Om bananer & svett

Jag har aldrig varit någon sporttjej. Har aldrig varit med i något fotbollslag, hållit på med ridning, tränat orientering eller spelat basket. Jag tyckte inte att skolidrotten var särskilt rolig heller. Innebandy gick väl an men blotta tanken på att hoppa över en plint eller hänga upp och ned i romerska ringar ger mig ångest än idag. För att inte tala om bänkpressprovet vi hade på idrotten i gymnasiet. Det var ju sådär kul att ligga under en skivstång med sina tändstickssvaga armar och en osympatisk gympalärare bredvid sig. Nej, det här med sport har aldrig riktigt varit min grej.

Tills det en dag slog mig. Man har en kropp och den kroppen ska man ha resten av livet. Den ska räcka i åtminstone 60 år till. Den ska bära mig genom främmande länder, uppför stressiga gator, genom mossiga skogar och längs med sandstränder. Den ska orka släpa mat hem från affären och den ska klara av att gräva, snickra och pyssla. Den ska kunna skratta, kramas och kittlas och cykla längs små grusvägar på sommaren. En vacker dag kanske den ska orka bära på ett barn och ännu senare kunna hissa barnbarn i luften.

Jag har bara en kropp och den kroppen ska jag ha resten av livet, så är det. Vill jag inte då att den ska vara stark? Att den ska vara smidig? Att den ska vara snabb? För mig handlar det inte om att bli någon atlet, det är långt ifrån mina ambitioner. Det är mycket enklare än så, för det handlar om att må bra, att ta hand om sig själv och sitt framtida jag. Att orka springa, lyfta och bära. Att få kämpa, svettas och bli fysiskt trött.

På samma sätt försöker jag tänka gällande mat. Min enda kropp är värd något betydligt bättre än chicken nuggets, överhoppade måltider och lightprodukter med så många konstiga ämnen i att man inte ens fattar hur de är framställda. Den förtjänar att få äta ordentligt och av sådant som smakar bra. Den är värd ekologiska bananer, färsk strömming och hembakta kolakakor. Mat som ger energi, som gör att man orkar och som man blir glad av att äta.

Träning och mat är så basala grejer för oss egentligen men trots det lyckas vi ändå krångla till det så mycket. Det samhälle vi lever i älskar att tala om för oss vad som är rätt och fel, hur vi ska se ut och vara och vad som är bäst just nu. Jag vill inte bli ännu en pekpinne i det här, jag vill bara dela med mig av mina tankar och mitt synsätt. Och jag tycker att du ska göra det som du mår bra av och göra det för din skull, men tänk på att du bara har en kropp och att den ska räcka hela livet. Så ta hand om den och må bra. Det är så jag försöker göra.

Italien del 2

 

Tidigare har vi bestämt att på lördagen ska vi åka ut till havet vid Ostia. Men under fredagskvällen är det skyfall och himlen är full av tunga, grå moln. Det kanske inte blir någon strandutflykt tänker vi och börjar göra ändringar i planen. Men så framåt eftermiddagen spricker himlen upp. Solen tittar fram och även om luften har en känsla av höst så bestämmer vi oss för att åka.

Vi rullar ut på motorvägen med siktet inställt, vi ska till havet. På vägen dit stannar vi vid en liten affär som säljer frukt och grönsaker. Damen före oss köper av alla sorter, fyller flera stora kassar, pratar högljutt och granskar allting noggrant. Vi plockar med oss clementiner, äpplen och vindruvor. Betalar två euro för hela kalaset och fortsätter nöjt vår resa.

Stranden är nästintill folktom så när som på några surfare som kastar sig i vågorna. Ostia som är så levande på sommaren har börjat förbereda sig för höst, det märks. Strandrestaurangerna har satt luckor för fönstren och parasollerna är nedfällda. Det blåser kraftiga vindar och havet reser sig i stora grönblå vågor. Vi går längst ut på piren och känner stänk av saltvatten.

Det är underligt men det är som om något magiskt händer varje gång jag befinner mig vid havet. Att få blicka ut över en oändlig massa vatten och se horisonten långt, långt borta ger mig ett ovanligt lugn. Och jag tänker att en vacker dag ska jag ha ett hus precis vid havet, det måste jag.

Efter en stund tar vi skydd från vinden i bilen igen och färdas hemåt till tonerna av Bob Dylan. När vi kommer hem smakar huden salt och skorna lämnar spår av knastrig sand.

 

Fem frågor

Hej! Ni har varit lite tysta på senaste tiden så jag tänkte kolla om ni fortfarande är kvar? Och samtidigt som jag gör det tänkte jag också passa på att ställa lite frågor till er som ni gärna får svara på. Det känns nämligen så konstigt att ni vet nästan precis allt som jag hittar på om dagarna medan jag vet oförskämt lite om er. Dessutom är jag säker på att ni är ett gäng fina människor som vore kul att lära känna bättre! Så har ni två minuter över får ni gärna ge mig en liten inblick i era liv. Tusen tack!
 
Här kommer frågorna:
1. Vad heter du, hur gammal är du och var bor du?
2. Vad brukar du hitta på om dagarna?
3. Hur kommer det sig att du läser min blogg?
4. Finns det något du vill ha mer eller mindre av innehållsmässigt här inne? Exempelvis: färre frukostbilder och fler spellistor, eller tvärtom!
5. Vad ser du framemot mest i november månad?
 
Har ni bloggar eller hemsidor så glöm inte att länka till dem så jag kan kika in hos er. Vi hörs!