Molntäcket lyfter och någon visslar jingle bells

skymning skymning

Jag matar kroppen med sömntimmar. Behovet tycks vara oändligt för om nätterna ligger jag vaken. Ständigt på min vakt efter minsta feltecken. Känner: pannan, halsen, näsan, huvudet. Sväljer. Men allt är som vanligt, hur nu som vanligt känns, jag har glömt. Jag lägger termometern under tungan så fort jag blir en aning varm, får alltid svaret trettiosex komma åtta. En gång trettiosju och ett. Aldrig mer än så. Konsekvenserna av en nysning känns gigantiska, men på den nionde dagen av överdriven vaksamhet tänker jag att nu måste jag ändå ha klarat mig, för den här stunden. Nu måste jag kunna sova som vanligt igen. Utan ett malande tänk om i huvudet, utan ovissheten om att behöva tillbringa den kommande tiden isolerad själv. Och när söndagen kommer rullar bilen tryggt längs de välbekanta vägarna. Åkrar och skog, ridhus och runstenar. Vi sjunger med till julmusiken på radion. Jag matar fortfarande kroppen med sömntimmar, men sängen är en annan och de vakna nätterna minskar och i köket utanför mitt rum hör jag kaffebryggaren knäppa och någon visslar jingle bells.

skymning skymning

Någon sa att molntäcket var en hel kilometer tjockt. Jag såg framför mig hur det låg som ett gigantiskt mikrovågsugnslock över hela landet. En blockering av solen från alla håll. I början räknade jag grådagarna, men efter några veckor tappade jag bort mig. Väderprognosens falska löften om solchanser fyra dagar framåt hade slutat att göra mig besviken. Jag tror det när jag ser det, tänkte jag och bet ihop. För sedan kom ju stunden. Till sist. En lördag med stråk av blått i himlen, då det kändes som om någon hade lyft på locket. Och jag knöt på mig skorna och vandrade längs vattnet. Såg båtarna och löparna och hundarna i solen. I takt med att skymningen föll färgades himlen i pasteller och längden på mina steg ökades för att hinna till kajen på andra sidan. På en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt, doppades staden i ett skimmer och jag kände för första gången på länge ett litet uns av hopp.

Delta i diskussionen

13 kommentarer

  1. Önskar dig en fin jul och vill säga tack för allt du delar med dig av här. Inspirerande, kul och trösterikt under det här märkliga och ensamma året.

    1. Tack snälla! Jag önskar dig en riktigt god jul också.

  2. Du skriver så otroligt vackert! Tack för trevligaste bloggsällskapet i år. God jul!

    1. Tack Hanna, så fint att få göra dig sällskap via bloggen! God jul!

  3. Jättefint <3 texten och bilderna! "en tom parkeringsplats av inget, belägen mittemot allt."

    1. Tack Miriam, vad glad jag blir! Jag önskar dig en riktigt god jul!

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Amanda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *