Lördagen i Paris fortsätter. Jag strosar mellan butiker och kollar på porslin och lyxiga väskor, dricker kaffe från Café Kitsuné och köper småsaker som ryms i handbagaget.
När klockan närmar sig lunchtid tar jag sikte på Café Charlot, en restaurang jag blivit rekommenderad av flera olika personer. Och jag gillar det. Mycket. Kanske inte för matens skull, den är bra men inte exceptionell. Men stämningen är precis vad jag letat efter. Fransk och livlig, på ett hemtrevligt vis.
De äldre männen vid bordet intill har buskiga ögonbryn och gör sin beställning utan att ens öppna menyn. Från baren hör jag ljudet av champagnekorkar som flyger och någon fyller lokalen med ett högt och hjärtligt skratt. Snett framför mig sitter en familj med två döttrar. Det låter som en klyscha men den franska mamman är verkligen en av de vackraste kvinnorna jag sett. Med oborstat men perfekt hår, dyra solglasögon och en rödmålad mun som ler stort.
Rosévinet i mitt glas är iskallt och utsikten över Rue de Bretagne får mig att sitta kvar länge, länge.
De mer klassiska turistområdena i Paris roar mig inte lika mycket. På Rue de Rivoli är det trångt och stressigt, utanför Louvren hastar folk förbi med selfiepinnar och systemkameror.
Jag söker skydd i Jardin des Tuileries-parken. Tittar på några barn som efter mycket tjat får åka en efterlängtad karuselltur. Äter hallon- och citronsorbet på en bänk i solen och läser ett par kapitel i min bok.
Längs andra sidan floden hittar jag mysiga torg, blomsterklädda fasader och små butiker att kika in i. Jag samlar ögonblick och erfarenheter på löpande band.
På väg hem till hotellet efter två mil på parisiska gator kommer plötsligt regnet. Jag dyker in på ett litet café bara några kvarter bort och väntar ut det över en kopp kaffe. Väl tillbaka ordnar jag min egen förfest. Dricker mineralvatten och målar naglarna till tonerna av Veronica Maggio innan jag ger mig ut på äventyr.
Middagen äter jag sent på en asiatisk restaurang som serverar sin mat fluffiga bao-bröd. Något som verkligen slår mig efter en dag helt på egen hand är hur mycket man hinner tänka. En resa själv känns om tio terapitimmar och jag fortsätter fylla mitt anteckningslock med insikter.
”Vi var bara två personer som saknade någon att hålla om”, skriver jag innan jag bestämmer mig för att gå ut i Paris-natten. Klubben alldeles intill är som en blandning av Trädgården och Yaki-da. En villa med olika rum, kristallkronor i taket och uppstoppade djur på väggarna. I ena hörnet har man rivit upp parketten och planterat ett gäng växter.
Det är säkert 35 grader därinne, alla dansar, jag köper öl. Efter någon timme bestämmer jag mig för att ge upp. Att klubba själv i ett främmande land är svårt, fransmännen envisas med att hålla en i händerna när man dansar och värmen gör mig trött. Så jag kilar hem strax efter midnatt. Från hotellrummet ser jag sedan hur ett åskoväder drar in över staden. Himlen lyses upp av blixtar och regnet smattrar hårt mot rutan. Strax därefter somnar jag lugn.
Paris genom dina ögon och skrift låter helt magiskt. mer magiskt än vanligtvis! 🙂
Så jävla modigt att resa till en främmande stan alldeles själv! är sjukt impad :))
Vilken fin dag! Och så fina foton du tagit. Att kunna fota i lugn och ro måste vara en annan fördel med att åka själv. Glassen lät sjukt god och så coolt att du gick själv på klubb!