Vi har nått fram till den sista sucken av 2020. September till december. Det har varit en höst som kantats av både hoppfullhet och ovisshet. Nya dörrar som öppnats och gamla som stängts. Jag önskar jag kunde säga att jag kommit ur det här året klokare och starkare men i själva verket känner jag att det varit en berg-och-dalbana av känslor och händelser. Det är svårt att få perspektiv på saker som man fortfarande är mitt i, men i takt med att tiden går tror jag att även år 2020 kommer ha lärt mig något bra.
September började med lynnigt väder, ösregn och sol på samma gång, och kräftskiva hemma hos Carro och Fredrik. Hattarna åkte på och varenda bord och stol plockades fram för att alla skulle få plats.
Dagen därpå promenerade jag till Carl Eldhs ateljémuseum, Stockholms kanske behagligaste plats med sin höga rymd och sitt vackra ljus.
Sedan drabbades jag av en förkylning och fick tillbringa några isolerade och bokstavligen dimmiga dagar hemma, innan jag fick tillbaka svaret på mitt Corona-test som var negativt. Puh! När jag kände mig frisk igen mötte jag upp Sandra, Karin, Emelie och lilla Edda på Symbios för att äta lunch och prata om allt som hänt sen sist.
Under samma period satt jag också hemma på kvällarna och försökte koda min nya blogg här på juliaeriksson.se. Det hade blivit dags att lämna gamla prickbloggen och skapa något helt eget och här har vi alltså resultatet. Jag hoppas att ni trivs bra här inne! För mig har det känts lite ovant till en början men mest fint och kul.
Jobbmässigt flöt allting på i ett ganska högt tempo och två kampanjer jag varit med och gjort rullade ut samtidigt. En för SEB med fokus på entreprenörer och en för Spotify med tema musik möter podcasts. Jag jobbade fortfarande hemifrån den större delen av tiden, men då och då var jag inne på kontoret med kollegor vilket var väldigt kul och skönt rent kreativitetsmässigt.
En helg i slutet av september var jag övertygad om att jag skulle på välkomstkalas för Edda men när jag klev in i deras lägenhet blev jag istället överraskad av några av mina allra närmsta vänner. De hade ordnat ett försenat 30-årsfirande för mig och jag blev så förvånad! Efter fördrink hemma hos Emelie åkte vi ut till Ulriksdals värdshus och åt en skördemiddag på restaurang Emmer. Så otroligt fint ordnat och en underbar överraskning!
I samma veva var jag också ute och smygfirade med Sofie på Bar Hommage och Häktet. Tidigare den veckan hade jag nämligen fått ett väldigt spännande samtal med ett erbjudande om att börja jobba tillsammans med ett gäng duktiga kreatörer. Efter att ha arbetat i sju år på samma reklambyrå hade jag varit lite sugen på att testa något annat, men att söka jobb under rådande pandemi kändes inte så enkelt. Så när någon man ser upp till och litar på, ringer och erbjuder en ett jobb, då tänker man att det är meant to be och säger ja, tack.
Den följande veckan fylldes av intervjuer, personlighetstest, jakt på referenser och som alltid inför ett nytt och stort beslut: en blandning av pepp och panik. Men efter mycket hemlighetshållande kunde jag skriva på mitt nya avtal och säga upp mig. Efteråt pustade jag ut på middag hemma hos Karin och Fredrik och kände mig väldigt glad. Tänk att det tråkiga året 2020 ändå kunde föra med sig lite förändring och att det faktiskt kommer att hända något, oavsett hur stilla allt annat står.
Men bara för att papper som innebär roliga saker blir påskrivna betyder det tyvärr inte att allting är enkelt. Oktober klev in och la sig som en tung filt över oss. Min vän förlorade sin mamma och de allt mer striktare Corona-restriktionerna gjorde att vi inte ens kunde hålla om varandra. Saker gick itu, platser stängdes ner och känslan från i våras, att livet ställs in och sätts på paus, kom tillbaka.
Jag skrev ett blogginlägg med titeln Det gör inget. Inget gör något. Jag gör inget. som känns som en tydlig summering av den här tiden.
För att göra något vettigt av all tid hemma bestämde jag mig för att fixa i ordning mitt badrum och göra det lite extra trivsamt.
Jag började också veva egen pasta i min pastamaskin och lärde mig att lösa Rubiks kub. Två ypperliga karantän-aktiviteter som håller hjärnan och händerna lagom sysselsatta.
Innan allt stängde ner totalt hann jag faktiskt med att ha två filminspelningar. Dels en för SEB med ett gäng små filmer som kommer ut i början av nästa år och så den för Spotify Kids som jag visade upp nyligen. Jag är så glad att jag har fått göra så mycket reklamfilm och roliga kampanjer det här året, trots pandemi och justerade planer hos många kunder. Och ja, mer lär det bli även under 2021.
För att få tiden att gå tog jag till alla verktyg jag kunde. Jag klädde mig jättefärgglatt, bakade saffransbullar, skapade en egen julkalender, budade hem ett nytt soffbord och gick på promenader oavsett väder. Men mest var jag hemma och jobbade och väntade.
Ju närmare julen kom, desto mer nervös var jag att jag skulle bli sjuk. Men jag höll mig frisk och isolerad i en liten bubbla och tog också det snabbtest vi erbjöds via jobbet precis innan jul för att vara på den säkra sidan. Till slut kunde jag pusta ut och precis som i somras kom mina föräldrar och hämtade mig och körde mig hem till landet. Det blev ett julfirande med familjen, ett litet och stillsamt sådant, men alldeles tillräckligt för mig.
Och nu återstår bara några skälvande timmar av 2020. Har det här året lärt mig något så är det att livet inte går att planera, för man vet aldrig vad som händer, men jag hoppas ändå att den närmsta tiden blir lite som jag tänkt mig. Att jag om knappt två veckor kommer kliva in på min nya arbetsplats, som inte är helt ny eftersom den är en av mina tidigare kunder, nämligen banken SEB. Där vill jag fortsätta göra kommunikation jag kan vara stolt över och lära mig en massa nya saker från människor som är långt mer erfarna än jag. Jag hoppas kunna bidra med nya perspektiv och få chanser jag aldrig hade fått förut. Och jag hoppas att de uppskattar anställda i knallgröna kostymer och rosa strumpor…
Självklart önskar jag också att 2021 bär med sig den ljusa känsla som vi i perioder kunde känna under detta år. Jag hoppas på bättre resurser till alla de som kämpar och sliter, på klokare politiska beslut och en större förståelse och omtanke för varandra.
Det har varit ett motigt år men jag är tacksam att jag kommit såpass lindrigt undan. Att jag fått hålla mig frisk och att ingen av mina närstående blivit allvarligt sjuka. Att jag har kunnat träffa vänner och familj även om det inte skett i den utsträckning och på det sätt som jag önskat. Att jag fått jobba med det jag gillar och kunnat göra det hemifrån förhållandevis enkelt. Att jag lever i ett tryggt land, omgiven av människor som bryr sig om mig. Det är helt klart en ynnest.
Med den lilla vågen av tacksamhet i bröstet vill jag bara önska er ett gott nytt år! Tack för att ni läser och kommenterar och gör att det känns tryggt att ställa känslodörren på glänt då och då. Ta hand om er och varandra.
