Jag har haft den här bloggen i snart fyra år och på den senaste tiden har jag börjat tänka efter lite vilken bild den ger av mig. Till stor del består den ju av egna foton, lite musik och lite andra fina saker. Och det är just det där med fina saker som jag ibland bara blir så trött på. Allt som publiceras på bloggen går liksom igenom något pastellfärgat filter för att bli sådär himla fint. Många bloggar jag läser behandlar snarlika saker och kommentarsfälten ser ofta likadna ut, den gemensamma nämnaren är nog just det här med sånt som är fint.
Jag vill absolut inte hävda att jag inte gillar fina saker eller inte gillar när andra skriver om det, det vet ni ju att jag gör, men på senare tid har jag utvecklat lite av en rädsla. Det känns som om många som läser bloggar glömmer bort att det som visas upp i bloggen endast är en utvald del av någons liv. Kommentarer som: ”Åh, du lever det perfekta livet!” eller ”Jag önskar att mitt liv var precis som ditt!” kan dyka upp lite här och där och jag tycker det känns lite jobbigt varje gång jag läser en sådan. För visst, mitt liv är väldigt bra många gånger, det kan jag inte förneka, men mitt liv är också så mycket mer än det som syns här i bloggen. Allt som händer mig är långt ifrån sockersött, pastellfärgat och underbart.
Men frågan är då hur man ska redigera den här felaktiga bilden som skapats? Med stora varningsskyltar längst upp med texten ”OBS! Detta är bara en liten utvald del av Julias liv!” eller genom att skriva fler inlägg om smutsig disk, tentaångest, döda krukväxter och huvudvärk. Jag vet faktiskt inte, vet ni?
PS. Jag tänker inte skriva någon ursäkt för att jag publicerar ett inlägg med bara massor text eller ett tackmeddelande längst ned för att ni läste allting. För när jag läser sådant själv får jag alltid känslan av att man tar för givet att ens bloggläsare bara ska vara intresserade av att se på bilder och läsa två rader text, som om de inte kunde läsa mer, vilket är långt ifrån sant.
Rosenmönstrade tallrikar och små kristallglas
