Tidig morgon när jag lämnar dubbla täcken i Hornstull. Åker två hållplatser med röda, staden fortfarande i dvala, kastanjeträdets löv likt handflator på trottoaren, en försiktig sol spiller sitt ljus över vi som redan är uppe. Det är jag och en tant med gnisslande rullator, en man på väg från bageriet med en påse bröd. I parken ser jag en mamma som drar en barnvagn. Hon stannar till för att fotografera sitt barn under trädet vars blad brinner karmosinröda mot himlen. Från mitt fönster på höjden brukar jag tänka på det som det sjungande trädet. Hur det likt Grünewalds målning gör parken till poesi genom sin tidiga blomning om våren och intensiva färg till hösten.
Timmen efter går jag med fylld ryggsäck mot Strömkajen, uppför rampen och ombord på fartyget som ska ta mig ut i skärgården. Skummande vatten slår mot oss när vi lämnar staden, på havet segelbåtar segelbåtar. Jag undrar vart alla är på väg någonstans. Tiden rinner förbi, människor kliver av på bryggorna, tänk att ha ett litet hus vid havet. Tur att jag kan låna andras så länge, att andras ägande till viss del kan få vara mitt. I två dagar ska jag vara på en ö och skriva, slå mig ner bland orden för att stanna kvar och när skepsisen tar över kommer jag att vända mig till mitt sällskap och fråga om vi inte ska ta en paus, om hon inte också vill sträcka på benen en stund. Allting medan hösten hummar sin stilla melodi där utanför.
låter helt underbart, ser helt underbart ut.
Gud vad mysigt, svensk höst ändå! Jag har precis startat en blogg om mitt liv i Schweiz – mycket vandring och i vinter även skidåkning. Läs gärna :’)
Du och dina ords gungande melodi.
Ser så varmt fram emot vad du kommer att skapa.
Om det så är tänkt, att det ska delas.
Oavsett önskar jag dig kreativa dagar.