Fem minuter innan jag ska åka in till akutmottagningen packar jag min ryggsäck. Jag tänker att det kan bli en lång dag i sjukhusets salar så jag lägger ner mobilladdare och vattenflaska, en chokladbar och ett grönt äpple. Att jag varken ska få äta eller dricka något under dagens gång vet jag inte då. Precis innan jag är på väg ner till taxin som står och väntar sträcker jag mig instinktivt efter Anne Carsons Röd självbiografi i bokhyllan. Det är en av mina absoluta favoritböcker, en rå och sorgsen historia om kärlek, en poetisk skildring av ett rött bevingat monster på väg mot sin undergång.
Inne i väntrummet är belysningen dämpad, stolarna strama, i hörnet en neutral akvarellmålning. Vi som sitter där bär våra plågor i tystnad, undviker att möta varandras blickar. Jag kommer att tänka på en skulptur i Carl Eldhs ateljémuseum. En kvinna i fosterställning som tycks ha kollapsat av sorg. Douleure d’une mère, en mors smärta. Jag letar fram en bild på den i min telefons bildgalleri. Lutar mig mot den och övar på att andas i fyrkant.
Väl liggandes på britsen i korridoren klarar jag bara av att läsa två sidor ur Carsons versroman, sedan tar smärtorna över mitt fokus och allt jag kan fästa blicken på är sprinklern i taket och tvättnedkastet snett emot. Hemma igen fortsätter jag läsningen inbäddad under mjuka filtar. Jag klamrar mig fast vid bokens pärmar och låter den utgöra tröstelitteratur.
På samma vis söker jag mig instinktivt till andra delar av kulturen när det gör som ondast. Jag låter Joni Mitchell sjunga för mig med sin förstående stämma, lyssnar på versionerna med orkesterarrangemangen för att det är de som klättrar allra längst in. Jag läser Werner Aspenström som skriver om gråtpelare och regn, Bruno K. Öijer som gestaltar tomhet och brännmärken. Lyssnar på Annika Norlin, Eldkvarn, Sara Parkman och Markus Krunegård, tar dem på orden och vaggas in bland textraderna. När den akuta sorgen har lagt sig vänder jag mig till Rilke, som så många gånger förr. Alla mina husgudar, vad vore jag utan dem nu.
Att gå vidare är att försöka förstå. Jag ställer frågor till läkarna, memorerar det korta stycke som finns på 1177 om mitt tillstånd, läser allt jag kan komma över på internets mörka hål till forum, men sedan tar kunskapen slut. Mer kontroll än så går inte att få och då återstår konsten för att på något sätt kunna begripa.
Det är början av september och tidig höst. Runt omkring mig skriver alla tjejer på sina mål, sätter visioner för terminen och drömmer högt. Själv vill jag ingenting just nu. Det är svårt att tänka framåt, men med pincettgrepp försöker jag att fånga något som är vackert. Jag funderar på om det är banalt att fästa blicken på en bukett blommor eller en mörkblå ullkjol för att må lite bättre, snubblar över Isabella Nilssons ord som sätter fingret på min tillvaro.
Godhet och skönhet är inte samma sak, och det tycker jag är jättebra. Hurså? Jo, för genom att inta estetens blick på världen tillåts jag byta ut frågan ”Lever jag ett gott liv?” till ”Lever jag livet vackert?”. Detta skifte av problemformulering har åtskilliga gånger hjälpt mig genom dagen. Tillvaron må göra hur ont som helst, men på samma sätt som det alltid går att klämma en liten klick tandkräm till ur tuben, går det alltid att klämma ut ännu en liten skönhetsupplevelse ur existensen.
Hösten blev ingenting av vad jag tänkt, men nog ska jag ta mig igenom den ändå. Med estetens blick på världen och konstnärerna vid min sida, med kulturen som ständigt botemedel. Det blir bra. Allt kommer att bli bra.
–––––––––
PS. Läste nu, tjugo minuter efter att detta blogginlägg publicerats, att Anne Carson tilldelats Nobelpriset i litteratur. Välförtjänt om något! Nu hoppas jag att hennes författarskap får möjlighet att bära fler.
Lämna en kommentar
Julia. Vi känner inte varandra, men detta griper tag i hjärtat. Ber, hoppas, tror och håller båda tummar att du tar dig igenom detta. Du kommer ta dig igenom detta.
Vi känner inte heller varandra, Julia, men jag tänker på dig och hoppas innerligt att du får möjlighet att läka, både själsligt och fysiskt <3
Jag undrar vad som hänt?
Håller tummar att du blir frisk snart om du drabbats av allvarlig sjukdom ❤️
Någon dag kanske jag orkar berätta mer, till dess skriver jag i min egen lilla takt. Men det är ingen allvarlig sjukdom som drabbat mig, det kommer bli bra. Tack för omtanken!
Vi känner inte heller varandra. Inte i verkligheten. Men genom orden. Dina vackra ord binder oss samman. Och en omsorg växer fram. Den om dig. När du delar livets alla virvlande, snirklande och värkande dagar.
Jag tror också att allt blir bra. Genom det lilla, de där små sakerna som vi kan göra. Som du skriver. När det stora omtumlande har läkts. Och bara ärren finns kvar.
Jag hoppas innerligt att du är hållen. Av tiden och av människor som känner dig i verkligheten.
Må dagarna bli extra mjuka.
kastas tillbaka till egna sorger, längtan efter text, det läkande i det. Det finns skönhet i och intill sorgen, att röra sig i den var att befinna sig ett annat tillstånd, både klarare och grumligare. Och att övermannas av hur den var en naturkraft, åtminstone min sorg. Att förstå ordet sorgearbete som man kan förstå ordet värkarbete, något som ska skölja över en i vågor och genomlidas och upplevas på samma gång.
Ibland hade jag svårt att läsa när jag sörjde, det gick också i vågor, jag kunde vara så trött. Då hjälpte det ibland att läsa tidningar och tidskrifter som jag redan vet att du skrivit att du tycker om? Det var en tröst för mig att kunna vara i text även när jag inte hade kognitiv kraft att vara i text. Tidningen Filter var toppen för det, mycket intressanta reportage. Resetidningen Vagabond läste jag massor också, har ofta hittat någon gammal årsprenumeration på loppis. Det var skönt att läsa resereportage som var långa med mycket text, nära skönlitteraturens berättande och fyllt av drömmar som jag inte orkade drömma själv.
Tvekar att ge dessa ”tips”, för något som händer när man är i en sorg och berättar om den i text är ju att andras välvilja lätt kan leda till att man översköljs av råd. Liksom av frågan om detaljerna i sin berättelse, något jag tror du gör så klokt i att hålla på precis den nivå du själv behöver och önskar.
Att få läsa dina texter i detta är en ynnest.
Jag gjorde en gång något i ljudformat, om sorg, det var ett sommarprat i lokalradion. Tas tillbaka till en del av tankarna jag tänkte och sökte då när jag läser dina texter. Kanske kan det någon gång vara en tröst, det var väldigt mjukt, och väldigt viktigt att det också skulle belysa skönheten som finns i det. det finns här: https://open.spotify.com/episode/3TH8qTTjtH9pvvJty2A6du?si=9487G3SvRhqgyVG0M4nHAQ&nd=1&dlsi=a56645df5ca64e17
Tack för att du skriver, och för att vi får läsa.
hej igen, förlåt för den wall of text min kommentar ser ut att bli – jag gjorde en styckesindelning som verkar ha försvunnit.
Önskar dig stilla dagar omgivna av alltings skönhet och skörhet.
Teksten din varmet mitt hjerte i alle fall 💗
Jag känner också bara dig via dina texter, men har tänkt på dig mycket den senaste månaden. Jag hoppas hösten blir fylld av skönhet och kultur.
Julia, känner inte heller dig men känner så starkt för att uttrycka någon slags sympati och skicka omtanke kring det sorgliga du går igenom. ”Jag viskar till mig själv att allt kommer bli bra, och jag vill tro att det är sant”. Ord från din blogg som jag skrev upp i mina anteckningar under en nattsvart tid för några år sedan och ofta återvänder till. Nu med distans, för det blir bra, till slut. Kram
tänker på dig varje dag Julia, det vill jag att du ska veta <3
För två år sedan låg jag också med smärtor på en brits på akuten. Minns hur alla beskrev det som den vackraste oktober på länge men för mig var det den mörkaste. Vill bara skicka massa kärlek och värme, och en försäkran om att det finns ett ljus i horisonten. Kram <3
❤️🩹❤️🩹
Långsamt hoppas jag du hittar balansen igen. Den Nobelpristagaren kommer du aldrig att glömma…
Dikten som är ditt förra inlägg är fantastisk.
Å julia! Vet inte vad som drabbat dig men känner igen mig i att söka sig till andra texter/berättelser från när jag själv gick igenom ett utomkvedshavandeskap en höst för 2 år sedan. Det är ensamt att gå igenom den typen av saker men att försjunka i andras berättelser, i tidningar, böcker, serier, ljudböcker, kan vara befriande för en sekund.