Stockholm är himmel och helvete. Är en perfekt lördag bortkastad med pickande ångest. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. Vad är det nu då? mumlar jag för mig själv. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå.
Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Jag inser att jag har saknat mitt barhörn när jag kommer dit och sjunker ner vid marmordisken. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Vi pratar om singelliv och rolighetsstrategier, om böcker, Berlin och Allegro Pastell, om skrivande i allmänhet och bloggande i synnerhet. Om att gång på gång publicera ett småpretentiöst välformulerat inlägg om hur ensamhet känns, stackars läsarna, att de inte tröttnar. (Är det här ytterligare ett i samlingen? Förmodligen.) Sedan bestämmer vi att kvällen inte får ta slut så vi går till Riche Fenix och dricker whiskey sours. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Vid midnatt skiljs vi åt och har redan gjort en plan för nästa gång vi ses.
M och jag träffas efter sommaren och pratar om allt som har hänt de senaste veckorna. Jag matar henne med majs och kantareller, tomater och ost, potatis och hollandaise. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. Vi sitter mitt emot varandra i soffan och diskuterar höstlöften och hur ofta man säger jag älskar dig till de man faktiskt älskar. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskelärt vad är det som händer? Bäst att öva mer.
Stockholm är himmel och helvete. Är tomma konversationer med personer jag försöker greppa men borde släppa taget om.
Den ene skriver gud va fin du är!
Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan.
Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det.
Det blir tyst. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad.
Den andre skriver Hur har du det?
Jag berättar om min tillvaro i några genomtänkta meningar.
Sedan frågar jag tillbaka Hur är läget med dig? Vad händer i ditt liv?
Det blir tyst. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Om jag svarade för snabbt eller långsamt, kanske var det inte roligt nog.
I mina öron sjunger Nina Persson låten Communication.
And I hold a record for being patient with your kind of hesitation.
Jag råder mig själv att bara sluta. På mitt cv finns en kandidatexamen i kommunikation, jag har tagit kurser i vetskapen om att inte det borde vara så här komplicerat. Mina tankar vandrar till modellen vi lärde oss tidigt (var det John Fiske?), den som översatte allt till sändare, mottagare, kanal och brus. Det är en väldig massa brus här just nu.
En vecka har gått. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Jag har skrivit ett småpretentiöst inlägg om ensamhet, mina vader har slutat krampa och längtar efter att få springa längs Stockholms himmelsvägar och helvetesbackar. Min skärm lyser upp. Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat.
Lämna en kommentar
Vilket bra inlägg, väcker tankar om kommunikation och den bekräftelse som vi alla behöver. Har inte Bodil Malmsten skrivit klokt om detta, letade citat men hittade inte nu.
Tack! Bodil Malmsten har skrivit klokt om mycket, men säg till om du hittar!
Du skriver verkligen så fint. Relaterar till känslan. Hoppas din lördag blir toppen 💕
Tack. Och detsamma!
alltså ja, det är så konstigt det som hänt med vårt sätt att kommunicera, att man har någon på tråden, men så stoppas det bara. Känner själv hur vilsen jag är, när jag sitter i en intensiv chat med någon men sen händer något. Ska jag nu skriva, så som man gjorde förr, att jag måste sova/gå/jobba/kan inte skriva mer just nu så som känns artigt men också omständigt att skriva, eller är det okej att bara plocka upp tråden någon annan gång, typ 42 timmar senare…?
Ja, det är märkligt. För mig beror det nog väldigt mycket på situationen och vem jag skriver till, men jag kan nog ändå uppskatta den omständiga artigheten eller i alla fall försöka hitta någon slags ömsesidighet i ledandet av kommunikationen.
Ditt fantastiska, fina, korrekta språkbruk! <3
Med stor bokstav och punkt och hela köret. <3
Fan vad det kändes. Dina formuleringar är tydliga som rakblad. Älskar ditt språk.
Tack snälla!
tycker så mycket om text som böljar på det här sättet. rör sig mellan tankar och perspektiv, utforskar men för det hela tiden tillbaka till kärnan.
Ja, samma här. En favorittext att både läsa och skriva.
Så himla fint skrivet! Jag misstänker att några av de där meddelandena som skickas (och inte skickas) handlar om dejting, och om jag kan komma med ett oombett tips (förlåt) så måste jag faktiskt tipsa om podden happy dating (eller happydating.se på insta)! Jag har lärt mig så himla mycket om mig själv, både i och utanför dejtingens värld! Kan verkligen inte rekommendera den nog, och hon hade absolut sagt att ditt korrekta språkbruk är helt rätt att fortsätta att använda, med tanke på hur viktigt skrivande är för dig så antar jag (igen, förlåt..) att du söker någon som också tycker att det är viktigt (även om det kanske inte måste vara ett intresse)? Så fortsätt skriva så och leta efter någon som möter dig på samma sätt! För mig har det varit revolutionerande för att inte hamna i övertänkande och att leta fel hos mig själv, utan snarare att se att den här personen inte matchar mig och det jag tycker är viktigt, och då är det lättare att gå vidare. Förlåt igen för oombett tips, men för mig och många andra har det varit otroligt att hitta till den här podden att jag vill dela den med så många som möjligt 🙂
Tack! Och ja, jag har lyssnat en del på den podden och tagit fasta på en hel del lärdomar och tycker den är bra på flera sätt och vis. Dock upplever jag att det är lite svårt att applicera strategierna på mitt faktiska dejtande, dels för att situationerna sällan känns så svartvita som de beskrivs i podden och för att det tenderar att få något som borde vara kul (dejting) att kännas som terapiarbete med inslag av administration. Men det ligger nog mest hos mig, haha. Antar att jag har mer att lära…
Det är så skönt att ha lämnat dejtandet bakom sig, slippa risken att själv (över)analysera, fundera över tidsåtgången mellan meddelanden, tänka på stavnings- och syftningsfel och deras respektive konsekvenser. Lite grann finns detta tänkande i annan kommunikation, men där är det inte alls på samma blodiga allvar. Enklare att vifta undan, tänka att det är fint att alla är unika. Det kanske är så att vi allra helst vill leva med någon som kommunicerar som oss själva.
Helvete vad bra du skriver. Så tänkvärt och så välskrivet. Tack
Men alltså! Mitt i prick om känslan som singel i Stockholm. Ensamheten. Att harva sig fram på apparna. Igenkänning. Tack för en fin text!
Fint skrivet. Känner igen känslan så väl.
Jag har bestämt att den här hösten sätter jag knivskarpa gränser och bränner därmed broar av allsköns lust. Det blir spännande tror jag.