Idag är det den åttonde mars. Den internationella kvinnodagen. En viktig dag och en bra dag för att belysa att vi fortfarande lever i ett samhälle som är långt ifrån jämställt. Vi har redan kommit en bit på vägen men vi har också en lång sträcka kvar innan vi kan säga att vi är klara.
Förra året skrev jag krönikor i en tidning för studenter på Linköpings universitet och en av dem handlade just om jämställdhet samt den klassiska uppfattningen om att tjejer inte tar för sig ordentligt. Jag tänkte därför publicera den igen eftersom den passar rätt bra idag, så här kommer en repris från april 2012!
Men lilla gumman, du måste ju våga ta för dig…
”Det är så skönt med tjejer som vågar ta för sig. Jag förstår inte varför alla klagar på att de inte får vara med, att de inte får synas eller höras. Det beror ju bara på att de inte tar plats.” Den 35-åriga säljkillen ger mig en uppmuntrande klapp på axeln och höjer glaset för en skål. Jag befinner mig på ett branschmingel där merparten av deltagarna är kostymklädda män. Men här gör det inget att jag är ung och tjej, inte så länge jag tar för mig.
Och kära nån vad jag tar för mig. Jag pratar och minglar, samlar visitkort i en liten hög, skrattar på rätt tillfälle, skålar, fäller intressanta kommentarer och nickar. Allt för att hela tiden bevisa att jag har rätt att vara här. Att jag också passar in trots att jag inte är en exakt kopia av den gjutna mallen. Och ännu en gång har jag funnit min roll genom att låta ändra på mig och bli lite mindre mig själv och lite mer någon annan. Det är ju bäst så.
För visst är det är ett väldigt bekvämt sätt att se på saken. Att jämställdhet idag enbart handlar om att den grupp som råkar vara underlägsen måste ändra på sig. Att all orättvisa beror på att vi helt enkelt inte tar för oss tillräckligt. För om vi bara anstränger oss lite mer, blir lite mer högljudda och lite mer synliga, så finner vi oss snart en jämställd plats i samhället. Ja men det är ju självklart, så måste det vara!
Förutom när vi kommer till det här problemet med att ta för sig för mycket. Alla vet ju att det är typiskt jobbigt med tjejer som låter för starkt, tar för mycket kommando och alltid ska synas och höras. Det är ju ingen som orkar umgås med en sådan, eller hur? Nej, den gyllene lösningen måste alltså vara att alla tjejer börjar ta för sig alldeles lagom mycket så blir allt bra.
Det har hänt mycket inom jämställdheten de senaste hundra åren, men mycket finns också kvar att göra. År 2010 tjänade kvinnor i genomsnitt 85,7 procent av männens löner, detta fastän kvinnor i dag i snitt har en högre utbildningsnivå än män. Att förklara detta med att det beror på att ”tjejer inte tar för sig tillräckligt” är att på ett uppenbart sätt blunda för problemen.
En vacker dag hoppas jag att vi bara kan bli av med alla onödiga kön-epitet. Att jag istället för dj-tjej bara kallas dj, att jag blir omnämnd som bloggare och inte bloggerska och att de löst sittande jeansen jag köper inte nödvändigtvis måste kallas för boyfriend-jeans. Att det istället är individen och vad man gör som är det viktiga, inte vilket kön man har.
Jag tror att i slutänden så går ett jämställt samhälle inte ut på att alla underrepresentaterade grupper ska ta för sig och höras lite mer. För om alla gör det, vem är det då till slut som lyssnar? Det handlar inte alltid om att man själv måste hävda sig och vara den som syns mest och som alltid ändrar på sig. Det handlar faktiskt om att vi alla måste stanna upp, se oss runt med nytänkande ögon och ge plats åt varandra.
