Mörker, mörker. Ett krig i Europa. Jag läser rubrikerna och försöker förstå, men mina händer är inte stora nog att greppa. Mina axlar inte tillräckligt starka att orka bära. Modet sjunker ned i trampdynorna och vågor av alltings förbannade hopplöshet skummar över mig.
Jag läser rapporteringen bit för bit, men den eskalerar med en sådan intensitet att jag inte förstår hur jag ska hinna ta in allt. Alla dessa människoliv, miljoner själar som berövats sin trygghet, sitt hem. Jag swishar pengar till olika organisationer och ”Tack för din gåva!”-meddelandet i rött blir ett tillfälligt plåster som rycks bort strax därpå.
När jag kommer hem på kvällen är lägenheten tom och släckt men fortfarande min plats av trygghet. Och handen söker sig till bokhyllan och till diktsamlingarna, orden som tröstat och tröstar igen. När allt annat känns banalt blir de något att klamra sig fast vid. Någons annans bild av verkligheten som jag får låna för en stund, applicera på tillvaron för att försöka kunna förstå.
Medveten om mina tidigare misstag tillåter jag mig inte att vada för djupt bland nyhetsartiklarna och rubrikerna, liverapporteringarna och dödssiffrorna. Istället tar jag det i doser, som ordinerad medicin på vissa klockslag. Däremellan begraver jag mig i arbete. Lyckligtvis finns så mycket att göra nu att tiden knappt räcker till. Jag säger lyckligtvis fastän det inte är bra, men till viss del menar jag det så.
Efter fyra dagar av mörker, mörker kliver jag in genom den stora träporten och sjunker ned i en av bänkarna. Vi är många som samlats under takbjälkarna och tillsammans delar vi en kollektiv sorg. Den hörs i stämmorna när vi sjunger, letar sig fram bland knäppta händer. Den vitklädda prästen bär på ett kärleksbudskap men talar också om hat och orden letar sig in, föder nya tankar, landar. En solist sjunger Imagine och visst tycks det banalt, men det är omöjligt att inte gråta.
Och jag tänker på podcasten där tro pratades om som trend men för mig är det förtröstan och tillflykt. Ett sätt att slippa bära allt på mina axlar, att låta någon annans händer greppa det som känns för stort. Här bor inte lösningen på alla krig, men när jag vänder mig till främlingarna intill och önskar dem frid och fred så finns ändå ett mått av lindring. Ett litet ljus i allt det mörka.
Kyrie eleison.