maj 2025 – Julia Eriksson

Fem frågor, fem svar – om resor, foton & hur jag träffade min kille

Då och då trillar det in frågor här i kommentarerna eller på mitt Instagram-konto. Nu tänkte jag att jag skulle svara lite mer utförligt på fem av dem.

Hur redigerar du dina bilder?
Nu för tiden fotar jag i princip bara med min iPhone och redigerar bilderna direkt i telefonen. Till min hjälp har jag appen Lightroom från Adobe. Jag betalar för deras Photography plan varje månad som ger mig tillgång till Photoshop och Lightroom i både dator och mobil (insåg dock nyligen att de höjt priset rejält på den, lite surt).

I Lightroom använder jag mig av presets som jag har skapat och sparat sedan några år tillbaka. Jag har tre olika som är mina favoriter och som jag nästan alltid använder, vilket jag tänker bidrar till att mina bilder har ett mer enhetligt utseende. Sedan petar jag lite manuellt i varje bild, kanske justerar exponeringen något, dämpar mättnaden lite och rätar upp horisonter till exempel. Det brukar ta någon minut per bild, vilket jag tycker är okej.

Hur har du lagt upp din träning inför att springa maraton?
I september 2023 sprang jag mitt första halvmaraton och det började jag att träna inför under samma sommar. Efter det har jag sprungit regelbundet, inte alltid jättelångt eller med något särskilt mål, men ändå hållit igång löpningen någorlunda. Vid årsskiftet började jag att träna inför Stockholm Marathon som är den 31 maj. Då startade jag ett träningsprogram på 18 veckor via appen Nike Run Club. I den får man ett schema varje vecka med förslag på pass att springa, alltid ett långpass, ett intervall/tröskelpass och upp till tre återhämtningspass. Detta har jag försökt att följa så gott jag kan och sprungit 4-5 gånger i veckan. När jag fick feber och bihåleinflammation i mars blev jag tvungen att göra uppehåll i två veckor, men annars har jag hållit fast vid planen.

För mig har schemat varit oslagbart för att få till en bra träning, jag hade aldrig kommit på tanken att springa 12 km tröskelpass frivilligt annars. I och med att jag sprungit en del tidigare och genom planen successivt vant mig vid längre och längre sträckor har jag lyckats hålla mig skadefri, vilket är så skönt. Nu håller jag tummarna för att jag klarar loppet på lördag och att det blir en rolig upplevelse, det känns fortfarande lite absurt att tänka på att jag ska springa så långt. Lova att heja på mig om ni ser mig!

Hur planerade du din tågresa till Antibes?
Jag passade på att köpa Interrail-kort när det var 25 % rabatt i mars. Sedan satte jag mig med appen Rail Planner och kollade upp förslag på olika rutter. Jag försökte att hitta en med bra nattåg och så få byten som möjligt och landade i en som gick Stockholm – Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Offenburg – Paris – Antibes.

Därefter kollade jag så att det fanns platsbiljetter för alla tåg på respektive tågbolags hemsida. Jag började med att boka nattåget via ÖBB Nightjet eftersom det kändes mest kritiskt och köpte sedan de danska och tyska platsbiljetterna via Deutsche Bahn och den svenska hos SJ. För de franska biljetterna använde jag mig av Eurails bokningssystem. Facebookgruppen Tågsemester har väldigt bra guider att ta hjälp av för att förstå sig på hur systemen funkar i alla olika länder (drömmen vore ju en gemensam EU-lösning). Här har jag också skrivit ett inlägg om när jag tog tåget till Rom, det innehåller en del bra tips kring planering och packning.

Hur träffades du och din kille?
Vi träffades första gången innan en Markus Krunegård-konsert på Mosebacke. Jag hade lite spontant köpt biljetter dit några dagar tidigare och pratade med en vän som också skulle gå. Hon och några andra hade bestämt att de skulle mötas upp på en bar innan för att ta en öl, så jag anslöt mig till deras gäng. Jag minns att jag hade zebramönstrade byxor på mig och pratade engagerat om Norrköpings kulturpolitik som just då diskuterades på debattsidorna efter att ha blivit angripen av politikern Sophia Jarl. En vän till en vän till min vän deltog i samtalet och tycktes märkligt nog vara intresserad av vad jag hade att säga, den lokala vinklingen till trots. Sedan gick vi alla på konsert och tog en till öl efteråt och någon dag senare frågade min kompis om jag ville ha N’s nummer. Jag lade alldeles för många dagar på att skriva ett väldigt genomtänkt sms och sen gick vi på dejt en höstlördag i oktober och drygt ett år senare avgick Jarl. Succé.

Har du gjort några vandringsplaner för sommaren?
Jajamen, det har jag! I år ska jag och mitt lilla vandringsgäng, som i år blivit två deltagare fler, vandra i de skotska högländerna. Det blir sex dagar av vandring längs West Highland Way följt av tre dagar i ett litet hus strax utanför Edinburgh. Jag håller tummarna för att vi slipper ihållande regn och mygginvasioner, men i värsta fall blir det väl bara det ena av de två eftersom de borde ta ut varandra. Tidigare år har vi vandrat i South West Coast Path i södra England, Kaiserkrone i Alperna och GR10 i Pyrenéerna. Andra förslag som var uppe på listan i år var att vandra i Norge eller i Slovenien ner mot italienska gränsen. Så många rutter, så få semesterdagar, tur att det kommer fler somrar!

Tre utflykter från Antibes

Hej igen, det var några dagar sedan. Jag har tänkt skriva det här inlägget flera gånger men det kom hela tiden något emellan – en hemresa, en fotbollsmatch, en Gotlandstripp, ett långpass, en festnatt. Ja, ni vet hur det kan vara. Ju längre tiden gick desto mer började jag ifrågasätta mitt berättande. Är det verkligen intressant att läsa om någons semester? Vill man se bilder från en vistelse på en vacker plats? Vad är det övergripande syftet med att dela innehåll? Ska jag kanske lägga ner bloggen och satsa på att ha ett rikt liv i det dolda istället? Och så vidare och så vidare i all oändlighet, men vad tusan, varför ska jag övertänka allt så mycket? Ibland är det bättre att bara göra, att skapa något halvbra för att få det ur sig, istället för att passivt sitta och konsumera det andra gör och tänka tomma tankar om sin egen kreativitet. Lika bra att gå rakt på sak, låt mig berätta om tre utflyktsmål som vi besökte när vi var i Antibes.

En lördag på franska rivieran hoppade vi på tåget till den lilla staden Èze-sur-Mer. Från stationen tog vi en överfull buss som snirklade sig längs serpentinvägar, 400 meter upp i bergen, till byn Èze.

Där besökte vi den botaniska trädgården som lockade med en utsikt över det vanliga.

Hej hej från två som först behövde gå till byns lilla supermarket och köpa varsin Magnum-glass att stödäta för att hämta sig från bussturen, innan de kunde ta sig upp hit.

Den botaniska trädgården bestod, förutom utsikten, främst av kaktusar och succulenter, så efter knappt en timme där kände vi oss klara.

Då inspekterade vi byn och dess smala gränder, såg ett femstjärnigt hotell med unga portierer som släpade resväskor i de branta backarna, små gallerier med lokala konstnärer, uppklädda gäster på väg till en bröllopsmiddag, samt källan ovan som tidigare var den enda platsen för vatten i byn.

Här borde jag ha postat ett vykort. Ni får ett digitalt nu två veckor senare i alla fall.

En annan dag tog vi tåget längs kusten åt andra hållet och klev av i Grasse.

Där var stationen gullig och rosa och gatorna pryddes av paraplyer i långa rader.

Vi strosade omkring och insåg att det var måndag. En dag då man gillar att hålla stängt nere på Cote d’Azur, vilket märktes tydligt i den sömniga staden. Ett öppet bageri hittade vi i alla fall och jag köpte en citrontartelette.

Fler paraplyer och ett par besök i små väldoftande butiker. Grasse är nämligen allra mest känt för sin parfymtillverkning. Det är också en plats där man kan utbilda sig till näsa, eller les nez som det heter på franska. En titel som bland annat kräver att man kan skilja på över 2000 olika dofter.

För att lära oss mer om dofthistoria och parfymtillverkning begav vi oss till ett av museerna och tillverkarna som finns i staden.

Där fick vi kika in i fabriken, få höra om tillverkningsprocessen och såklart lukta på en massa olika parfymer. Till slut var huvudet alldeles tungt av alla doftintryck och med en påse innehållandes en liten guldfärgad flaska med toner av ros, plommon, viol och trä begav vi oss hemåt igen.

Ett par besök i den närliggande staden Nice hann vi också med. Dels en fredagskväll när vi drack spritz på en uteservering, åt pizza med pistage och mortadella samt promenerade längs strandpromenaden.

En annan gång var vi där för lördagslunch i solen följt av besök i en rad olika vintageaffärer i gamla stan i jakt på fynd. Tyvärr åkte vi vidare tomhänta.

Vårt tredje besök var kanske det mest fartfyllda. Då fick vi se hemmalaget Nice möta Brest i den sista omgången av Ligue 1, Frankrikes högsta fotbollsliga.

En match som slutade med 6-0 i vinst och en otroligt lyrisk stämning på läktarna med fans som skanderade Issa Nissa (heja Nice) för fulla muggar. Det var så kul att få jubla ikapp med främlingar och se så många familjer med barn på plats, trots att matchen började vid 21. Verkligen en folkfest och en fin utflykt att lägga till på listan.

Tack för att ni följde med på ett hörn av min resa. Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen!

Köper, målar, bjuder, åker, läser, skriver, öppnar

Köper en liten fransk vintagescarf att ha i håret, funderar på om det är på gränsen till att utgöra en kulturell schablon, men så länge jag inte börjar röka borde det vara lugnt.

Målar vinrött nagellack på mina tånaglar som blivit blå av alltför många löpsteg, tänker på uttrycket att sminka en gris, ingen får kolla på nära håll okej.

Bjuder sex personer på middag i ett litet kök utan ugn, enbart en slö brödkniv att hacka allting med, skärbrädan stor som ett B5-kuvert, det blir vegetarisk bouillabaisse.

Går till bageriet för att köpa baguetter, råkar be om tretton stycken istället för tre på grund av min obefintliga franska, tur att handgester också fungerar.

Drabbas av den klassiska solstressen, känslan av att jag borde passa på att vara ute, för jag vet aldrig när det blir fint väder igen, den är en del av min nordliga uppväxt och mitt skrivandes största fiende.

Dricker ett otroligt rödvin på en bar, servitören berättar att hon och hennes man producerade det till deras bröllop, när vi går därifrån får vi köpa med oss en av de sista flaskorna hem.

Åker en överfull buss uppför en slingrande bergsväg, det suger i magen och snurrar i huvudet, efteråt behöver jag sitta på en stol och sakta äta en magnum classic innan marken blir stadig igen.

Läser en bok som går alldeles för långsamt men som jag lånat på biblioteket och kommer få en förseningsavgift på eftersom jag lämnar tillbaka den två dagar försent, så jag känner mig manad att läsa klart den ändå av ren snålhet.

Lämnar den gulliga parfymstaden Grasse med lätt huvudvärk efter att ha luktat på oändliga mängder dofter under eftermiddagen, luften tjock av apelsinblom och magnolia, en liten flaska fick följa med hem.

Samlar blått ludd från de turkosa handdukarna, det har satt sig överallt, i våra kläder, under fötterna, på min deodorant, första gången jag torkade mig efter duschen såg jag ut som en smurf.

Inser att jag inte tänkt på mitt jobb på en och en halv vecka fastän det kändes smått panikartat innan jag skulle åka, skickar ett sms till mitt närmaste team och tackar dem för att de är så bra.

Skriver till N och frågar om han vill ses på en uteservering för läx/läs-aw när han är klar med sina lektioner i franska, vi möts på torget en kvart senare, kvällssolen värmer som vore det mitt på dagen.

Lyssnar på nyheterna och min solkantade tillvaro på rivieran känns som en bubbla, politiker som hävdar att vi ska vänta på domstol innan vi fördömer, men vad betyder en dom när det redan är försent, när alla redan är borta.

Öppnar dokumenten med alla orden, ser över strukturen, den dramaturgiska kurvan, kommer jag någonsin bli färdig, jag säger till N att det här är varför jag springer ett maraton, för att det är mycket enklare än att skriva klart.

Ligger på stranden under lunchtimmen, nysprungen, nybadad, kär och mätt, tänker att det är en gåva att livet kan vara såhär, att jag får vara med – just här, just nu, just dig.

Onsdag i Antibes

Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.

Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.

Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.

Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.