Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Snurrom, Stolpen, Plåttorp och Daddhorvan. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Tortellini, nektariner, yoghurt, oliver och ägg. Staplade allting överst i ryggsäcken, fick precis igen dragkedjan och promenerade ner till kajen. Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Blev på dåligt humör av de klättrande barnen som tvunget skulle vara precis där jag försökt att sätta mig i fred. Längtade efter att få vara själv. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar.
Det skrämmer mig ibland. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Så mycket av det jag gör har jag så svårt att göra om jag inte bara får vara jag. Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Ända sedan jag gick på semester har jag tänkt att jag ska skriva, men det har varken funnits tid eller luft. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga, att bli bedömd på sådant som inte är klart. Jag ville aldrig att någon skulle höra när jag övade på min cello, inte ens när jag var som allra bäst. Vill inte att någon ska se mig när jag försöker ta en bild av mig själv, ryggar tillbaka av tanken på att någon kommer läsa i mina utkast till dokument.
När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. Både om jag vill kunna få något gjort och dela mitt liv med någon annan. Jag är ju egentligen en social person, tackar aldrig nej till en middag eller fest eller promenad, mår toppen när jag har nära personer omkring mig. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Som nu, utsträckt på en kökssoffa i en stuga på en skärgårdsö där jag inte känner någon och har fem blanka dagar framför mig. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Det gör mig faktiskt ingenting. Det är ju bara jag här. Jag och tiden.
Sån otrolig igenkänning. Precis så är jag också
Hej Julia. Läste du någonsin Andromeda i vintras, och skrev du något om den på bloggen? Jag har letat men inte kunnat hitta något. Har precis läst ut den och drabbas på ett sätt som nästan skrämmer. Vad är det för diagnos man har om man gråter över att känna sig så fullkomligt bekräftad av en fiktiv kulturman? Mycket i livet kan jag dela med mina nära, men den här känslan får ingen veta om. I den är jag ensam.
Andromeda väckte oerhört starka känslor i mig också. Så vansinnigt vacker. Kärleken. Tragiken. Det viktiga i livet! Att våga dela med sig av det man känner. Gud. Vill läsa den igen.
Hej! Jag läste den i julas och tyckte mycket om den, tror dock aldrig jag skrev något om den på bloggen. Jag gillade hur de båda karaktärerna så konsekvent satte litteraturen och kulturen i centrum, hur deras relation växte fram grundat på något helt annat. Och jag kan förstå din längtan efter denna fiktiva kulturman, men jag vill också tro att det finns andra sätt att värna om sin livsåskådning och kärleken till det klassiskt vackra utan att behöva falla in i en så tydlig maktobalans. För även om den fungerar i Andromedas värld är min erfarenhet att det är mycket svårare utanför bokens trygga pärmar.
Precis! Jag kände igen mig i relationen jag haft till många lärare (inom det konstnärliga fältet), just att man så gärna vill ha påverkat dem lika starkt som de påverkat en själv. Tyckte det var spännande att slitas mellan hur författarens sympatier verkade ligga så tydligt hos kulturmannen, men att hon samtidigt uppfyllde vad som för mig känns som den ultimata kvinnliga fantasin – att bli verkligt sedd på ett själsligt plan.
Kom på en sak till. Genom livet, när man upplevt ett starkt utbyte av tankar och känslor med någon i maktposition, och på grund av den maktobalansen inte kunnat fråga om känslan är ömsesidig, känns det som att man av omvärlden tvingas intala sig själv att känslan är illusion. ”Det är bara du som är en tjej med svulstiga, romantisks vanföreställningar.” Att läsa Andromeda var som att kliva in i ett parallellt universum där jag plötsligt inte behövde göra den sanningen till lögn. Okej, slut på bokklubbsmonologen!
Ja, precis. Detta! Så intressant (och många gånger sorgligt) med den där maktobalansen och känslan av att det bara är en illusion, för varför skulle det få vara något annat? Mysigt med mini-bokklubb här i kommentarsfältet, tack för att du delade dina tankar!
Jag känner verkligen igen mig, jag måste också vara själv vid kreativa processer. Njut av din ensamsemester; det låter underbart!
I’m a person that needs to live in solitude and not live with people. So I can enjoy being sociable when I do go out. But I want my own space. Much prefer it. Do my own thing. Hate sharing my creative things with people in real life, only online. My dream is to live by myself
Jag tänker att det inte finns någon motsättning i att vara social och i att ha ett behov av att vara själv. De flesta av oss behöver både och, i lagom balans, och den balansen kan se olika ut beroende på var i livet en är och hur ens livsomständigheter ser ut.
Inte alls orimligt!! Och i den bästa tvåsamheten finns det utrymme för det behovet. T.o.m. i familjelivet om än inte kanske just alltid när det är som intensivast. Sen är det också enorm skillnad på egna barn och andras ungar, det är inte bara ett uttryck ☺️
Sen tänker jag på det här med egna barn och andras barn. Hat precis haft gäster i sju timmar och äntligen får jag vara själv med bara mitt barn. Dels har man oändligt mycket mer tålamod med sitt eget barn, dels finns ett lugn i det egna livet när man skrotar på med sitt parallellt, mer och mer blir det så att man får vara själv tillsammans med sitt barn. Och skapa sig luckor i tiden för att skapa allt annat man vill göra. Så många föräldrar jag känner som kör varannan kväll, halva dagar-tänk, iaf när det behövs. Inget är liksom absolut.
Åh vad härligt det låter med en helt egen semester, blir avis! Själv har jag alldeles för lite egentid denna sommar vilket börjar kännas av nu efter två veckors campingresa med familjen. Är verkligen i behov av att bara kunna ligga och läsa helt själv en hel dag! Har åtminstone några timmars egen bussresa på onsdag, då ska jag försöka få till den där sköna ensamtiden så gott det går!
Vad fint du skriver och beskriver ditt behov av att vara ensam. Jag har alltid sett mig som en social person och inte förstått varför jag blir så trött samtidigt av det. Under pandemin hörde jag ett inslag på P1 när de intervjuade en psykolog och pratade om introverta vs extroverta och vilka som drabbades hårdast av pandemin. Under samtalet så frågade psykologen journalisten om hon fick välja på att umgås med bekanta i ett sträck under två veckor eller vara helt själv vad skulle hon välja. Hon svarade direkt att hon absolut skulle välja att umgås med bekanta. Min omedelbara tanke var att jag absolut skulle välja att vara själv i två veckor mot att behöva konstant umgås med bekanta i två veckor. Enligt psykologen tankar extroverta av att umgås med andra medan introverta absolut också kan få energi av det men också bli väldigt trötta efteråt. För mig hjälper det att förstå att jag är en introvert själ i ett extrovert skal. Ibland tänker jag att detta är väldigt svårförenligt med mitt familjeliv med tvillingar och för ca 1,5 år sedan när jag och min man krisade så testade vi en ny boendelösning. Vi fortsatte vara tillsammans men delade på en etta som vi hade var fjärde dag medan barnen bodde kvar i vår andra lgh och aldrig flyttade på sig. Efter många månader har vi hittat tillbaka till kärleken till varandra. Jag har nog hela tiden tänkt att detta var temporärt för ”riktiga” familjer enligt normen bor tillsammans. Det var bara tack vare fb gruppen heja livet som jag fattade att riktiga familjer kan ha många olika sätt att bo på och vara familj på även om normen är så vansinnigt stark att vi ska bo ihop. Nu 1,5 år senare har vi insett att det här nog inte är en temporär lösning utan bara ett annat sätt att bo. Vi bor inte riktigt var fjärde dag men vi har kvar ansvaret för barnen på det sättet och dem som inte har ansvaret kan välja om den vill komma och hänga med familjen eller åka och vara själv. Jag har tvivlat många många ggr om jag räcker till, om det är fel på mig som behöver vara så mkt själv, varför andra mammor klarar och inte jag osv men landat i att det här upplägget hjälper mig bli en både bättre och roligare och mer kärleksfull mamma och fru. Så tror inte det är antingen eller, alltså leva i tvåsamhet eller inte utan finns många sätt att göra både och. Ur ett jämställdhetsperspektiv skulle nog många kvinnor gynnas av det upplägg vi nu har men ur ett ekonomiskt perspektiv är det ju inte fördelaktigt. Jag väljer dock att tänka att det skulle vara ännu dyrare att separera och den här lösningen har räddat mig själv och mitt äktenskap. Ville bara dela att det också kan se olika ut. Tack för din fantastiska blogg som jag hittat till nyligen och förgyller min dag.