Det regnade så mycket den dagen. När vi klev av bussen vid hotellet färgades mina linnebyxor mörka av stora droppar. Vi började promenera upp för trapporna. Uppåt uppåt. Stannade till för att titta på utsikten eftersom det inte spelar någon roll om man står och blir blöt när man redan är dyngsur. Nedanför oss låg stranden tom på solstolar men med parasollen kvar i ensamma rader, havet grönturkost med den gråmulna himlen ovanför. Vi gick vidare längs de smala trottoarerna. ”Det ska vara här någonstans, jag lovar, vi är nästan där”. Och runt ett hörn, ett museum.
25 minuter utanför Palma ligger Fundació Pilar i Joan Miró, ett museum tillägnat konstnären och skulptören Joan Miró. Här var han verksam under sina senare år och hade sin ateljé och studio som enligt hans önskan lämnades orörda efter hans död.
Vi klev in i ateljén som var fylld av tavlor, möbler och föremål. Som om tiden en dag stannat upp och allting lämnats i all hast.
Jag kunde titta i en evighet. På stolar med flätade ryggar, surrealistiska målningar i grundfärger, små anteckningslappar som satt upptejpade, dukar med graffitiliknande motiv, ljuset som föll in från sidan och taket.
På ett bord en trave papper och en bok av Picasso, som också var en vän. På ett annat bord en pennvässare, en samling stenar och en kotte. Slumpvisa föremål som påminner om att allt kan vara inspiration. Korkskruven på väggen med uppsträckta armar, en månes olika faser.
Utanför regnet som en stadig kuliss. Och huset en påminnelse om att grundfärger kanske är de finaste ändå? Vem behöver pudrigt rosa och krämvitt när det finns blått, gult och rött?
I den senare tillbyggda museidelen pågick en renovering vilket innebar att några av utställningarna var stängda, men en del verk fanns att se ändå. Jag blev lite sugen på att köpa en av litografierna ovan, tyvärr hade jag inte budgeterat för konstköp under semestern.
Det fick bli konst för kamerarullen och minnet istället. Och avslutningsvis ett besök i Mirós intakta skulpturstudio där man tyvärr inte fick fotografera. Med sinnena fulla av inspiration återvände vi sedan ut i regnet igen. På bussen tillbaka immade rutorna igen och vi hoppade av några stationer innan vi var hemma för att stanna på ett café och dricka en kopp varm choklad.
Oooh ett av mina bästa ställen. Lurade pappa på en promenad upp upp och upp lite till. Han gillar inte att gå
Direkt men pratar fortfarande om den utflykten och resan som en av dom bästa
Dit måste jag åka. När jag var liten var Joan Miró den första jag lärde mig namnet på och kunde identifiera med ögonen. Sedan dess var jag alltid väldigt förtjust och är än idag.
Vad intressant det låter att besöka det! Kul att ha varit där! 🙂
Tips! Kristianstad kommun har världens största samling av Miróaffischer eftersom en mycket engagerad Miró-samlare levt i staden. I sommar kommer Kristianstad konsthall ha en Miro-utställning med över 250 verk! https://regionmuseet.se/kalender/octopus-moon-miro-donationen-visas-i-sin-helhet/
Mvh, nordöstskåning