrig åter. Och jag sörjer det liv som inte blev som det skulle men framför allt det liv som aldrig ens blev. Ingenting hände mig och kanske var det en trygghet och ett privilegie där och då. Men nu? Men jag? Vad är det som blev kvar?

Vad jag har på hjärnan just nu

Det händer att jag får saker på hjärnan. Tankar som jag inte riktigt kan släppa. Ett plötsligt infall som dröjer sig kvar. Något jag vill göra, bära eller testa. Det här har jag på hjärnan just nu.

Glitterspray i håret. Jag vill spraya små silvriga korn över mina blonda längder precis som jag gjorde inför mellanstadiets discon. Kasta ett subtilt skimmer vid bardisken eller middagsbordet.

Filosofi 1A. Jag skulle vilja ha en enkel grundkurs, en sån basic filosofi i gymnasiet-kurs, där jag följer en pedagogisk studiebok och lär mig om Platon och Aristoteles, Descartes och Kant, Kierkegaard och Nietzsche. Få en liten ingång till en gigantisk värld.

Färgstark eyeliner. Målade en orange i helgen. Vill ha en kleinblå snart. Ett tunt, jättefärgglatt streck bara.

Gå på akvarium. Fick en oerhörd längtan efter att se långsamt simmande maneter, mönstrade fiskar i stim och vajande sjögräs. En perfekt aktivitet i kalla februari.

”Men’s shirts, short skirts”. Det började verkligen som en ironisk grej men nu är det jag som dagligen måste slå på Shania Twains ”Man! I Feel Like a Woman!”, v-stega mig fram i lägenheten och sjunga med med min rivigaste röst. Blev oundvikligen också sugen på herrskjorta och minikjol.

Semlor och mimosablommor. Det känns bara som den ultimata grejen att köpa en fredagseftermiddag i helgpresent till mig själv.

Slipover över kortärmad t-shirt. I väntan på varmare temperaturer och mindre vinterbleka armar sparar jag den här kombinationen i hjärnan.

Äta schnitzel. Vill bli serverad en schnitzel stor som mitt ansikte, dricka en öl och dra en och annan rövarhistoria runt ett halvslitet träbord i dunkel belysning.

En ny mystisk parfym. Jag vill lukta som en skugga som svept förbi, något odefinierbart kanske lite jordigt, murrigt, en gren som knäcks, ett ljus som brinner ut.

Håret fäst bakåt med hårspännen. Klassisk snäll tjej-frisyr. Matchas med stickad polotröja och loafers.

Basker och solglasögon. Vill möta våren med samma energi som Julia Roberts i Notting Hill. Och på tal om solglasögon är jag fast beslutsam att fult är kul. Köpte därför ett par av de fulaste solglasögonen jag kunde hitta på Sellpy. Trött på ängsligt och klassiskt, vill ha fula sneakers och fula accessoarer 2022.

”Tjenixen”. Hörde en person kliva in genom dörren och hälsa med ett ”tjenixen!” vilket kändes som ett otroligt sätt att göra entré på. Ska absolut börja hälsa så från och med nu.

Tjenixen och välkommen till min hjärna. Det är sånt här som snurrar runt där.