Vi lever i födelsens och dödens tid. Jag läser de första rubrikerna i slutet av ett möte. Skottlossning, fem skadade, tidig presskonferens och det är något som inte stämmer. P1 i öronen hela vägen hem, rösterna från oroliga anhöriga, kyrkan öppnar porten, pumptermosar och omtanke, sjukhusets växel ringer och ringer. Det är den fjärde februari och två små barn jag känner fyller år, jag skriver grattis och hurra, men festen känns avlägsen. Ett sjukhus går upp i stabsläge, operationer pågår och tjugo mil norr ut har vattnet gått hos min vän. Ny rapport, ett tiotal döda, tiden slocknar. En födelsedödelsedag.
På kvällen har vi biljetter till en konsert, ett mörkt rum där axlar trängs, en anrik lokal som färgas röd. Trion spelar Bach på ett nytt sätt, sonater och preludium svävar på mjuka tangenter. 350 år gammal musik lägger sig tillrätta, lindrar och förmildrar omständigheterna i den mån det går. En äldre dam intill mig bär en tegelfärgad sammetskavaj och jag säger till henne att den är vacker, det skimrar.
Jag hör det inte först men det har hänt något med ljudet. En svag rundgång, ett diskret tjut på hög frekvens, så ljust att man nästan glömmer det tills det tränger igenom på nytt. Om jag anstränger mig kan jag slippa höra, men vi alla där inne vet nu att vi måste. En tyst minut och domedagsklockan har flyttats en sekund mot undergången. Vi är närmare nu än någonsin.
De svarta rubrikerna kommer tätare och tätare, lugn saknas, är det någon som klockar smärtvågorna, håller vi räkningen. Det är så mycket som måste hålla nu. Hoppet uppe, mänskligheten samman. Sjukhusdirektören rapporterar om tillståndet på de skadade, de som överlevt. Han upprepar orden allvarligt, men stabilt. Jag repeterar dem som ett mantra, en prognos över tillvaron. Det är allvarligt, men stabilt. Vi kan fortfarande klara oss, men det krävs oändligt mycket omsorg.
Etikettarkiv: livet
Morgonblogg i farten
Hade J och K över på middag. Länge sedan. Disken blev ett mindre berg trots att K inte hann stanna till efterrätten. Saknade As närvaro i sammanhanget. Satt uppe sent sedan. Lyssnade på gamla låtar, läste Rilke. Du måste tänka att någonting händer med dig, att livet inte har glömt dig, att det håller dig i sin hand och att det inte kommer att låta dig falla. Nattens dämpade lugn som en gåva. Drabbades av en flammande tanke, kände det där måste jag skriva om. Man ska skriva det som bränns. På morgonen tjugofem minuter med dokumentet vid köksbordet. Hjärnan fortfarande i dvala, oförstörd av intryck. Sedan bädda sängen, ta vitaminerna, göra sig redo för jobb. En sidenskjorta som försvunnit bland galgarna i garderoben. Dämpat svart, matt. Nya byxorna till. Skynda till tidig presentation. Glöm inte kompostpåsen med laxresterna. Sensommarväder med hög luft. En blinkning till Aspenströms trampoliner och Lugns höjdhoppsmedalj bakom persiennerna. Påminnelse om att boka Cirkus och Dramaten. Upproriskt barn i vagn på trottoaren. Högre volym på morgonnyheterna. Rapporter om räntesänkningar och möten mellan justitieministrar. Klipptid om två veckor och håret uppgivet. Tryckande värme tvingar av jackan. Kanske blir det åska till kvällen?
Femton råd jag vill ge mig själv
Stryk under dina favoritrader i böcker.
Jämför inte din insida med någon annans utsida.
Bada i havet när du får chansen.
Testa dina tankar, det du tror och tänker är inte alltid sanning.
Håll hårt i pennan.
Öva på att se och berätta om detaljerna.
Var modigare än du faktiskt är.
Läs i offentliga miljöer.
Ta rygg på de kloka och erfarna, snarare än de hungriga och drivna.
Höj volymen och öppna fönstret.
Sök storheten och våga se bortom ytan.
Ta en macka.
Minns att drömmar inte behöver vara rationella.
Turista mer i din egen stad.
Gör saker för att du inte kan låta bli, snarare än för att du måste.
Alla rätt på rationella provet
Det är söndag och jag
skriver en lista över saker jag ska försöka göra rätt framöver.
Om maten jag ska äta och initiativen jag
borde ta. Och jag borde också träna
i alla fall tre gånger.
Skriva lite kanske,
skulle jag kunna göra det tack.
Veckan innan har vi suttit intill varandra i baren, på restaurangen.
Det är första gången på mycket länge som det bara är
vi två.
Och jag frågar henne hur hon gör för att vara modig.
Hur man vet och hur man vågar.
Jag vet så lite om vad jag vill och
så mycket om vad jag borde.
Fick alla rätt på rationella provet.
Benen är tunga och asfalten prickig.
Ett majregn faller över mig när jag
tuggar backen i små tuggor.
Viskar för mig själv
”uppåt, uppåt, uppåt
mata på, mata på, mata på”
knaprar kilometer mot huvudbry.
Jag får låna en ryggsäck till sommarens vandring.
Promenerar sedan hem med den på axlarna
bron över vattnet
raksträckan mot gatlyktorna.
Och tanken slår mig,
vad skulle hända om jag fortsatte?
Om jag bara gick och gick och
gick hur långt som helst.
Men så gnager samvetets hamster i sin bur.
Två vita tänder som säger att jag
borde ringa henne.
Och henne.
Det är så många hon jag borde ringa.
Och morgonen därpå tar jag backen ner mot Slussen
viker in i den stora klungan som
rör sig över Guldbron.
Har ljus kostym under trenchcoaten
fem timmars sömn i kroppen och
plötsligt i huvudet:
Vad håller jag på med?
Var det så här livet blev?
Är det allt?
Kanske borde jag byta valspråk
i mitt liv.Plikten framför allt.
Flykten framför allt.
Vart jag ska?
Den som ändå visste.
En påminnelse till mig själv
För att vissa saker kan vara bra att skriva ned och återkomma till. Och kanske kan de vara till inspiration för någon annan också. Livet behöver inte alltid vara så avancerat och stort, ibland räcker det lilla nog.