landet – Julia Eriksson

En vacker dag ska jag ha…

Jag är ingen vidare drömmare, vet inte om jag någonsin varit det. Jag hamnar allt för lätt i realistiska tankebanor, fick alla rätt på rationella provet om ni minns. Men jag övar på att släppa sargen och kasta mig ut i fantasins värld, försöker våga tänka lite större och friare även om det känns skrämmande ibland. Och det finns faktiskt en sak som jag kan drömma tydligt om: ett litet sommarhus någonstans i Sverige.

Den här drömmen handlar inte om några stora ytor eller flådiga punschverandor. Ett rum eller två räcker. Det viktiga är lukten, den där särskilda doften av fukt, trä och myggmedel som slår emot en när man öppnar dörren. Breda plankor på golvet och ojämna mörka hörn. Målad träpanel på väggarna eller nötta tapeter som solblekts. En balja att diska i, en liten kokvrå för att kunna laga sill och potatis, en kaffebryggare som pyser och suckar extra ljudligt.

Jag vill ha smala sängar med fasta madrasser som bäddas med lakanen man tvättat hundratals gånger. De som är mjukare än alla andra, alltid i udda mönster och färger. Och kanske är det naturen eller tystnaden men här behövs ingen överdriven komfort, ändå sover jag bättre än på länge.

I en liten vas på ett bord står en bukett med dikesblommor plockade under promenaden längs grusvägen. I en udda kopp samlar jag smultron som växer på en särskilt solig plats. Kanske odlar jag något i trädgården. Slingerkrasse, potatis och gräslök. Rabarber och krusbär.

I kökssoffan löser jag korsord, läser böcker och tar en tupplur. Frukosten äter jag helst ute på trappan om solen skiner. Inne finns en korg som alltid hänger på samma krok, en regnjacka att klä på sig när skurarna drar in, ett par stövlar redo för promenader. Skåpen fyller jag med loppisfynd och golven med trasmattor. Här ryms ingen tydlig stil, inga trender gör sig påminda. Bara ett stilla lugn som indikerar ledighet och ro.

Kanske ligger havet i närheten. Eller en sjö på cykelavstånd. Det är inte så noga. Framför allt är det här en självklar liten plats att åka till för att vara ledig utan att behöva planera en massa. Ett ställe som ser ut och luktar likadant år efter år. Där tiden får gå långsamt och ibland också stå still. Det drömmer jag om.

En vinterhelg på landet

Det blev helg och klockan slog fem och jag blev upphämtad i bilen och höll den sista kvarten av videomötet från baksätet när vi susade E18 norrut. Helg, en efterlängtad sådan, med den närmsta lilla bubblan. Vi åkte ut på landet, tog färjan över till Ljusterö, Vinyl FM på radion och runt om oss höga tallar täckta av snö. Hade jag slumrat till och förvånat slagit upp ögonen för att blicka ut hade jag trott att vi var uppe i fjällen. Framme möttes vi av golvvärme mot strumplästen, en sprakande brasa, rödvin i en udda samling glas och fredagstaco på högrev. Axlarna sänkte sig, musiken skruvades upp, smågodis och margaritas dukades fram.

Nästa morgon vaknade vi till strålande sol, klarblå himmel och Karins hembakade frukostbröd. Det var hon som planerat hela helgen för att fira sin trettioårsdag och även om det blev småskaligt och närliggande så blev det ändå ett firande och ett väldigt fint sådant. Vi gick på en promenerad i vinterlandskapet, pulsade fram genom snön och tog oss ned till vattnet. Såg rådjur och hundar, snöskotrar och barnvagnar, istappar och gångstavar. Jag vände ansiktet mot solen och slöt ögonen, lät huden sakta värmas av dess strålar. Hela bordet fylldes med lunch, paj med tomat och brie, ostar och chark, kex och oliver. Sedan kaffe på terassen, Forrest Gump på dvd, ett varmt bad följt av rullande i snön, ett ombyte inför kvällen, inför födelsedagsmiddagen.

Timmar, timmar, timmar av god mat och stämning. Av samtal i allvar, diskussioner i dur. Bubbel och babbel och Beyoncé, rödvinssås och polenta, ceviche och granita. På mina fötter ett par silverskor med klack, minns inte när det hände senast, klack alltså, mådde bra av att låta det hända. Irish coffee före läggdags på ett inte helt genomtänkt vis men vi somnade gott ändå och vaknade upp till ännu en vinterdag i ett vitpudrat snölandskap att köra hem igenom. Nyligen påfyllda av sol och skratt och sällskap under en vinterhelg ute på landet.

Livsnjutarhelgen

I fredags efter jobbet packade jag, Madde, Sandra, Emelie och Graziella in oss i en hyrbil och styrde norrut. Målet var Hälsingland, närmare bestämt den lilla orten Västansjö utanför Bollnäs. Där, med blåa berg och höga granar som horisont, bor nämligen Maddes föräldrar på en gård och nu skulle vi få låna den över helgen.

Efter en lugn fredagskväll med ostbricka, chark och vin vaknade jag upp utvilad i ett soligt sovrum. Katten Bricken hade parkerat sig på mitt täcke och låg och slumrade.

Nere i köket doftade det redan nybryggt kaffe och vi hjälptes åt att ställa fram en stor frukost med allt man gillar, inklusive små ägg värpta av hönsen på gården.

Sedan var det dags att dra på sig underställ och täckbyxor för att ge sig ut i solen. Allra mest taggade var nog hundarna Garbo och Alfa, men strax därefter kom vi.

Vi plockade fram ett gäng sparkar plus selar till hundarna och sedan bar det av! De var så duktiga på att springa före och dra en och jag kände mig som en riktig hundförare med Alfa där i täten, haha.

Kolla vilket glatt gäng!

Efter någon timme var vi tillbaka på gården igen. Vi hade verkligen lyckats pricka in ett par perfekta vinterdagar och vill ta vara på dessa ännu mer, så vi tog oss upp här och in bakom bagarstugan.

Där tog vi oss an det drygt meterhöga täcket med snö och skottade fram en snösoffa som vi bäddade med renfällar. Mittemot gjorde vi ett litet bord där vi dukade upp nyponsoppa, varm choklad och korv med bröd.

Glöm umami och avancerade buljoner, den bästa smakhöjaren måste ju ändå vara att äta utomhus på detta vis. Allt smakar extra gott då!

När solen gick ned lyssnade vi på Lill Lindfors och lagade lasagne tillsammans. Den här typen av kompishäng är ju det bästa, när alla bara myser omkring, man har gott om tid att prata om allt och inget och man får göra saker tillsammans. Så härligt att få komma iväg på detta vis och bara hänga.

Till efterrätt lagade vi marängswiss (ni kommer väl ihåg att 2018 är swissens år?) och sedan såg vi en film innan vi kröp ned i våra sängar igen.

På söndagen bytte vi sparkarna mot längdskidor men behöll samma perfekta utsikt över de blå bergen.

Madde åkte skidor bakom Alfa och Garbo som växlade mellan att hjälpa till att dra henne framåt och att bli lite väl ivriga och välta henne ur spår. Men efter ett par vurpor fick de in rätt takt och riktning.

Och sedan avslutades helgen med lite mer häng i snösoffan innan vi gick in för att äta lunch. Jag lyckades fixa den perfekta korven med bröd och övervägde ett snabbt karriärbyte till matstylist.

Men lika snabbt som jag övergett de tankarna var det dags att säga hej då till hundarna, katterna, hönsen och Maddes föräldrar som hunnit kommit tillbaka. Vi packade in oss i bilen igen och tog sikte på Stockholm, fyllda med energi efter en riktig livsnjutarhelg på landet.

När mormor fyllde år

Du frågar mig om jag gjort något fint för någon den senaste tiden och jag berättar om min mormors födelsedag. Den för några veckor sedan när hon fyllde 85. Jag berättar om hennes lilla torp där hon inte kunnat komma in på flera år på grund av rullstolen och den trasiga trappan. Torpet som hon förlikat sig med att hon måste få sälja men som hon ändå inte riktigt kan släppa. Om hur hon på vanligt vis ”inte önskade sig någonting alls” i present, vilket vi såklart inte accepterade.

Så fortsätter jag berätta om hur mina föräldrar åkte ut till torpet i smyg och byggde en helt ny förstukvist och trappa. Om hur de dagen innan gömde en stor marsipantårta i kylskåpet och packade bilen full av saker. Och hur vi på hennes födelsedag samlades, barn och barnbarn, för att äta middag tillsammans och fira. Jag berättar att vi framåt eftermiddagen åkte ut till torpet och hur jag, min syster, min moster och hennes sambo kom dit i förväg. Om hur vi dukade upp ett kaffebord i trädgården, fyllde den nya trappan med pelargoner och hängde upp ett blågult band för invigning.

Sedan berättar jag om hur mormor anlände med mina föräldrar och fick premiärgå trappan till tonerna av ”Gonna Fly Now” från Rocky. Om hur hon för första gången på flera år fick vara inne i sitt lilla torp igen. Sitta i storstugan med det extremt låga taket och i samma möbler som alltid funnits där. Om hur vi åt tårta i solen och drack kaffe ur de minsta rosenkopparna och konstaterade att det här var en födelsedag vi skulle minnas länge. Och du lyssnar och du håller med och vi enas om att ja, det var fint.

Midsommarfirande i Västansjö

Vi blir som kalvar på grönbete, som stadsbarn på sommarkollo. När vi kliver ur bilen på torsdagskvällen möts vi inte bara av en massiv myggsvärm och varma kramar från vänner utan också av utrymme. Vidsträckta grönskande ängar, lador med golv på flera hundra kvadratmeter och mängder av skrymslen och vrår att söka sig till. När man vant sig att umgås i Stockholmslägenheter med ett eller två rum och sällan tillräckligt med stolar – då är detta definitionen av lyx.

Känslan av sommarkollo genomsyrar hela vistelsen. Förmiddagen på midsommarafton tillbringar vi med fötterna dinglandes från ett traktorflak. Vi åker längs dammiga grusvägar, ser blåa berg i horisonten och stannar till vid ängar för att plocka blommor till kransar och stång. I en hage betar får som vi försiktigt matar, sedan matar vi oss själva med laxröra på knäckebröd. Solen strålar från en klarblå himmel, från högtalarna strömmar Ted Gärdestad och vi svalkar oss med iskall öl.

Väl tillbaka på gården gör vi oss i ordning för midsommarlunch. Den stora ladan öppnas upp och att sitta där är som att kliva rakt in i en Pinterest-bild. Jag klär takkronorna med löv, ställer blommor i vaser på bordet och binder min egen krans. Sedan följer snapsvisor, senapssill och säckhoppning i en rasande fart. Vi fikar jordgubbstårta och tävlar i femkamp med stort allvar och många skratt.

När myggen börjar sticka för ofta och ladan känns för stor, förflyttar vi oss på gården till vad som kallas jaktlodgen. Ett stort träinrett rum med biljardbord, darttavla och en egen bar. Här kan vi stöka runt på bästa vis och spela Ecuador på högsta volym utan att störa någon annan än hönsen som kacklar glatt. ”Ingen klubb i världen slår detta”, konstaterar vi nöjt innan vi går ut i sommarnatten för att ta luft.

Det blir aldrig riktigt mörkt och det gör det ännu svårare att gå och lägga sig, men till slut stupar vi i säng samtidigt som tuppen gal godmorgon. Nästa dag återhämtar vi oss på mjuka filtar i solen och med friska dopp i bäcken. Hundvalpen Garbo springer runt våra fötter och får full uppmärksamhet. Någon plockar fram en gitarr, grillen tänds, kubbturneringen avgörs. Och rätt vad det är börjar festen om. För midsommarhelgen är ju lång och vi har gott om plats och snart öppnar världens bästa klubb i jaktlodgen igen.