Saker man troligtvis bara gör när man har en blogg:
Går upp extra tidigt, tar på sig gårdagens kläder, letar fram sitt kamerastativ, möblerar om i vardagsrummet, tar på sig skorna inomhus, ställer sig framför kameran, knäpper av trettiofem bilder, blir missnöjd, ger upp, laddar in bilderna i datorn, redigerar så mycket det går i Photoshop, försöker återskapa någon slags dagsljus, blir missnöjd igen, ger upp, sparar ut de tre minst dåliga bilderna, laddar upp på Flickr, kopierar länken och börjar skriva ett nytt blogginlägg.
Går upp extra tidigt, tar på sig gårdagens kläder, letar fram sitt kamerastativ, möblerar om i vardagsrummet, tar på sig skorna inomhus, ställer sig framför kameran, knäpper av trettiofem bilder, blir missnöjd, ger upp, laddar in bilderna i datorn, redigerar så mycket det går i Photoshop, försöker återskapa någon slags dagsljus, blir missnöjd igen, ger upp, sparar ut de tre minst dåliga bilderna, laddar upp på Flickr, kopierar länken och börjar skriva ett nytt blogginlägg.
Syftet med det här inlägget var egentligen att visa upp min färgstarka, wannabe-kulturtants-kimono som jag sytt enligt Saras eminenta guide. Men alltså, jag ser ju knappt vaken ut på bilderna och även fast klockan var efter åtta var det långt ifrån dagsljus i min lägenhet. Så ursäkta, men bättre än så här blev det tyvärr inte. , liksom.
Men kimonon är jag nöjd med i alla fall. Den känns som en perfekt liten vitamininjektion i novembermörkret och en start på min kulturtantskarriär. Längtar så mycket tills jag är typ 67 och får gå på konstvernissager med mina vänninor och dricka rödvin. Life goals (på riktigt alltså)!