En hommage till Trädgården

trädgården
 
trädgården
 
photomachine
 
Det fanns en svensk kvinna som gifte sig med Berlinmuren och höll fast vid äktenskapet i 30 år. Vid en första åtanke var det bland det konstigaste jag hört, numera förstår jag henne. Jag är också kär i ett objekt. I Trädgården.
 
Kanske handlar det inte så mycket om platsen i sig. Kanske är det mer tidpunkten, sammanhanget, omgivningen. Framför allt är det nog känslan av sommar. Det är som att hjärtat pustar ut för i samma stund som grindarna slås upp blir det klart för mig: vi har överlevt ännu ett halvår av vinter. Välkommen ljusa nätter, tygskor mot asfalt, konfettiregn, cavabubblor och solnedgångar.
 
Det är juli och alla är där och jag har skrubbsår på knäna som är svåra att förklara och vi styr mot det stora dansgolvet. I Jonathan Johanssons låt Sent för oss finns textraden ”och under discokulan orkar vi att skratta igen” och den har bosatt sig inom mig. Jag tror egentligen inte den syftar på Trädgården men varje gång jag blickar upp mot det gigantiska klotet som kastar reflektioner omkring sig så kommer jag att tänka på den.
 
Alldeles intill dansgolvet finns en stor träpyramid och jag slungas iväg till förförra sommaren. Vi hade klättrat högst upp på toppen, återförenade efter några semesterveckor på olika håll, satt tätt intill med varsin öl i handen. Du såg på mig och frågade hur sommaren varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du. Sedan kramades vi länge. Där och då var det den perfekta platsen för livets stora händelser.
 
Och runt pingisbordet springer folk som om det gällde livet och i fotoautomaten klämmer vi in oss kanske lite för många och fyller remsa efter remsa med ihopträngda kroppar. Bilder som sedan får pryda mitt kylskåp, som jag tittat på hela året med saknad, längtan och förväntan och nu plötsligt är vi där igen. Tillbaka på platsen för hemligheter, dans och glitter. Och rätt vad det är så är klockan tre och vi vandrar därifrån med sommarlätta fötter i gryningen, tar kanske vägen mot kolonilotterna vid Årstaviken för ett nattdopp och jag har blivit som Berlinmurs-kvinnan: kär i ett objekt och kanske lite lite galen.

Japan del 3 – oändliga Tokyonätter på hemliga platser

tokyo
 
Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.
 
En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.
 
En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.
 
Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.