Tre dagar av vandring längs Kumano Kodo-leden

Efter fyra dagar i Tokyo hade det blivit dags för oss att ta tåget söderut. Vi skulle byta udda temabarer, sena nätter med 04:30-ramen och vintageshopping mot grönskande vandringsleder och små gästhus på landet.

Från Shinkansen-tåget mellan Tokyo och Osaka såg vi Fuji i fjärran. Jag älskar förresten att åka tåg i Japan, det går snabbt, är extremt punktligt och väldigt smidigt. Vändbara säten gör dessutom att alla kan åka i rätt riktning, bara en sån sak.

På stationen hade vi köpt med oss varsin bento-låda. Efter att ha tittat på säkert femtio olika och försökt avkoda dess innehåll högg jag till sist bara en som såg lite kul ut. Den smakade helt okej.

Den sista sträckan färdades vi med en gammal landsbygdsbuss och efter totalt sju timmar på resande fot var vi framme vid startpunkten för vår vandring.

Vi checkade in på vårt boende och fick middag samt träffa den lokala kändisen Mya-chan, en katt som tydligen varit med i flera tidningar och kattmagasin.

Nästa morgon började vi vår vandring. Första dagen gick vi från Takijiri-oji till Tsugizakura-oji, en sträcka på 18 kilometer. Här är mina vandringskompanjoner Linn, Anna och Mika.

Första biten av leden gick brant uppför och vi kämpade på i den fuktiga luften som låg kvar efter att ett stort regnväder passerat under natten och morgonen.

Marken nästan ångade och allting gick i hundra nyanser av grönt, omöjligt att fånga varje skiftning på bild.

Längs hela leden fanns små stationer där man kunde samla stämplar i sitt häfte. Varje stämpel markerar en viktig plats eller händelse som inträffat där, de flesta för hundratals år sedan.

Kumano Kodo är en pilgrimsled som funnits i över tusen år. Det finns två leder som klassats som världsarv av Unesco, den ena är den välkända Camino de Santiago som går genom Spanien och den andra är just Kumano Kodo. Eftersom det finns ett begränsat antal boenden längs leden är den dock relativt fri från trängsel. Vi såg ett par andra sällskap under våra vandringsdagar men för det mesta gick vi helt själva. All bokning av boenden behöver man göra i god tid via deras officiella hemsida där de hjälper en att planera och lägga upp vandringen.

En stor del av leden gick genom skogen men ibland kunde man komma upp på en höjd och blicka ut över bergen och de gamla fälten som använts för risodlingar.

Längs stigen såg vi några märkliga nästan genomskinliga växter som vi kallade för spökblommor samt små krabbor som kröp på land. Det kändes väldigt udda och Knausgårdskt, särskilt som jag läste tredje delen av Morgonstjärnan-serien under vår resa.

Vi stannade för lunch och åt våra färdigpackade boxar som vi fått medskickade samma morgon. Får det lov att vara en självlysande prinskorv? Sedan fortsatte vi genom allt det gröna, längs små vattenfall och över floder.

Skogen var en blandning av lövträd, japansk cypress och höga cederträd, låga ormbunkar och snabbväxande bambu som sköt som skott upp ur marken.

Efter ungefär sju timmar av vandring började vi att nå vårt mål för dagen och kunde vika av mot den lilla by där vi hade bokat boende.

Väl framme fick vi frågan om vi ville åka till ett onsen i närheten vilket vi såklart tackade ja till. Så under en timme tvättade vi av vandringssvetten och lät våra ömma muskler mjukas upp i 42-gradigt vatten. Sedan åkte vi tillbaka och blev serverade en middag som tillreddes på små kolgrillar och efter det kröp vi ner på våra futonmadrasser som rullats ut på golvet.

Vår andra vandringsdag gjorde vi vår längsta sträcka på 21 kilometer, från Tsugizakura-oji till Yunomine Onsen. Vi började med en gruppbild utanför boendet.

Sedan bar det av förbi tempel och stämpelstationer där vi fortsatte att fylla på vårt häfte.

Den här dagen hade vi perfekt vandringsväder. 18 grader och sol, så inte för varmt men ändå trivsamt.

Vid ett par tillfällen passerade vi skyltar där de varnade för björnar. Vi använde Google Translates fotofunktion för att översätta och fick då det poetiska meddelandet ”Björn björnar akta dig björn av björn”. Perfekt. I den finstilta texten kunde vi läsa att en björn setts här senast i juli 2018, så vi kände oss inte särskilt rädda.

Jag är verkligen så glad att vi lyckades få in ett vandringssegment i vår Japan-resa. Det kändes som den perfekta kontrasten till allt storstadsbrus och dessutom var det väldigt kul att få se mer av naturen och röra sig ute på landsbygden.

Viktigt att pausa lite då och då för att fylla på med energi. De här chokladkex-svamparna var en favorit.

Jämfört med andra vandringar jag gjort skulle jag säga att den här var relativt enkel att genomföra. Absolut en hel del stigningar upp- och nedför som kräver både pannben och kondition, men ingen bergsklättring eller något vadande. Vi klarade oss fint utan stavar och i lättare vandringsskor.

Jag hade en 30 liters vandringsryggsäck från Osprey som var lagom för min packning. I och med att vi bodde i byarna och fick mat där behövde vi inte bära med oss så mycket saker. Ett ombyte till kvällen, lite varmare kläder, vattenflaskor, lunch & snacks, regnjacka, necessär och en bok. Mina vandringsskor är Adidas Terrex Free Hiker som jag älskar.

Dagens lunchpaus blev på en plats med bra utsikt.

Efter en hel dag av uppför och nedför blev vi pekade mot vår slutdestination, den lilla onsenbyn Yunomine. Väl framme möttes vi av en svag doft av svavel från floden som rann genom staden.

Vi checkade in på vårt boende och svepte varsin Pocari Sweat som vi köpt i dryckesautomaten på gatan utanför. Det är en japansk favorit, en vätskeersättning som hjälper till att återställa kroppen.

Vi fick ta på oss varsin yukata och gick sedan ned för att bada onsen. Återigen väldigt härligt för trötta muskler.

På kvällen blev vi serverade en middag med en hel mängd smårätter, bland annat jättegod sashimi och en otrolig tofu gjord på sesam. Jag är så imponerad av det jobb som läggs ner på en måltid som denna. Det var vi fyra samt två andra personer som åt på boendet den här kvällen och allt detta hade förberetts åt oss. I Japan finns uttrycket omotenashi som enkelt översatt kan betyda gästvänlighet, men egentligen innefattar det mer än så. Det handlar om omsorg för detaljer, att alltid göra det lilla extra och att ordna det utan att vänta sig något tillbaka. Så fint att få uppleva och inspireras av.

Efter ännu en lång dag kröp vi ned i våra sängar och gjorde oss redo för det som skulle bli vår sista vandringsdag.

Efter en traditionell japansk frukost promenerade vi ner till busshållplatsen för att åka en bit till en bättre startpunkt. Eftersom vi hade en tid att passa på eftermiddagen ville vi vara säkra på att vi skulle hinna hela vägen och inte bli fast mitt i ingenstans.

Väl framme i Ukegawa började vi vår sista sträcka på 13 kilometer till Koguchi.

Vissa skulle kanske hävda att det är ett misstag att gå Kumano Kodo och inte se Nachi-vattenfallet eller templet intill, men vår logistik och planering möjliggjorde inte fler vandringsdagar tyvärr. Jag tycker ändå att det är mer än värt att vandra Kumano Kodo utan att ha sett det, även om det verkar vara storslaget.

Som tur var hade vi gott om andra fina vyer att njuta av på vår sträcka.

När klockan närmade sig lunchtid korsade vi den sista floden och nådde vårt mål i Koguchi.

I byn som bestod av ett postkontor, en skola och en liten mataffär slog vi oss ned för att äta lunch. Damen som jobbade i kassan på matbutiken erbjöd sig att koka vatten till våra snabbnudlar och tillredde dem åt oss. När vi suttit i gräset strax utanför i ett par minuter kom hon ut igen och hade med sig en tebricka. Inte kunde vi sitta där utan varsin kopp grönt te. Omotenashi i sin självklara form.

Från den lilla byn hade vi sedan förbokat en taxi som tog oss till Kumanogawa. Där skulle vi göra en traditionell båttur längs floden.

Vi fick glida fram längs det turkosgröna vattnet och kolla på klippformationer formade som djur, se olika vattenfall och höra historier om hur olika gudar samlats på öarna och i bergen.

Vår guide var en bättre historieberättare än flöjtspelare, men hon var väldigt gullig ändå. Efter en och en halv timme hade vi färdats längs floden till staden Shingu där vi klev av.

I Shingu passade vi på att besöka ett av de tre stora templen, Hayatama Taisha, som ligger där. Eftersom vi kom dit precis före stängning var det väldigt tomt och stillsamt så när som på några sista lokalbor som kilade dit för ett snabbt besök.

Strax därefter var det dags för oss att bege oss mot tågstationen och hoppa på lokaltåget som åkte längs kusten och hela vägen till Osaka. Tre dagar av vandringsäventyr längs Kumano Kodo-leden var över och vi lämnade den japanska landsbygden fyllda av storslagna vyer, enorm gästvänlighet och tusen nyanser av grönt.