I helgen har jag varit på inte mindre än två bokreleasefester. I fredags var jag med och firade Ulrikas släpp av romanen Sjukdomen och idag fick jag se det varma mottagandet av Floras bok Stortaxi. Två böcker skrivna av två bloggare och två tillställningar där jag fick träffa Tjejer från internet™ . Eller det är så jag svarar i alla fall när jag får frågan ”hur känner ni varandra?” och svaret är det något abstrakta ”från internet”. Det finns något lika delar fint som märkligt med den ganska nära relation som uppstår när man är två personer som båda delar med sig av fragment av sitt liv på en blogg. Som under många år har följt varandra i bild och text och som nu plötsligt möts ute i verkligheten.
Under en tid var vi riktigt många, de där guldåren mellan 2007 och 2012 när nästan alla hade en blogg. Sedan har det droppats av och bytts ut under åren. Gått från text till video, från suddiga dagens outfit-bilder till högupplöst magasinbloggande, från tonårstankar till familjeliv. En del är kvar och har lyckats göra om det till jobb, många har lämnat och en liten skara harvar fortfarande på. För min del gör jag det för att jag har gjort det så länge att jag faktiskt inte vet hur jag låter bli.
Med dubbla känslor bevittnar jag nu en slags återkomst. Inte till bloggarna, men till den angränsande plattformen Substack. Helt plötsligt verkar fler vilja skriva igen och det gör mig så glad. Jag är inte helt såld på nyhetsbrev-formatet men lägger till dem i min RSS-feed på Feedly och läser dem som den gamla tidens bloggar. Det är mysigt och funkar ganska bra som substitut. Allra bäst tycker jag om de som skriver långt och personligt, utan någon bestämd publiceringsdag och utan en massa tips och länkar.
Att betala för någons Substack-innehåll är dock en bit bort för mig, främst för att betalningsmodellen känns ohållbar. Om jag ser en person till skriva att ”det kostar bara som en kaffe ute” att ta del av dens innehåll varje månad så kommer jag att tappa det. För det första känns det som att det finns en övertro på hur mycket utekaffe folk köper och för det andra tycker jag att innehållet sällan tycks leva upp till de högt ställda förväntningarna som då uppstår. Ska jag dessutom börja betala för att ta del av flera olika personers innehåll blir det snabbt väldigt dyrt. Hade jag istället kunnat betala en rimlig, fast månadsavgift för kanske tio personers material, likt ett magasin, hade jag kunnat överväga det.
Till dess tänker jag att jag hellre lägger samma summa på annat som kan inspirera och förgylla. Ett besök på ett museum, en stimmig jazzkonsert, en gammal diktsamling, en biobiljett med popcorn eller, allra helst, en bloggtjejs nästa roman. Och så hoppas jag att jag får möta dem snart igen, både i verkligheten och på internet.