Att vandra GR10 i Pyrenéerna

I slutet av juli åkte jag och mina tre vänner Anna, Gaëlle och Sadia till södra Frankrike för att vandra i Pyrenéerna. Det är vår tredje vandringsresa tillsammans och därmed något av en tradition får man väl säga. De tidigare åren har vi vandrat längs South West Coast Path i England och Kaiserkrone i Alperna, två fantastiska vandringar som gett mersmak! Vid det här laget har vi hittat vår gemensamma vandringsfilosofi ganska väl. Vi åker helst till nya platser och vandrar i ungefär fem dagar mellan olika små byar och övernattar inomhus. Själva boendena behöver inte vara lyxiga, det räcker med att få tak över huvudet, men det är skönt att kunna vila ut sig skapligt om nätterna och slippa bära på tält och mat för en hel vandring.

Det här året landade valet alltså på Pyrenéerna, närmare bestämt första delen på rutten GR10 från Hendaye till Saint-Jean-Pied-de-Port. Gaëlle som är från Frankrike hade koll på den sedan tidigare och tog ansvar för det mesta av researchen. Totalt blev det 101 kilometer fördelat på fem dagar, mestadels helt enligt plan men inte utan några små äventyr. Precis så som det ska vara!

Vi började vår vandring i Hendaye, dit vi kommit med tåget dagen innan. Målet var byn Olhette som låg 21 kilometer bort vilket kändes som en lagom distans att börja med.

Första sträckan gick stundvis ganska brant uppför, men vädret var fint och humöret gott. Längs vägen strövade hästar fritt och ovanför oss svävade stora gamar.

När den tuffaste sträckan var gjord pausade vi för lunch. En liten picknick med baguetter vi köpt på bageriet samma morgon, en bit ost, tomater och nektariner, chips, kex och morötter.

Sedan kämpade vi vidare mot nästa topp på dagens sträcka. Stundtals var det ganska slitigt med branta backar fyllda av stora stenar, men helt klart värt det när man möts av den svindlande utsikten.

Framåt eftermiddagen nådde vi Olhette och letade rätt på vårt boende. I den lilla byn fanns det inte jättemånga ställen att välja på, så det gick ganska enkelt. Pyrenéerna ligger i Baskien, precis på gränsen mellan Frankrike och Spanien, och det finns en stor lokal stolthet och hos vissa även en önskan om att bli självständiga. Detta visar sig i alltifrån språket som talas (baskiska) och det typiska utseendet på husen till de noga utvalda råvarorna där man plockat det bästa från båda länder.

När vi reserverade vårt boende fick vi också frågan om vi ville boka bord på hotellets restaurang, som också var byns enda, vilket vi givetvis tackade ja till. Det var en riktig vinstlott för vi fick äta en otroligt god fyrarättersmiddag som blev ett perfekt avslut på vår första vandringsdag.

Vår andra vandringsdag gick från Olhette till Aïnhoa, en rutt som landar på ungefär 23 kilometer. På vägen kunde vi också göra en avstickare till den populära toppen La Ruhne, vilket vi valde att göra. Det adderade några extra kilometer men framför allt mer dramatik skulle det visa sig.

Strax innan vi var uppe på höjden träffade vi nämligen på en man som dragit armen ur led och satt och väntade på en räddningshelikopter. Som tur var fanns det gott om folk uppe på berget som kunde hjälpa honom och han blev snart upphämtad.

Efter en liten paus uppe på toppen började vi gå nedåt igen med sikte på Aïnhoa, via byn Sare.

Tyvärr hann vi bara gå i 30 minuter ungefär innan vi träffade på en familj där kvinnan ramlat och skadat foten. Vi plockade fram vårt första hjälpen-kit med bandage och smärtstillande ur våra väskor och Sadia som är läkare konstaterade att kvinnan troligtvis brutit något. Med tanke på att vi var mitt i ingenstans var det bara att invänta dagens andra helikopter, vilket tog sin lilla tid.

Efter denna incident låg vi en bra bit efter i vårt tidsschema. Solen gassade och det var riktigt varmt medan vi kämpade oss mot Sare, och när vi väl kommit dit hade vi 13 kilometer kvar. Då var det bara att plocka fram pannbenet och försöka att uppskatta allt fint längs vägen och det faktum att resten av stigen var ganska flack. Till sist nådde vi i alla fall Aïnhoa och kunde pusta ut på vårt hotell.

Vandringens tredje etapp var 22 kilometer lång och gick mellan Aïnhoa och Bidarray. När vi lämnade byn på morgonen låg bergen inbäddade i ett tjockt lager av dimma. Med tanke på att den första delen av dagens rutt bestod av tre branta stigningar var det faktiskt ganska skönt att slippa stekande sol.

Dessutom adderade dimman en helt klart mystisk stämning. Plötsligt kändes det som att vandra runt i en saga.

En annan fördel med dimman var att man inte riktigt kunde se hur branta backarna framför en var. Det blev lite av en överraskning istället.

Efter att vi avverkat lite mer än halva sträckan började dock dimman äntligen att lätta. Tur eftersom vi inte ville missa den här utsikten som var något alldeles extra.

Efter att ha gått uppåt i princip hela dagen fanns det sedan bara en sak att göra: börja gå nedåt. Det här var vandringens brantaste sträcka och något av en utmaning, men vi tog det extra försiktigt efter gårdagens helikopterincidenter. Ovanför oss svävade flera stora gamar vilket spädde på känslan av att inte vilja ramla och bli liggandes någonstans mitt på berget…

När vi kommit ned på säker mark tog vi ett svalkande dopp i floden som rann längs vägen och sedan var det inte långt kvar till vårt boende i Bidarray där vi stannade över natten.

När vi vaknade den fjärde vandringsdagen låg hela landskapet inbäddat i moln och dimma. Framför oss väntade en ganska tuff led uppe på bergtopparna som skulle ta oss till Saint-Étienne-de-Baïgorry. Vädret gjorde dock att vi inte skulle kunna njuta av någon utsikt där uppe och att vandringen skulle bli mer riskabel på de smala stigarna. Lokalborna på hotellet avrådde oss därför från att gå och eftersom vi trots allt lärt oss något från förra årets incident där vi hamnade i åska uppe på en bergstopp valde vi att lägga om rutten. Lite tråkigt, men förmodligen klokt.

Istället blev det en något kortare och flackare väg på 14 kilometer genom små baskiska byar. Då och då kikade vi upp mot bergen som låg stadigt i dimma och försäkrade oss om att vi tagit rätt beslut.

Energimässigt var det inte helt fel med en lite enklare vandringsdag och dessutom fanns det en del fint att titta på längs vägen, även om det inte var några episka vyer.

Framåt eftermiddagen nådde vi Saint-Étienne-de-Baïgorry som visade sig vara en gullig liten by. Efter en fika och lässtund vid floden checkade vi in på vårt boende och gick sedan, likt resten av lokalbefolkningen, för att kolla på några som spelade den baskiska sporten pelota. Den spelas i två lag mot en stor vägg och alla har en slags korgliknande handske på sig. Sedan turas man om att slå bollen varannan gång och räknar poäng. Mycket underhållande!

Efter två rafflande matcher promenerade vi genom byn för att äta middag och sedan var den fjärde dagen slut.

Vår femte vandringsdag gick vi 18 kilometer från Saint-Étienne-de-Baïgorry till Saint-Jean-Pied-de-Port. Det kan också beskrivas som dagen då vi vandrade omkring i ett moln.

Fördelen med dålig sikt är att man inte ser hur långa eller branta backarna är. Nackdelen är att man kan råka snubbla över ett får eller två när de plötsligt dyker upp framför en.

Efter att ha behövt fokusera rejält för att hitta markeringarna på leden åt vi lunch i en kompakt dimma. Den fantastiska utsikten fick vi helt enkelt föreställa oss, men så kan livet vara på en vandringstur.

På vägen ned klarnade det upp något och vi började kunna skymta slutmålet för vår vandring. Fem dagar och 101 kilometer senare nådde vi Saint-Jean-Pied-de-Port. Ömma i benen, mätta på äventyr och mycket nöjda över våra dagar!

Därifrån tog vi oss till Biarritz där vi stannade i ett par dagar och njöt av det goda franska kustlivet. Sedan tog vi tåget hela vägen hem till Stockholm igen och redan där började planerna smidas för var nästa års vandring ska äga rum. Tack för att ni följde med på tur!