Tankar – Sida 5 – Julia Eriksson

Inget är dåligt men allting är skit

Paris alltså. Det var magiskt. Tre långsamma men fullmatade dagar i strålande sol och min systers bästa sällskap. Jag fotade massor och ska snart berätta mer, men eftersom jag strulat till mitt Adobe-login kan jag inte öppna Photoshop för att redigera några bilder och i väntan på att jag styrt upp det tänkte jag att vi skulle prata om något helt annat. Nämligen känslor.

För bara några timmar efter att jag kommit hem från min semester vaknade jag med en specifik känsla i bröstet. Det sker så pass sällan att jag lyckas bli förvånad varje gång och intensiteten är ganska varierande den med, ibland knappt märkbar. Men plötsligt är den ändå där. Känslan som jag valt att kalla ”inget är dåligt men allting är skit”.

Det är en högst irrationell känsla som tar över min kropp, kanske nån gång i kvartalet under ett eller ett par dygn, och styr om alla tankar. Fastän allting är bra på pappret och livet är fritt från direkta olägenheter, så känns det liksom bara… uselt.

Först kommer den kreativa ångesten. Inget jag gör blir bra, jag ifrågasätter varför jag ens jobbar med reklam, allt jag skriver är kasst och jag vill hellre gömma mig under ett konferensbord eller smälta in i heltäckningsmattan än att behöva presentera mina tankar och formuleringar. Sedan kommer självföraktet. Jag är en dålig människa, varken särskilt snäll eller trevlig, mina vänner borde inte tycka om mig, jag pratar irriterande, är knappast vacker och allt jag gör är fel på ett eller annat sätt. Sist dyker oviljan till att göra något upp. Jag vill enbart ligga raklång i soffan i mitt släckta vardagsrum och lyssna på poddar, helst inte prata med en enda människa, sitta tyst i ett hörn med hörlurar på och undvika alla sociala sammanhang.

Allt detta drabbar mig som en tung våt filt som jag tvingas släpa runt på. Som jordens mest gigantiska offerkofta och det värsta är nästan att känslan är så orimlig och irrationell. Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör för jag vet ju innerst inne att det inte är sant, ändå känns det så tydligt. Det spelar ingen roll hur många peppiga ”jo, men du är ju visst bra/duktig/fin” jag får för det kommer ändå inte gå in. Jag har fullt upp med att älta allt eländigt.

Det finns bara ett sätt att bli av med känslan och det är att vänta ut den. För rätt vad det är så är den borta. Det kan ta en dag eller kanske två, men den försvinner alltid och det blir nästan bisarrt att tänka på hur den kändes. I morgon när jag vaknar vet jag att jag kommer ha glömt alla detaljer, kanske till och med ångrat att jag skrivit det här inlägget, för då är känslorna så distanserade och redan nu märker jag hur de har mildrats. Kanske är det vetskapen om att jag satt ord på allting, delat en av mina sämsta känslor med en massa folk jag inte känner (och ännu värre: folk jag faktiskt känner) som gör att det känns bättre. Vad vet jag?

Det enda jag säkert vet är att känslan kommer komma tillbaka, antagligen när jag minst anar det, men nu slipper jag den på ett tag. Och kanske finns det någon mer som känner igen sig? Som också har stunder då inget är dåligt men allting är skit? I så fall är vi ändå flera. Nu ska jag sova och vakna till en ny dag. Jag hoppas att ni också vaknar på rätt sida.

Bild: Sara Granér

Sju ögonblick & tankar

Klockan är 17.30 och det är lördag. Jag känner ett pirr i kroppen. Närmare bestämt är-hemma-och-gör-mig-i-ordning-lyssnar-på-Lill-Lindfors-dricker-en-kall-öl-lägger-en-ögonskugga-pirret. Kanske en av mina allra bästa känslor.

Jag inser mer och mer att jag har en underlig hatkärlek till mitt yrkesval. Att jobba med kreativitet är att ständigt växla mellan lägena ”jag kommer inte på något – jag är sämst” och ”nu har jag det – jag är bäst”. Som tur är vinner den positiva sidan nästan alltid, men nog är det märkligt att man alltid behöver ta sig igenom den kreativa ångesten för att hitta rätt?

Varje gång jag promenerar genom Stockholm slås jag av hur vacker stan är. Till och med Slussen fylld av sprängningar och kaos ser bra ut i den sjunkande kvällssolen. Jag skulle kunna gå här varje dag i en evighet och ändå tänka samma sak.

I morgon är det exakt tio år sedan För sent för Edelweiss släpptes. Jag lyssnade igenom hela albumet ikväll och drabbades av stark nostalgi. ”Nittifyra hade jag ett fast joooobb” kommer för alltid vara de stökiga middagarna på Smedjegatan, lägenheten på 36 kvadrat med det gröna köket och du med gitarren, whiskeyn i glasen och allt var så annorlunda då. Jag minns att jag var lycklig, ovetandes och orolig på samma gång. Nu är jag nån annan.

Från ingenstans känns det som att mitt liv till stor del består av administrativa uppgifter. Är det en del i att bli vuxen? Alla dessa blanketter och bokningar och datum och biljetter. En oändlig ström av saker som inte får glömmas bort.

Ett incitament till att leva mer, gå ut om nätterna, prata med främlingar, skrapa hjärtat i gruset, är att man får underlag till sina texter. Och det är tusen gånger enklare att skriva om sådant man känt och upplevt själv. Med detta i bakhuvudet säger jag ”ja” till nästan allt.

Jag satt i en och en halv timme på balkongen idag. Vindstilla i söderläge med gassande sol, en bok som sällskap. När jag klev in doftade jag av solvarm hud.

Mina tankar om influencers & reklam

Jag har tänkt en del på det här med influencers den senaste tiden och jag vet inte varför, men det är något med själva ordet som skaver lite i mig.

Kanske blir det generellt så, när man använder ett stort begrepp som får rymma väldigt många olika slags människor och uttryck. Som artist eller konstnär. Det finns ju massor av artister jag älskar och så en del som jag faktiskt avskyr. Konstnärer som jag tycker gör helt bisarra och värdelösa saker och de som är fantastiska, progressiva, spännande och begåvade. På samma vis finns det influencers som gör ett superbra jobb, står i framkanten i en helt ny bransch och leder den vidare. Och så finns det den typen av influencers som gör att det skaver i mig. Som solkar ner hela min uppfattning av begreppet, fast de inte borde få så stort utrymme.

För jag tänker att det vi måste skilja på är influencers som inspirerar och influerar inom något som ger ett värde för mottagaren. Något mer konkret som går att utveckla, både för influencern och mottagaren. För mig är det helt okej att folk tar titeln influencer och inspirerar inom typ matlagning, mode, musik, kultur, sport, skrivande, hälsa, miljö, feminism, smink… eller en mix av allt ihop. Och det är helt okej att tjäna pengar på detta genom marknadsföring och olika samarbeten (så länge det märks ut tydligt, men det är en diskussion som de flesta hajat vid det här laget).

Men så har vi den här gruppen av influencers som bara vill inspirera till mer konsumtion. Där det är köpandet som genomsyrar allt och i princip det enda man visar upp är lyxiga resmål, en snygg kropp på en strand, nya mobilskal och köplänkar till olika plagg. Det blir snabbt så oerhört platt och jag har svårt att se hur det kommer att kunna hålla i längden. För mottagare bryr sig om trovärdighet och relevans. Och det betyder att man inte kan vara ambassadör för hur många olika slags hudvårdsmärken som helst eller tipsa om 50 nya tröjor att köpa varje vecka. Min förhoppning är att peaken på den typen av reklam sker nu och att både varumärken och influencers kommer att bli smartare samt mer strategiska och restriktiva framöver.

För jag tror att man även som influencer kommer behöva ett större syfte för att orka med. Det måste finnas en ambition, precis som bra artister kämpar på för att de i grunden vill sprida sin musik – inte tjäna pengar. Sedan kan man absolut få bli rik på kuppen som en bieffekt av sin passion, det har jag inget emot. Men det kan aldrig vara ens huvudsyfte. Att bara tjäna pengar på att lägga ut adlinks till Gina Tricot-plagg med mål att få sin målgrupp, ofta unga tjejer och kvinnor, att konsumera mer, det håller inte i längden. Och det är där det skaver rejält.

Självklart är detta till stor del influencernas ansvar, om inte annat mest för deras egna skull. Men även varumärkena och reklam- och PR-byråerna som jobbar med dessa har en roll i det hela. Jag själv arbetar ju på reklambyrå och ett av mina dagliga dilemman handlar om hur jag ska lyckas sälja varumärkenas produkter utan att falla i facket för konsumtionshets och omoral. Och just där tror jag det handlar om att sälja grejer på ett smartare och starkare sätt. För ja, de flesta människor kommer behöva ett telefonabonnemang men då kanske de kan välja ett som skänker sin vinst till välgörenhet. Eller om jag ska göra reklam för träningsskor så kanske det snarare ska handla om känslan av att klara nya mål, inte om en viss studsfunktion i sulan. Det är jättesvårt och ibland omöjligt, för i slutändan handlar det ju ändå om att tjäna pengar, det är jag medveten om. Men jag försöker hela tiden utmana och göra det så bra och smart och sunt som möjligt.

Därför är jag också extra mån om att tänka till på sådana här saker kring influencers. För rätt vad det är så sitter jag i ett möte och så säger någon, ibland en kund, ibland nån på byrån: ”Och så kan vi väl lägga på några influencers också?”, som att det vore samma sak som att köpa en helsida i Aftonbladet. För det kan det ju vara om man struntar i vem man väljer, vad den står för och vilka samarbeten den gjort innan. Men då blir det sällan särskilt bra heller. Därför är det mycket viktigare med influencers med en passion och ett större syfte, någon som passar varumärket. Det är först då det blir bra på riktigt.

Och ja, själv är jag väl knappast någon influencer med min blogg och mitt lilla Instragramkonto. Inte i den bemärkelsen att jag tjänar pengar på att influera andra i alla fall. Faktum är att jag går back varje månad på att driva den här bloggen eftersom jag betalar för att det inte ska synas någon störig reklam. Men jag ser det som att jag betalar för en fritidsaktivitet där jag får vara kreativ på en massa olika sätt och dessutom får respons från en samling smarta och trevliga människor så gott som dagligen och just nu räcker det för mig. Sedan om jag kan influera någon till att upptäcka nya låtar, laga mer vegetarisk mat, köpa saker på auktion, våga gå utanför ramarna när de klär sig eller ta upp ett dokument och skriva, då är det en fantastisk bonus och något jag är väldigt stolt över.

Så tack för att ni läser! Har ni några fler tankar kring detta område så får ni jättegärna dela dem. Och om inte det framgick så vill jag understryka att det finns väldigt många influencers som gör ett otroligt bra jobb och att det är de som också borde få uppmärksamhet och bra betalt för detta. Då har vi snart en ny bransch full av möjligheter som dessutom drivs främst av unga kvinnor, det känns extra bra.

Höstdagbok – del 5

Tiden går så fort, varenda timme springer förbi. Det är fyra dagar kvar tills jag boardar planet mot New York och innan dess ska tjugo noveller läsas, ett tiotal uppgifter lösas, en väska packas och hundratals ord skrivas. I en kamp om att hinna allt dikterar jag långa listor på allt jag måste komma ihåg, sedan glömmer jag att kolla på dem. I slutändan löser sig det mesta ändå.

Tiden går så fort, men igår kväll segade den sig förbi. De två timmarna under Sveriges VM-kval mot Italien var evighetslånga och jag satt som på nålar i soffan. Aldrig tidigare har minuter gått så sakta och en seger bubblat så starkt. Tänk vad fint det är ändå, att få dela det med sina vänner, både frustrationen och glädjen. Och tänk så mycket roligare det blir när man sätter sig in och lär sig lite. Att kunna startelvan, ha koll på frisparkarna och diskutera laguppställningen… Det händer något med mig när jag får kliva in på nya marker och plötsligt känner att jag har koll.

Tiden går så fort, jag hinner knappt skriva här längre. Men jag har så mycket jag tänker på och vill berätta för er. Bilder att visa, låtar att spela, saker att säga. Samtidigt läste jag ett par kloka ord här om dagen som fick mig att ifrågasätta en del av det digitala livet. Kanske inte just det här forumet, men andra.

”Känner folk som är roligare i sociala medier än över en öl. De har sin bästa tid nu. Känner folk som är roligare över en öl än i sociala medier. Konversatörerna, estradörerna, förförarna. De blanka bardiskarna ligger kvar här ute i natten, försöker ropa dem tillbaka.”

Och jag frågar mig: vill jag verkligen vara en sån som är rolig och bra i sociala medier, som har sin bästa tid just nu? Kanske borde jag satsa mer på det där andra. På verkligheten och dess konversationer, estrader och förförelser. Kanske kan jag lyckas med båda? Om bara tiden kunde gå hälften så fort…

Höstdagbok – del 4

Det är en torsdagskväll i oktober. Jag har tagit bussen till IKEA i Kungens kurva och går varv på varv i det spiralformade varuhuset. Framför mig skjuter jag en kundvagn som jag fyller med kuddar och matlådor och ljus. Massor av ljus. 153 stycken för att vara exakt. ”Det behövs för att överleva vintern”, tänker jag när jag närmar mig kassan.

För ja, det gäller att tänka framåt när mörkret sänker sig allt tidigare om dagarna. Trots det bär jag på en känsla av att hösten varit mild och snäll. Inte bara vädermässigt utan liksom i sin framtoning. Hittills har den gått ganska snabbt utan att vara sådär gråtung och trist som jag vet att den kan vara. Kanske är det ett ålderstecken hos mig, kanske är det bara någon som vill oss väl.

Och nu är det tisdag och jag har kokat en soppa och ätit den med surdegsbröd. Ur högtalarna strömmar ett favoritalbum med Jonathan Johansson och idag går visst vartenda ord in. ”Man måste bära en rymd på axlarna. Man måste härma dom som vaknar och vet vad dom vill ha.” Och jag låter orden bli till inspiration för jag har massor att skriva, så jag går in i vardagsrummet och tänder 16 av de 153 ljusen, slår mig ned i soffan med datorn och börjar. Prick nu.

Höstdagbok – del 3

Fonus – Säg det. 6 av 10 önskar att de oftare sa "jag älskar dig" till sina nära.

Flowet kommer aldrig på beställning. Flowet kommer kl. 23.54 efter att jag väntat hela kvällen. Det är först nu jag finner ro att samla tankarna, kan formulera orden, får allting att falla på plats. Min aviga dygnsrytm har alltid varit både en last och en tillgång. Så många försummade nätter jag tillbringat i skenet av datorn, så många kreativa och viktiga saker det mynnat ut i. Tusentals gånger har jag tänkt att jag ska förändra mina rutiner, lika många gånger har jag misslyckats. Det går bara inte.

Så klockan är 23.54 och jag slår på ett lugnt album, plockar fram papper och bläckpenna och börjar göra listor. Över sådant jag undrar, rädslor jag har och det som är viktigt. Det är svårt. En stor del av mig har alltid sett framtiden som ett jobbigt ämne och jag tror det beror på att min rationella sida tar över alldeles för mycket. För någon som måste kunna svara på hur vägen dit ser ut är det svårt att drömma iväg. Även om det inte är någon annan än jag själv som avkräver mig på exakta svar så hindrar det mig från att måla upp bilder. Sakta, sakta tvingar jag mig att göra det ändå. För att det som är svårt oftast är det som är nyttigt.

Flow och framtid och kreativitet är komplicerade saker. Men ibland händer det att det bara klaffar och känns bra. Som i den där annonsen jag skrev för Fonus. Den tycks ha landat rätt och när jag ser den på tunnelbanan sent en onsdagskväll på väg hem kan jag inte låta bli att stolt fota av den i smyg. För man vet aldrig med idéer. Ibland blir de bra, ibland bara skräp. En sak är i alla fall säker: de kommer inte på beställning, de kommer när de själva vill. Oftast sent om nätterna för min del och då får det väl vara så.

Höstdagbok – del 2

Det är måndag och jag tänker på resmål. Paris, Köpenhamn och Rom. Något i mig kliar och längtar efter att åka iväg. En weekend på egen hand i en annan stad. Ett par dagar av ännu oupptäckta restauranger, färgglada trånga gator, nya miljöer att fylla kameran med. Jag vill ha höstens sista solstrålar i mitt ansikte, en resväska i handen. Det är en vision som känns helt perfekt.

Men så tvekar jag, för igår fann jag mig ståendes på en konstutställning som jag inte ville vara på. Jag gick omkring och läste på några av skyltarna, tittade med spelad entusiasm på verken, försökte känna något. Men det var som att själva tanken på att gå på konstutställning var mer givande än att verkligen vara där. Jag gillade bilden av mig själv som någon som klär sig i röd basker, trotsar gråtungt söndagsregn och tillbringar eftermiddagen på museum. Fast i själva verket ville jag bara kura ihop mig inomhus, långt därifrån. Efter fyrtiofem minuter gav jag upp, ringde och beställde pizza och åkte hem till en vän. Slut på fasad för stunden.

Och tänk om det skulle bli samma sak där i något annat land. Att jag skulle inse att jag plötsligt stod där bara för att gillade tanken på det så mycket. Långt mer än själva verkligheten. Nej, jag vet inte om det är värt att chansa. Kanske ska jag hålla mig till Stockholms gator under oktober. Nöja mig med att testa ett nytt café, åka till en stadsdel där jag aldrig varit och strosa omkring bland främmande hus. Flykten behöver inte alltid bli så lång, för när risken finns att man ångrar sig är det skönt att ha nära hem.

Höstdagbok – del 1

Oktober. Där sommardagboken en gång tog slut får höstdagboken försöka ta vid. En liten inblick i mitt liv så gott som varje måndag, varsågoda att stiga på.

Oavsett hur hårt vi klamrade oss fast vid sommaren så är den över nu. Hösten har anlänt och solen har slutat väcka mig om morgnarna. Idag möttes jag bara av en gråtung himmel och snart kommer det vara ett kompakt becksvart mörker istället. Tänk att man förvånas lika mycket varje år. Förmågan att glömma bort är nog det som gör att vi överlever och det gäller inte bara årstiderna.

Något har hänt sedan sommardagboken tog slut. Jag har börjat skriva. Eller, jag har ju alltid skrivit och gör det varje dag i mitt arbete, men nu har jag påbörjat en kurs vid sidan av mitt jobb. En kurs där jag får lära mig att analysera litteratur och skriva skönlitterärt. Det är kanske det svåraste och bästa jag gör just nu. Svårt på så sätt att jag aldrig skrivit på det viset tidigare, på riktigt liksom. Att blogga eller skriva reklamfilmsmanus eller annonser är inte alls samma sak (hur mycket man än vill inbilla sig det). Igår satt jag i sex timmar med 800 ord och kastade dem fram och tillbaka utan att bli nöjd. Min respekt för författare växer varenda sekund kan jag lova. Men det är också bra, ja till och med bäst, för att det är ett så konkret lärande. Jag har saknat den där tydliga utvecklingskurvan som är svår att kräva när man arbetar. Nu har jag angivna boksidor att läsa, övningar att göra, feedback att ge och det är så tydligt hur jag lär mig nya saker för varje gång. Det enda negativa, förutom att det är svårt och gör mig otroligt självkritisk, är att jag får mindre tid till bloggen. Men det får vi faktiskt stå ut med.

För att vakna till liv ur mitt komaliknande sömntillstånd försöker jag att promenera till jobbet så ofta som möjligt. Nyvaken går jag vägen till Gullmarsplan, förbi Koleraparken, över Skanstullsbron och Götgatan upp. Varje morgon passerar jag alltså förbi Trädgården, den kanske tydligaste markören för sommar. Idag när jag kikade in över staketet såg allt stängt och övergivet ut. Gungorna hängde stilla i sina grova rep. Discokulorna glittrade bland trötta höstlöv. Kontrasterna var slående. Kanske är det en metafor för hur vi borde vara – lite glitter bland allt det vissna.

Nej usch, det blev alldeles för smetigt. Dessutom har min nya kurs lärt mig att man ska vara sparsam med metaforer. Vi stryker det. Nu ska jag fortsätta skriva.

Sommardagbok – del 7

Folk säger att sommaren är slut. Att det känns i luften, att den är annorlunda nu. Jag antar att de har rätt. Slut på sommar betyder nog slut på sommardagbok. Det här får bli mitt sista lilla kapitel för ett tag. Men det var fint att skriva av sig, att försöka hitta orden på sådant som känns, få dela lite tankar med er. Och kanske blir det en höstdagbok sen. Den som läser vidare här får se.

I helgen var jag ute i skärgården på min kompis Annas landställe. Ett par långa dagar med horisont och hav som utsikt, goda middagar kring ett stort bord och en brun labrador att klappa på. Det var fint. Vissa platser försätter en verkligen i ett lugn. Där ute kan jag somna i en av de mjuka sofforna halv fyra på eftermiddagen. Vakna före alla andra om morgonen och sitta en stund själv på altanen. Sluta ögonen och känna saltstänk från havet när vi studsar fram med båten. Vi ville verkligen inte åka hem igår kväll utan stannade kvar så länge det var möjligt, tills solen började gå ned. En kvart före midnatt kom vi ändå hem till Stockholm och för första gången på länge kändes min älskade stad för högljudd och vass, för stressig och burdus.

Det blir inte bättre av att de bygger om på Hemköp i Skanstull och ingenting i butiken står på rätt plats längre. Brödet är vid konserverna och osten vid kexen och schampot bland salladsdressingarna. Det är totalt kaos och omöjligt att hitta någonting. Jag går varv på varv och letar efter sakerna på min inköpslista. Drar korgen efter mig i de trånga, sneda gångarna och känner energin försvinna. Vänder till slut hem utan kronärtskockor och dijonsenap. Senare på kvällen tänker jag att butiken är en spegling av min hjärna. Ingenting står på rätt plats längre, allt är en enda röra, renovering pågår och den ansvarige ber om ursäkt. Förlåt ni som drabbas.

Nu ska jag samla ihop mina tankar och skapa ordning. Sammanställa sommaren och göra bokslut. Linda in det vassa med Stockholm i mjuka stråkar, fylliga arrangemang, ljuva harmonier. Boka ett bord för tre på en favoritkrog. Kanske springa på en gammal bekant. Återkoppla på alla obesvarade meddelanden. Köpa skor till helgens bröllopsfest. Sortera kvitton, strukturera upp datum, ställa livet till rätta. Låta sommaren sakta övergå till höst.

Sommardagbok – del 6

Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.

Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.

När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.

Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.

En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.

Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.