

















Rom är den perfekta kulturstaden. Den bär på så många minnen och vi vandrar med lätthet omkring mellan makalösa byggnader. Colosseum, Forum Romanum, Pantheon, Peterskyrkan, Spanska trappan och Viktor Emanuel-monumentet. Jag slänger en euro över höger axel i Fontana di Trevi för att försäkra mig om att få återvända dit. För jag vill tillbaka, Italien har redan fått en plats i mitt hjärta.
Efter några dagar i staden så känner jag nämligen att alla mina positiva förutfattade meningar om Italien har infriats, det är precis som jag tänkt mig. Cappucinon dricks ståendes vid disken, liksom i farten och sedan lämnar man några mynt innan man kilar vidare. I det gamla området Trastevere dyker det upp två män med dragspel och kontrabas när skymningen börjar falla och deras toner sprider sig i kvarteren. Ägarinnan till restaurangen vi äter på utbrister glada rop och kindpussas när hon känner igen Filip som varit där tidigare. Hon lagar världens godaste bruschetta och ställer en stor kanna vin på vårt bord. Dukarna på restaurangerna är rutiga, carbonaran smakar fantastiskt och jag hör till och med någon utbrista ett Mamma Mia!
Alla bilar är små och repiga och runt omkring dem surrar vesporna som getingar. Gelaton ligger i glasdiskar, som små berg i olika färger och den slevas upp i rejäla skopor. Torgen fylls på kvällen av människor och ljud. Ett positivt och livfullt tjattrande hörs över kullerstenarna. Runt om i staden finns fontäner och små kranar med det allra renaste och godaste vattnet ständigt rinnande. Trafiken är okontrollerad men på ett överenskommet sätt. Man glider mellan filer utan att blinka, kör om på insidan och är inte så noggrann när man parkerar. På de stora broarna över floden Tibern samlas musiker och försäljare, där nere vid flodkanten joggar någon förbi med snabba steg.
Italien känns precis så kärleksfullt, livligt och öppenhjärtigt som jag tänkt mig och jag längtar redan tillbaka. Ciao!
Tidigare har vi bestämt att på lördagen ska vi åka ut till havet vid Ostia. Men under fredagskvällen är det skyfall och himlen är full av tunga, grå moln. Det kanske inte blir någon strandutflykt tänker vi och börjar göra ändringar i planen. Men så framåt eftermiddagen spricker himlen upp. Solen tittar fram och även om luften har en känsla av höst så bestämmer vi oss för att åka.
Vi rullar ut på motorvägen med siktet inställt, vi ska till havet. På vägen dit stannar vi vid en liten affär som säljer frukt och grönsaker. Damen före oss köper av alla sorter, fyller flera stora kassar, pratar högljutt och granskar allting noggrant. Vi plockar med oss clementiner, äpplen och vindruvor. Betalar två euro för hela kalaset och fortsätter nöjt vår resa.
Stranden är nästintill folktom så när som på några surfare som kastar sig i vågorna. Ostia som är så levande på sommaren har börjat förbereda sig för höst, det märks. Strandrestaurangerna har satt luckor för fönstren och parasollerna är nedfällda. Det blåser kraftiga vindar och havet reser sig i stora grönblå vågor. Vi går längst ut på piren och känner stänk av saltvatten.
Det är underligt men det är som om något magiskt händer varje gång jag befinner mig vid havet. Att få blicka ut över en oändlig massa vatten och se horisonten långt, långt borta ger mig ett ovanligt lugn. Och jag tänker att en vacker dag ska jag ha ett hus precis vid havet, det måste jag.
Efter en stund tar vi skydd från vinden i bilen igen och färdas hemåt till tonerna av Bob Dylan. När vi kommer hem smakar huden salt och skorna lämnar spår av knastrig sand.
När jag kliver av planet slår den efterlängtade och nästintill bortglömda värmen emot mig. Det är soligt, det är varmt och tanken på att jag för några timmar sedan vandrade genom ett frostigt Stockholm med mössa och vantar känns främmande. Så fort min väska rullat ut på bagagebandet tar jag med den in på en toalett och byter om. Kjol utan strumpbyxor, låga converse på fötterna och jackan längst ned i väskan.
Min telefon ringer. Det är du. ”Var är du?” ”Vid utgången på terminal 3”. ”Jag med. Vänta jag ser dig, stå kvar!” Och så ser jag dig, sisådär tjugo meter bort. Först står jag kvar som du sagt men varenda sekund känns så evighetslång tills du är framme vid mig. Jag har väntat i en och en halv månad men nu får det faktiskt vara slut med det. Så jag går med stora snabba steg rakt mot dig. Och vi möts där på mitten, i solen, utanför terminal 3.
Vi lägger in väskan i bilen och färdas ut på de italienska motorvägarna. Trafiken är smått kaosartad men jag känner mig trygg där bredvid dig. Du bläddrar bland spåren på cd-skivan, jag placerar solglasögonen på näsan och sjunker ned i sätet. Den här låten strömmar ut ur högtalarna, solen skiner och min Italienresa har börjat på bästa vis. Buongiorno!
Nu åker jag till Italien för att hälsa på min fina Filip. Fem dagar av sol, värme och kärlek väntar och det kommer bli hur bra som helst! Åtkomsten till internet är lite sisådär så vi kanske hörs först på tisdag igen. Tills dess, ha det fantastiskt, det ska jag ha! Ciao!