krönika – Julia Eriksson

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.

Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.

Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.

Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.

Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.

Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.

Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.

”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.

Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.

En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.

Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.

Att hitta sin hobby

I olika sammanhang har jag fått frågan: ”vad gillar du att göra på fritiden?” och jag har alltid känt att mina svar varit dåliga. Platta på något vis, generiska och opersonliga liksom. För jag har ingen avancerad eller nischad hobby som skidskytte, datorspel eller odling. Jag gillar mest vanliga saker.

Att omorganisera fina saker på en hylla, laga extra god mat, hitta snygga klädkombinationer, göra genomtänkta spellistor eller fota och redigera bilder. Det är ganska vardagliga sysslor och jag har alltid tänkt att det inte är en hobby, det är ju sånt alla gör.

Men på den senaste tiden har det gått upp för mig att riktigt så är inte fallet. För jovisst, många lagar mat hemma men långt ifrån alla sitter en timme på Pinterest och letar goda, vegetariska recept eller fotar av sin tallrik från sju olika vinklar. Och på samma vis så plockar vanliga människor bara i ordning lite så det ser rent och snyggt ut. De flyttar inte ljusstakar fram och tillbaka i en halv evighet eller knipsar av små kvistar och sätter i en liten vas ”för att det behövdes något grönt där”. Det är mer än vardag, det är faktiskt en hobby.

Så nu vet jag, jag har faktiskt en sak jag verkligen gillar att göra på fritiden. Att lägga ett kreativt filter på vardagssaker – det är min hobby! Att göra saker lite bättre, godare, snyggare, roligare, trevligare och mer kreativa, det är precis vad jag gillar och något jag ska vara stolt över. För långt ifrån alla besitter samma talang och intresse som jag inom detta och därför borde det i allra högsta grad räknas som en utmärkt fritidssyssla.

Förutom min nyvunna stolthet över att äntligen ha en hobby så är en av de bästa sakerna att det jag gillar också är så kompatibelt med sociala medier. Många som ifrågasätter bloggare och Instagram-perfektionister säger ofta ”hur orkar ni?” och ”gör du det där bara för att få en snygg bild?”. Men nej, jag har gillat att bygga stilleben långt före Instagram fanns, jag har valt mina kläder med omsorg innan jag började fota dagens outfits och jag har samlat på exceptionellt bra låtar flera år innan Spotifys uppkomst.

Nu har jag bara fler plattformar där jag kan få dela med mig av min kreativitet. Där den plötsligt går från att vara en hobby jag gör för mig själv till ren inspiration och underhållning för andra. Och är inte det världens bästa hobby så säg?! När någon frågar mig nästa gång vad jag gillar att göra på fritiden så ska jag svara så här: ”att lägga ett kreativt filter på vardagliga saker och göra dem lite bättre, finare, roligare och godare. Det är min hobby!”