Jag vet inte om ni märkte, men jag tog en paus. En liten del av mig tänkte att jag kanske slutade skriva här för gott. Jag har aldrig känt så innan, varit så färdig på något vis. Men det var något med insikten om att allt måste komma från mig, handla om mig, vara jag jag jag i text och bild. Usch vad jobbigt. Någon annan kan väl spela huvudrollen nu? Varför är det just mitt liv som ska läggas upp här för tolkning? Varför är det mina kläder och mina dagar och min mat som ska visas upp? Det kändes plötsligt så tråkigt, så enkelspårigt och samtidigt så blottande. Det borde vara någon annans tur. Femton år senare och jag funderar på om jag är klar. Det är märkligt ändå.
Kanske behöver jag bara semester. En paus från att formatera om livet till ettor och nollor. Ett uppehåll från att vrida ut och in på känslor och paketera dem här. Slippa få höra kommentarer som börjar ”Jag läste på bloggen att…”. Nej men sluta genast. Använd inte det här som någon slags källa när det bara är fragment. Lita inte på mig, influeras inte av mig, köp inte samma saker som jag, gå inte till samma ställen och gör för all del inte samma misstag.
Jag har aldrig velat vara någon influencer och aldrig blivit någon heller. Det är en lättnad. Kanske är mitt tvångsmässiga skrivande här bara en del av mellanbarnets strävan efter att stå i centrum. En ett och ett halvt decennium lång show med hemsnickrad dekor och spexiga ombyten. Den plastiga mikrofonen nära ansiktet, köksstolarna uppställda i rader. Ett stort tack till publiken som löst biljett och applåderat så fint hela vägen igenom.
Istället för att vara här tänkte jag fortsätta med de tre saker som jag gör helst just nu: lyssnar på Bob Dylan, skriver dikter och badar. Med största sannolikhet kommer jag tillbaka snart. Det brukar ju bli så. Jag ska bara vänta tills andan faller på igen. Till dess är scenen fri att beträda, jag väntar i kulissen.
