Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer

När jag vaknar på morgonen känns åldern fysiskt i kroppen. Händerna värker, armarna är svåra att lyfta, på vänster knä två stora blåmärken, det ena kommer från hörnet på det massiva soffbordet i furu, det andra minns jag inte, förmodligen någon av alla sextio kartonger vi bar in igår. Jag vaknar till en ny dag, min födelsedag och jag gör det på en ny plats, men bredvid någon som känns väldigt hemma. I taket en ensam sladd, två märkliga hål vi behöver spackla igen, under fötterna nyslipade golv, långa mjuka brädor som löper genom alla rum. Överallt lådor och möbler, en hinderbana att ta sig genom, en ny ordning att upprätta, vi får ta det metodiskt, sakta skapa struktur, långsamt göra hem. I köket väntar en milsvid utsikt, vi letar fram udda koppar, lokaliserar en skärbräda och tre knivar i lådorna, dukar upp en födelsedagsfrukost samtidigt som vi ser ut över löparna på Västerbron, kajakpaddlarna i Pålsundet och jag tänker för mig själv att jag har aldrig varit så gammal och aldrig känt mig så rik som nu. Tänk att jag fick allt.