En nysydd klänning & några tips från slöjdstugan

sy klänning
Nej men här står jag och njuter av söndagslugnet iförd min nya klänning som jag svängde ihop igår. Eller ja, svängde och svängde, tråcklade kanske mer är rätt formulering men jag sydde den helt själv i alla fall. På fri hand och utan mönster. Jag har nämligen tänkt att det ska bli ett litet personligt projekt för 2020 – att sy mer och bättre och förhoppningsvis kanske lyckas göra de där drömplaggen jag inte har råd med eller som bara finns i min fantasi.
 
sy klänning
Det första projektet fick bli den här rutiga klänningen med fyrkantig ringning och puffärm, inspirerad av Ulrika. Den har en väldigt simpel konstruktion med bara raka delar i form av ett bröststycke, en kjol och två ärmar. Att den är lite lös i formen gör att det funkar med dessa enkla snitt, tycker jag i alla fall. Till nästa klänning funderar jag dock på att flytta ner kjolen lite så att den hamnar mer i midjan än under bysten och kanske göra en kortare men ännu puffigare ärm…
 
sy klänning
Tyget kostade mig 30 kr i en second hand-affär och 125×150 cm räckte precis till en klänning. Jag tycker det är fint med blågult även om det lätt känns väldigt mycket Heja Sverige! varje gång man bär det. Det här får kanske bli min EM-klänning i sommar, haha.
 
sy klänning
Nu är jag ju långt ifrån någon expert på att sy, men jag tänkte ändå dela lite tips som jag kommit fram till hittills. 
 
✴︎ Köp ett billigt tyg. Second hand-affärerna kryllar av gamla stuvbitar och gardiner som inte kostar särskilt många kronor. Jag tänker att det är bra att öva på lite enklare grejer innan jag köper något dyrt drömtyg och sätter saxen i det.
 
✴︎ Var lagom noggrann. Helst vill jag bara att det ska gå snabbt och vara kul hela tiden, men att sy tar längre tid än man tror och vissa steg är smarta att inte hoppa över. Som att nåla ordentligt eller att sicksacka alla lösa kanter till exempel, fastän det är supertrist.
 
✴︎ Prova ofta. Fördelen med att sy är ju att man kan skapa plagg helt utifrån sin egen kroppsform och mått. Därför är det också klokt att testa plagget ofta under vägens gång, så man inte har sytt klart alltihopa och först då upptäcker att ärmhålen är lite för tighta…
 
✴︎ Utgå från plagg du redan har och titta på hur de är konstruerade. Det finns ju en massa mönster man kan köpa men hittills tycker jag det känns roligare att leka själv och göra saker i den ordning jag tror blir rätt. På så vis tänker jag att jag lär mig utan att behöva läsa någon torr beskrivning av hur man ska lägga tyget räta mot räta (mvh traumatiserad sedan högstadieslöjden). Genom att utgå från plagg i min egen garderob kan jag också komma fram till hur lång en ärm ska vara, hur vid kjol jag vill ha osv.
 
✴︎ Kom ihåg att räkna med sömsmån. När du mätt och tänkt ut hur långt allt ska vara, kom ihåg att lägga till cirka en centimeter på varje kant för sömsmån. Jag brukar också skriva upp alla mått under tiden så jag vet vad jag ska ändra till nästa gång om det behövs.
 
✴︎ Sprätta upp och sy om när det behövs. Mina sömmar är långt ifrån spikraka och ärligt talat bryr jag mig inte jättemycket om att allt ska bli perfekt, det är ju inte någon galaklänning jag gör. Men då och då blir det helt enkelt fel och har man inte ett superömtåligt tyg är det inte värre än att man får sprätta upp och göra om. Som en ytterst analog ctrl+z bara.
 
Det var allt från slöjdstugan den här gången! Som tur är har jag lite fler tygbitar som ligger och väntar, så kanske dyker det upp ett nytt projekt snart igen.

Solgult & smårutigt

rutig tygpåse
När jag i enlighet med min nya söndagstradition hängde fram veckans kläder kom jag på att det skulle vara kul med en liten färgklick. Något solgult i det som såg ut att bli en gråregnig höstvecka. Så jag rotade i min hallgarderob och hittade ett gulrutigt tyg jag köpt second hand i våras. Sedan ställde jag upp symaskinen på köksbordet, hämtade måttbandet och en gammal tygpåse att ha som förlaga och började mäta, klippa och sy.
 
rutig tygpåse
Att utgå från ett tidigare plagg är det lättaste sättet att sy på tycker jag. Det samt att släppa spärrarna lite. Som ni ser ligger sprättaren framme, redo att användas på en söm som kanske inte blev helt rak. Och självklart kan man göra allt jättenoga och korrekt enligt mallar och beskrivningar, men så länge jag orkar sicksacka kanterna känner jag mig nöjd. Det viktiga är ju att det blir något och att man hinner klart tills man vill använda det. Att allt inte är millimeterrakt får kvitta, det är bara kul om det inte ser helt fabriksgjort ut, visst?
 
rutig tygpåse
Och så här blev resultatet: en solgul, smårutig och perfekt liten färgklick i form av en tygpåse.
 
rutig tygpåse
Om jag orkar ska jag snygga till den lite med strykjärnet innan jag fyller den med bok, matlåda, dator, paraply och annat viktigt jag behöver bära med mig om dagarna. Sen blir det premiäranvändning på den gråaste av onsdagar!

Resting Bitch Face T-shirt

resting bitch face
 
”Är du sur?”
”Nej.”
”Säkert?”
”Ja…”
”För det ser så ut.”
”Fast jag är inte det.”
”Okej, inte ens lite då?”
”Nej…”
”Inte för att vara sån men du ser typ sur ut…”
”JAG VET! JAG FÖDDES SÅ HÄR! MEN JAG. ÄR. INTE. SUR. INTE DET MINSTA! OKEJ?!”
 
resting bitch face
 
Ovanstående konversation har ägt rum säkert hundra, nej tusen gånger under mitt liv. Anledningen? Mitt så kallade resting bitch face. Helt enkelt att när jag är avslappnad så pekar mina mungipor nedåt, oavsett humör. Det är så jag föddes och det är med största sannolikhet så jag kommer se ut resten av livet. Men efter att ha behövt förklara och försvara mitt ansiktsuttryck otaliga gånger fick jag idén om att göra en t-shirt som kunde sköta svarandet åt mig. Lite på skämt och lite som ett socialt experiment.
 
resting bitch face
 
Så en vanlig grå t-shirt, lite svart broderitråd och ett par timmars pillande resulterade snart i resting bitch face-tröjans födelse. Ett tag övervägde jag att skriva det stort över hela magen, men jag bestämde mig för att börja lite försiktigt i övre hörnet. Nu får vi se om den gör jobbet – fortsatt rapport från denna 90’s bitch kommer inom kort!

The struggle of being a blogger

kimono
 
Saker man troligtvis bara gör när man har en blogg:
Går upp extra tidigt, tar på sig gårdagens kläder, letar fram sitt kamerastativ, möblerar om i vardagsrummet, tar på sig skorna inomhus, ställer sig framför kameran, knäpper av trettiofem bilder, blir missnöjd, ger upp, laddar in bilderna i datorn, redigerar så mycket det går i Photoshop, försöker återskapa någon slags dagsljus, blir missnöjd igen, ger upp, sparar ut de tre minst dåliga bilderna, laddar upp på Flickr, kopierar länken och börjar skriva ett nytt blogginlägg.
 
kimono
 
Syftet med det här inlägget var  egentligen att visa upp min färgstarka, wannabe-kulturtants-kimono som jag sytt enligt Saras eminenta guide. Men alltså, jag ser ju knappt vaken ut på bilderna och även fast klockan var efter åtta var det långt ifrån dagsljus i min lägenhet. Så ursäkta, men bättre än så här blev det tyvärr inte. , liksom.
 
kimono
 
Men kimonon är jag nöjd med i alla fall. Den känns som en perfekt liten vitamininjektion i novembermörkret och en start på min kulturtantskarriär. Längtar så mycket tills jag är typ 67 och får gå på konstvernissager med mina vänninor och dricka rödvin. Life goals (på riktigt alltså)!