En helg av allt gott

Det är söndag kväll och jag sitter med fötterna på soffbordet och en halvt uppackad väska intill mig. I kroppen finns en mjuk trötthet och jag har lovat mig själv att komma i säng i skaplig tid ikväll, jag vill bara skriva detta först. Jag vill bara berätta att det var en fin helg, en sådan som innehöll lite av varje som jag tycker om, som fick mig att må bra.

Den började i fredags då jag klev ut från kontoret och promenerade genom ett nyregnat men soligt Kungsträdgården för att ta mig till Centralstationen. Där hoppade jag på ett snabbtåg och skrev mig hela vägen till Norrköping.

På stationen blev jag upphämtad av min bror Alfred, hans fru Martina och lilla Uno. Vi åkte ut till landet för att äta middag hemma hos mamma och pappa och möttes av tända ljus på bordet och rykande varm soppa i tallrikarna. Det blev paketöppning för de som fyllt år och min pappa som absolut inte önskat sig någonting fick en ficklampa med olika inställningar som han gick runt och lyste med resten av kvällen. Innan vi åkte tillbaka in till stan plockade vi med oss en kasse äpplen från trädet som dignade av frukt. Där stod vi under den sammetssvarta himlen med frukter tunga som klot i handen, allting upplyst av ficklampans ljuskägla.

På lördagsmorgonen drog jag på mig en mjuk, blå jeansskjorta över min t-shirt och tog plats bakom disken i caféet på second hand-affären Ge för livet. Min bror skulle volontärarbeta under dagen och jag bestämde mig för att följa med och hjälpa till. I drygt fem timmar gräddade jag våfflor, plockade disk och hälsade på gamla Norrköpingsvänner jag inte sett på år. Under en lugnare stund tog jag ett varv i butiken och hittade sex små vinglas, ni vet sådana som finns på franska bistros, som jag köpte.

Sedan gullade jag allt vad jag kunde med Uno innan det var dags att åka tillbaka till Stockholm igen. Jag berättade för honom om vilka spännande saker vi ska göra när han kommer hit och hälsar på och så gjorde jag allt i min makt för att locka fram de där små leendena som jag är besatt av.

Tillbaka i Stockholm sprang jag hem och slängde väskan på golvet och bytte om i blixtfart. Sedan gick jag till Mosebacke där jag mötte upp Malin för att se Markus Krunegård. Min väderprognos som lovat uppehåll hade tyvärr fel, för under delar av konserten öste regnet ner över oss, men där och då gjorde det ingenting. Vi skrek rösterna hesa och dansade axel mot axel och det var en sådan kväll då varje låt gick rätt in, då varje textrad stämde, allt var perfekt.

Lätt regnfuktiga gick vi sedan till Riche Fenix och trängdes i baren, drack öl och spanade på folk. Det var stökigt och stimmigt tills det plötsligt tändes i taket och var dags att gå hem. Gott så. Götgatan fram med rastlöst blod i öronen, sedan godnatt.

Jag vaknade sju timmar senare och klev upp och kokade havregrynsgröt med rivet äpple i. Bryggde en termos kaffe och bredde en macka som jag plastade in. Sedan tog jag tunnelbanan till Björkhagen där jag mötte upp Anna för att vandra den första etappen av Sörmlandsleden genom Nackareservatet till Älta. Solen låg mjuk mellan trädstammarna och jackan fick stanna i ryggsäcken större delen av tiden. Vi följde den orangea leden och lät tankarna vandra högt och fritt.

På eftermiddagen var jag tillbaka på Södermalm och gick till träkyrkan på höjden för att träffa min samtalsgrupp. Vi pratade om vår relation till maktlöshet och om att känna eller sakna kontroll i sitt liv. En och en halv timme senare gick jag därifrån och konstaterade att helgen fyllt alla mina depåer. Sedan gick jag till mataffären och köpte pumpa, halloumi och satsumas och nu sitter jag här. Det var den helgen och den var allt jag ville ha. Tack för att jag fick den.