Tiden och tillvaron nästintill olaglig

Är det faktumet att jag befinner mig i ett av världens säkraste länder som gör att en stor del av det jag gör känns olagligt? Får man verkligen ha det så här bra? tänker jag gång på gång när vi färdas genom tiden och staden i ett milt rus, till viss del sponsrat av sött plommonvin blandat med sodavatten, till viss del ännu påverkade av tidsomställningens nattpigghet även om vi förnekar den djupt. Det känns nästintill olagligt att som vuxen ta några av sina bästa vänner och åka över Nordpolen till andra sidan jorden, låta mailens autosvar och de kvarvarande kollegorna ta hand om arbetslivets förpliktelser, se hur listan över olästa inlägg och oscrollade flöden växer sig till en oöverstiglig längd, knappt ha tid till något annat än livet här och nu för att det ropar så starkt på en, varje sekund måste ätas, njutas, levas. Så jag gör det med den fascinerande känslan av att vuxenlivet kan få vara så här också, i alla fall för ett slag, som om vi skapat oss en Murakamisk lucka till en annan tillvaro och nu njuter vi av den fullt ut.

Vi äter långa omakase-luncher där en femte generationens sushikock skär mjälla skivor av tonfisk, pilgrimsmussla, flundra och makrill framför oss, vi går runt i second hand-butik efter second hand-butik och köper tröjor med tryck som är roliga här men förmodligen kommer att kännas oförklarliga på Stockholms gator, vi bokar ett karaokerum utan tidsbegränsning och stannar där i fyra timmar bara för att det finns så många låtar att sjunga (mucho mistrust, love’s gone behind), vi smyger in på de minsta av barer flera trappor upp och dricker umeshusoda omgivna av vinylskivor av böcker av märklintågbanor av tjock-tvs med musikvideor och Nintendo 64, vi strosar omkring i yoyogiparken och lägger oss i skuggan under ett träd för att slumra en stund till ljudet av picknickande familjer, vi dansar oss genom natten och när en främling konstaterar att om vi är from Sweden måste dj:n spela Dancing Queen och vi låter discokulans ljusprickar vandra över oss där vi står i mitten och ler och sedan tar vi en taxi hem men innan vi går och lägger oss stannar vi på ett ramenställe och beställer varsin skål att äta i små bås på rad och när den fylliga buljongen lagt sig på plats vandrar vi den sista sträckan hem på Shimokitazawas gator samtidigt som solen gryr. Och tiden och tillvaron och sällskapet känns olagligt härligt men faktum är att vi inte bryter mot en endaste regel, vi går inte ens mot rött, så jag säger åt mig själv att fortsätta, att leva på ett tag till så länge reskassan och semesterdagarna räcker, för än finns det mer kvar att upptäcka. Vi hörs om jag hinner, annars får ni hänga med här.