Tankar – Sida 4 – Julia Eriksson

Hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna

Är det lämpligt att basunera ut sin livskris i en blogg till allmänhetens beskådan? Tveksamt. Om jag gör det ändå? Kanske.

Nej men ärligt hörrni. Man kan skylla på november och höstmörker och d-vitaminbrist men det hjälper ju inte det faktum att jag sitter här med vad Gun-Britt Sundström i sin eminenta bok Skrivliv skulle kallat för ”en gris”, det vill säga: en kris.

Runt omkring mig gifter sig folk, skaffar barn, köper lägenheter, tar magisterexamen, flyttar utomlands, blir ihop och köper hund. Det är som att hela världen springer på samtidigt som jag inte ens hunnit knyta skorna. För när jag ser tillbaka på vad jag gjort det senaste året så är det i princip följande: 1. bytt arbete tillbaka till mitt gamla jobb (den så kallade karriärmässiga u-svängen) 2. stängt av alla former av dejtingappar i ett tappat förtroende för mänskligheten 3. inlett det sista året på mitt korttidskontrakt vilket betyder att min boendesituation är på nedräkning. Succé.

Samtidigt tickar ju den där lilla stressen inombords att är det någon gång jag ska passa på att göra allt det där jag kan göra när jag bara har mig själv att tänka på så är det nu. Nu nu nu. Nu är tiden att flytta utomlands, att åka jorden runt (förutom att det är sämst för klimatet, hej ångestgrej nr 2) och att förverkliga sin innersta idé. Fast även om timingen är bra så är det inte riktigt någon av de där grejerna som känns så lockande. Jag vill ju bo i Stockholm och jobba på mitt roliga kontor och vara med alla mina kompisar, men kanske bara lite mer på samma villkor som alla andra.

Och jag vet. Nyckeln är väl antagligen att sluta jämföra sig så mycket med folk omkring sig, att göra saker för sin egen skull och blicka inåt. Men det är bara så svårt när jag inte riktigt vet vad jag vill eller hur det ska gå till. Jag har så lite för självhjälpsböcker och femårsplaner, det känns inte som vi tänker på samma sätt och att låna någon annans livsstil rakt av känns inte heller som lösningen. Så då återstår att fortsätta krisa och irra lite till, samtidigt som jag osa:r till dop, bröllop och inflyttningsfester med en antik porslinshund som det närmaste jag kommer en +1.

Nåväl, vad är väl en kris i mitt privilegierade innerstadsliv? Förhoppningsvis bara en parantes i denna blogg med en disclaimer om att det sista jag vill är att uppfattas som missunnsam, för jag önskar mina nära och kära allt gott. Och så hoppas jag att hörs vi snart igen om något roligare!

Fyra nyfunna intressen

Hej! Här hade jag egentligen tänkt visa härliga Köpenhamn-bilder. Jag var där i helgen och hade med min riktiga kamera som jag fotade med för första gången sen i somras. Dessutom hade jag en ledig hemmakväll idag, den allra första på ett tag, ämnad för redigering och bloggande. Ni hör ju, det var en perfekt plan, förutom att jag glömt alla kamerasladdar och adaptrar på jobbet så bilderna är fast inuti kameran… Köpenhamnsrapporteringen får helt enkelt vänta, men jag ville titta in och säga hej i alla fall nu när andan föll på.

Idag var det första dagen då det var mörkt när jag gick ifrån jobbet vid 18. Hösten är här med råge och med den här några nya vanor följt. Eller, jag vet inte om vanor är rätt ord, men intressen, egenheter och kunskaper. Saker jag inte gjort tidigare men som jag gör nu. Sådant ni antagligen inte har en aning om men som kan vara kul att berätta.

Ett

För några veckor sedan stod jag i tvättstugan och bestämde mig för att jag skulle lära mig mangla. Det är ju ändå något visst med helt släta, nästan hårt pressade, lakan. Så jag kollade några youtube-klipp och läste instruktionerna över mangeln noga och sedan rullade jag igång. Först lite trevande och numera ganska självsäkert för det är ju inte särskilt svårt och det blir bra. Nästa steg är att börja använda en flaska med lavendelvatten som man sprayar på lakanen innan. Det har min kompis Madde tipsat om och det ska tydligen göra att man sover ännu bättre. Jag tror det får bli höstens projekt: att få till den helt perfekta, väldoftande och frasiga bäddningen.

Två

En annan grej som jag börjat med är att gå från ”det är kul när Sverige spelar landskamp” till ”jag är den på kontoret med bäst koll på Allsvenskan” när det gäller mitt fotbollsintresse. Förvisso har detta skett under ett par år, men det är ändå en stor skillnad. Nu har jag notiser påslagna varje gång IFK Norrköping spelar match (om jag inte ser den live) och kan gå runt och muttra eller glädjas över olika resultat. Så märkligt med en helt ny grej som kan påverka ens humör, men mest kul såklart. Vi får väl se var detta slutar…

Tre

På det lite mer kultiverade spåret har jag börjat läsa en ny kurs. Förra året läste jag ju Kreativt skrivande i två terminer på 50 % och tanken på att vara helt utan studier kändes plötsligt lite främmande. Det är ju ändå en lyx att på ett så konkret sätt få lära sig nya saker, att jobba blir ju inte riktigt samma sak även om det också är utvecklande. Så nu har jag börjat läsa en distanskurs som heter Att skriva om samtida konst som sträcker sig över den här höstterminen men är på 25 %, så det blir bara några timmar i veckan. Hittills har det varit lite svårt men ganska lärorikt och jag ser fram emot resten av kursen!

Fyra

Slutligen har jag påbörjat en intensiv Blocket-bevakning sedan slutet av sommaren. Jag är nämligen sugen på att skaffa mig ett piano och då ett riktigt sådant och inget el-drivet eller syntaktigt. Ett klassiskt skolpiano med raka kanter eller möjligtvis ett ännu mindre, med fin klang och i någorlunda skick. Jag trodde att det svåraste skulle vara att få upp det för mina tre trappor, men det verkar ganska enkelt om man betalar en flyttfirma. Det kluriga är att hitta ett som inte är alltför klumpigt eller för långt bort, så känner ni någon i Stockholm som vill bli av med ett piano kan ni väl hojta! Jag är så sugen på att ta upp lite planlöst pianospelande igen, vi får väl se om grannarna är lika sugna…

Det var fyra nya grejer som ni antagligen inte visste om mig. Har ni upptäckt något nytt i höst får ni gärna berätta! Annars hörs vi snart igen, förhoppningsvis med bilder från Köpenhamn.

För att Stockholms gator ska bli våra igen

Min trygghet

har jag alltid tagit förgiven

Stockholms gator

har sedan länge varit våra

Torgen och trottoarerna

har varken lås eller staket

”Håll er borta från city”

säger en vän

och jag vet att hon bara vill väl

men det är något som skaver.

En grupp män i huvtröjor

ska inte sätta agendan för våra kvarter

hindra folk från att röra sig fritt

krossa våra drömmars stad.

För när ondskan har fritt spelrum

på bästa sändningstid

är vår passiva skrämda tystnad

deras bästa megafon.

Så sida vid sida

med vänner och okända

skanderar vi från hjärtat

likt en medmänsklig svallvåg.

”Inga nazister på våra gator!”

”Ni kan gå hem nu!”

”Vad ska vi göra?”

”Krossa nazismen!”

Och jag skriker för att jag måste

och för de som inte vågar

och för de som inte kan.

För att historien

aldrig får upprepas

För att godheten

alltid bör segra

För att Stockholms gator

ska bli våra igen

Sommardagboken 2018 – del 7

De tunga fönsterluckorna stänger ute allt ljus i rummet, ändå vet jag att solen strålar där utanför när jag vaknar vid sju. De andra sover än men jag tar med block och penna och smyger ut – hur väl man nu kan smyga i gamla italienska stenhus med tjocka knarrande dörrar och tunga beslag… Jag slår mig ned vid den första uteplatsen med utsikt över hela dalen. Humlorna surrar i lavendeln, fåglarna kvittrar i trädens kronor och tryffelhunden Trilly kommer snart och lägger sig vid mina fötter.

Ibland kan det kännas så platt att prata om platser och dess skönhet, men just nu måste jag. För det här är ett av de vackraste ställena jag bott på. Beläget i en grönskande sänka, bland solrosfält och vinodlingar, med dignande fruktträd och välbevarade stenhus. Här går djuren omkring fritt. Väldigt fritt. När vi slog upp dörren igår stod en åsna utanför och ville kika in i vårt sovrum.

Varje kväll serveras vi en stor middag tillagad på omgivningens råvaror. Pasta med egenjagad tryffel, caprese på trädgårdslandets tomater med en egenproducerad olivolja, bruschetta med späda sparrisstjälkar skördade samma dag. Allt smakar himmelskt. Ja, att vara här är en fröjd för alla sinnen, en övning i tacksamhet över allt som är vackert, en uppsjö av stunder att spara på länge, en orgie i la dolce vita.

Nu slår kyrkklockorna åtta. Snart väntar frukosten vid långbordet under vindruvsbladen. Snart väntar en ny dag av äventyr och semester. Jag är redo.

PS. Kanske blir det inte så mycket bloggande den här veckan, men under tiden lägger jag upp en del bilder på Instagram och Stories. Ni hittar mig där under namnet @juliaeriksson.se

Sommardagboken 2018 – del 5

Livets eviga kontraster. Ena dagen sitter jag med min väns tre veckor gamla bebis i famnen, ett och ett halvt dygn senare håller jag min mormors hand på sjukhusets akutavdelning. Jag har gråtit mig fram i 148 kilometer i timmen för att hinna dit, gömt tårar bakom solglasögon och välkomnat regnet som träffar mina kinder, som blandar salt och sött vatten, bildar rännilar ner mot hakspetsen.

Ingenting blir som man tänkt sig, det är det enda man kan tänka sig. Det spelar ingen roll hur detaljerade planer jag gör, hur jag stämmer av med olika människor, ska du med? ska du med? ska du med? det blir inte som jag tänkt mig.

I skuggan av det riktiga livet är plötsligt fotboll och kvartsfinaler och VM-bragder så oviktiga. De betyder ingenting när det väl gäller. Jag vill ju bara vara där du är, säga hej, fråga hur du mår, berätta om konserten jag var på. Och jag svischar fram genom landskapet, längs gyllene åkrar och förbi blanka sjöar och sedan in i bilen, genom rondellerna och uppför allérna och sist in på sjukhuset, följ röda skyltarna, håll till höger, avdelning F, den lilla salen åt vänster och jag hann. Hela livet på bara några timmar, det händer mig nu.

Den ofrivilliga influencern

Jag har nog aldrig presenterat mig som influencer. Kanske för att jag själv förknippar ordet med tiotusentals följare, maffiga reklamsamarbeten och contentskapande på heltid. Och ingen av de där grejerna har ju jag. Jag är bara en helt vanlig arbetande person som 2006 råkade starta en blogg som på något vis hängt kvar sedan dess. För att det är kul och trevligt liksom.

Dessutom är det något med hela grundtanken som skaver lite. Det här med att jag visar upp en sak och sedan ska alla andra gå och köpa samma. Jag vill inte att alla ska ha likadana saker som jag. Det känns tråkigt och jag vet att det är fånigt men jag kommer ibland på mig själv med att nästan bli lite irriterad om någon frågar var jag köpt ett specifik plagg eller föremål, även om jag gör samma sak själv ibland. Och vetskapen om att jag bidrar till att någon vill springa till en affär för att köpa ännu en tröja, en kopp eller ett par skor, det känns sådär.

Samtidigt så har jag ju mina kanaler som jag är aktiv i. Jag gillar att skriva, att fota, att dela med mig och inspirera. Och jag vet att detta kommer leda till att andra känner att de ibland vill göra samma sak som jag. Äta på samma restaurang, köpa samma kjol, resa till samma ställe. Så då är jag ju ändå en influencer på något vis. Kanske en ofrivillig sådan och en väldigt liten, men fortfarande någon som påverkar och inspirerar. Att inte inse det vore att ducka för ett ansvar.

Även om jag inte valt titeln influencer själv så kan jag fortfarande styra vad jag vill influera i. För jag vill inte att den här bloggen ska bli ett ställe med en massa köplänkar där jag tjänar pengar på att ni klickar in och handlar något jag tipsar om. Jag har inget emot att andra gör det (särskilt inte de som arbetar med sitt bloggande på heltid), men jag har redan ett heltidsjobb med lön och det räknar jag med att ha som huvudsaklig sysselsättning ett bra tag till. Jag vill inte heller ha annonser i min blogg som gör reklam för saker jag inte kan stå för. Nej som ni ser så vill jag faktiskt inte ha några annonser alls och därför betalar jag en summa varje månad för att hålla bloggen clean. Ja, det är olönsamt och tidskrävande och jag hade säkert kunna göra annorlunda, men i nuläget är det vad som passar bäst för mig och vad som jag kan stå för.

Som tur är finns det ett antal saker som denna ofrivilliga influencer faktiskt vill inspirera till. Sådant som jag vill ska genomsyra denna blogg och som du som läsare förhoppningsvis kan få mervärde av. Här är några exempel:

• Att fler tar del av kultur. Gärna musik, dans, konst, litteratur och teater.

• Att fler känner matglädje. Både genom att laga mat själv eller under en riktigt bra restaurangupplevelse. Här får det gärna vara vegetarisk mat, men kanske framför allt spännande och goda saker och även sådant som är bra för själen (marängswiss).

• Att fler vågar ta ut svängarna i sin garderob. Inte bara genom att handla nya saker, utan genom att kombinera plagg på ett nytt sätt.

• Att fler handlar vintage, second hand och på auktion. Uppmuntra till det fina med unika föremål och saker med en historia.

• Att fler ägnar sig åt kreativitet. Alltifrån att skriva en dikt till att klippa i papper, plantera en växt eller bygga ett stilleben.

• Att fler upptäcker bra musik. Både ny och gammal, glad och känslosam, inspelad och live.

• Att fler gör roliga saker tillsammans med sina vänner. Utflykter, resor, aktiviteter, ja allt som är kul.

Influencervärlden är oerhört spännande och samtidigt snårig, det händer nya saker hela tiden och premisserna ändras ständigt. Därför försöker jag med jämna mellanrum fråga mig vem jag vill vara och vad jag vill stå för. Det här inlägget är ett försök att göra det tydligt för både mig själv och er och jag hoppas ni förstår ungefär hur jag tänker. Har ni själv funderingar och åsikter kring detta ämne så diskuterar jag gärna med er!

Sommardagboken 2018 – del 3

Fotboll. Ju mer jag lär mig desto roligare blir det och jag kommer på mig själv med att googla startelvor, möjliga förutsättningar och gruppspel. Jag har gått från att vara den som undrande säger ”varför gör de inte bara mål?” till att ha livenotiser på Senegal-Japan. Samtidigt vet jag att det är ett sammanhang där jag är en minoritet, där bröliga män alltid tycks låta mest och där kvinnliga reportrar antastas av fans, där rasistiska kommentarer haglar och våldet i hemmen ökar vid en förlust. Det gänget vill jag knappast tillhöra och jag förstår om detta är skäl nog för att avskräcka andra, men visst måste det gå att ändra på? Mitt lag är också ditt lag och det är vi tillsammans som vinner, förlorar och gör det omöjliga möjligt. Bollen är rund, allt kan hända och min puls ökar för varje minut.

Jag vet att jag borde lyssna på kroppen men hjärnan skriker om kul och fest och sena nätter, alla låtarna som måste dansas till, alla sakerna som måste sägas, kom så vi upptäcker världen, du jag tror vi flyr rakt in i solen och plötsligt så är klockan halv fem och jag sitter rakt upp i sängen för att lätta på trycket i örat, kvider av smärtan i hörselgången medan jag väntar på att värktablettens effekt ska slå till och jag tänker jajaja, jag ska ta det lugnt alldeles snart, jag lovar, imorgon blir jag bättre, det är alldeles sant.

Men först springer vi längs grusvägar till barndomens låtar, there she goes again, dansar som vildar i ett vattenfall, betrakta livets skeende med en tro: kärleken ääär. Gryningen vandrar över ängarna, ett gäng höbalar blir vår scen och vi leker på ett sätt som liksom låtarna tillhör barndomen. Och jag tänker på hur viktigt det är att aldrig sluta, att fortsätta omge sig med folk som plockar fram de största av skratt, som saknar filter och förmaningar, som liksom jag ibland bara måste få dansa med armarna utsträckta över vidderna och på en lycklig rad vandrar vi sedan tillbaka mot ladan där alla andra sover djupt.

Sommardagboken 2018 – del 2

Jag vaknar tidigt en morgon, långt utanför mina regelbundna sovrutiner. Det är något med ljuset i rummet, det är så annorlunda, så mjukt och varmt, lämnar djupa skuggor på väggarna och jag sätter mig sömndrucket upp i sängen och tar en bild innan jag somnar igen. Väckt av den eviga strävan att fånga detaljer, att spara på allt som är vackert. När jag vaknar igen minns jag knappt vad som hänt men sedan hittar jag den korniga bilden i min telefon och kommer ihåg.

Vi stampar mjuk mossa med fötterna, sätter oss bland torv och grenar, springer över släta klippor. Det är lördag och vi är högst uppe på berget med Nyckelviken som utsikt. Vid horisonten ser vi solen sakta sänka sig och sedan höja sig igen. Kväll blir till natt och natt till morgon, allt i takt till en mullrande bas. Bengalernas rök lägger sig som rosa dimma över marken, jag glittrar i natten och livet är som på film. På morgonen vandrar vi hem över Skanstullsbron, fåglarna kvittrar lyriskt och jag plockar med mig grenar av smultronjasmin. När jag vaknar igen ser jag skimrande spår på kudden och min lägenhet luktar tungt och sött.

Jag skriver till dig men du skriver inte tillbaka. Ibland tänker jag att även tystnaden i sig är ett svar. De osagda orden och uteblivna handlingarna säger mer än ett enkelt ”hej”. Och jag kräver inga handskrivna brev inga romaner inga telefonsamtal inga fysiska möten. Allt jag vill ha är en känsla av omtanke, vetskapen om att du ser mig som jag ser dig. Jag saknar vår jämlikhet.

Sommardagboken 2018 – del 1

Kommer ni ihåg sommardagboken? Jag skrev den förra sommaren, ett inlägg varje vecka med lösa tankar och funderingar kring sådant som hände och kanske allra mest sådant som kändes. I vilket fall tänkte jag att den skulle få komma tillbaka i år, bli en följeslagare genom dagar av värmebölja och myggbett. Här är del ett.

Jag känner mig som ett sommarlovsbarn när jag knäpper fast hjälmen under hakan och sätter mig på min pappas gamla cykel. Jag har plockat fram den ur förrådet, fyllt de platta däcken med luft och nu trampar jag längs asfalterade vägar genom Enskededalen, förbi Skogskyrkogården, längs med kolonilotterna. Inga människor syns till och jag ger upp för frestelsen att sjunga med till musiken i mina öron. Till en början lite tyst och försiktigt, men sedan skrålar jag rakt ut: ”OAOAE vi förlorade” om och om igen, blir till en stämma i kören, struntar i om någon hör. Tramporna spinner under mina fötter, det går snabbt, jag är fri.

Vattnet i sjön är mjukt och coca-colafärgat. En tjugotvågradig omfamning (håll mig, åh ingenting) och jag sträcker ut min kropp, låter hundrasjuttioen centimeter plöja rakt fram, renar mig, rensar huvudet. Folk frågar mig ibland varför jag gillar Stockholm så mycket och jag tänker att det här är en del av sakerna. Att efter fem år i staden fortfarande kunna upptäcka nya platser, den konstanta närheten till vattnet och att jag tillåts göra saker själv, på egen hand, utan att ifrågasättas.

Jag kommer på mig själv med att hänvisa till ”i början av sommaren” och syfta på en period för ett par månader sedan, innan jag inser att början av sommaren är nu. Kalendermässigt är den knappt igång. Kanske kommer vi prata om maj 2018 som ett fenomen? ”Minns du värmen?”, kommer vi säga. ”De många soliga dagarna, hur vi slutade läsa prognoserna, gräset som var knastertorrt under fötterna?”. Jag hoppas vi säger det med samma nöjdhet som man pratar om högtrycket under fotbolls-VM 1994 och inte som en startpunkt för en tid av något ont.

Min kropp luktar salt och svett. Håret är tovigt, huden fläckig av damm och grus, naglarna har svarta kanter. Tanken på konferenssamtal, viktiga möten och kontorslandskap känns så främmande… Ska jag verkligen behöva gå till jobbet i morgon efter den här helgen som har känts evighetslång? Jag är ju ett sommarlovsbarn på jakt efter sol och äventyr.

En sen kväll i maj

Klockan är tio över tolv och jag har fortfarande balkongdörren öppen. Värmen har lagt sig som en filt över stan, bäddat in den i tjocka lager av syrentung doft och hettande sol. Den gör oss gott. Det är som att alla lever lite mer nu.

Ikväll efter jobbet köpte jag smågodis för tolv kronor och gick och satte mig i Ivar Los park. Jag hade lovat mig själv att läsa ut en bok och hemma får jag ingen ro, det finns så mycket som stör. I en och en halv timme satt jag där själv under ett träd och vände blad. Folk omkring mig picknickade, cavaflaskor poppades, pizzakartonger veks upp. Jag trivdes bra i deras sällskap även om jag var där på egen hand. Själv men inte ensam, tänk att det kan vara sådan skillnad. Jag borde göra den lästimmen till en vana.

På måndag gör jag den sista stora inlämningen i min skrivkurs. Sedan har jag vips läst 30 hp kreativt skrivande och får gå på sommarlov, även om det är ganska många veckor kvar till min semester. Jag har gillat att plugga vid sidan av jobbet. Det har varit tidskrävande men oerhört stimulerande. Någonstans inom mig har jag också börjat nära en rädsla för att bli intellektuellt och kulturellt förslappad, för att samhället numera kräver så lite analys av en och för att man ständigt är van vid saker som bara ska vara fina eller roa en. Inget får kännas komplicerat längre, allt ska vara self love & feel good. Då är det bra med en kurs som ser till att man måste reflektera kring 1800-talsromaner och skriva sonetter. I alla fall behöver jag det motståndet i mitt liv.

Sämre effekt har det dock fått på bloggen. Jag har kommit på mig själv med att sakna den (och er!) flera gånger, samtidigt som den verkligen inte har hunnits med just nu. Kanske är det formatet med långa, välarbetade inlägg som gör att det känns extra krävande? Inom mig bor en liten nyfikenhet där jag skulle vilja testa att ha den mer som en anteckningsbok. Ibland med bildrika och noga formulerade inlägg, ibland med bara någon textrad, en låt jag gillar extra mycket eller ett foto jag fastnat för. Kanske är det värt att testa. Vi får se.

Nu är klockan halv ett och jag har ännu inte stängt balkongdörren. Innan jag somnar ska jag läsa en novell av Tjechov och i morgon ska det bli tjugoåtta grader varmt. Försommaren är här nu.