Allting händer
men sakta sjunker axlarna
jag klär mig i lättnad
passar i solgult
i småblommigt
rödrutigt
och himmelsblått
Trampar längs gator
på farfars blå cykel
hans hjärta hann stanna
innan vi möttes
men pulsen som dunkar
på Västerbrons krön
slår för oss båda
I helgen väntar mig
havet och
horisonten och
hela syskonskaran
vill klyva ytan
skapa nya minnen
att dela på tre
Och allt är inte färdigt
och allt är inte bra
men det är skönt att vara
lite mindre rädd
vill alltid känna mig
lite mer vid liv
Underbart! Du är SÅ bra på att fånga en känsla, tycker så mycket om att läsa det du skriver.
Så fint! Blev tårögd av stycket om din farfar <3
Tänkte att vad konstigt det är att någon kanske en dag cyklar över en bro och tänker att de aldrig hann träffa mig innan jag dog. Svindel.
Så så så så fint
Wow!
Så fint och känslosamt skrivet.