Tidigare har vi bestämt att på lördagen ska vi åka ut till havet vid Ostia. Men under fredagskvällen är det skyfall och himlen är full av tunga, grå moln. Det kanske inte blir någon strandutflykt tänker vi och börjar göra ändringar i planen. Men så framåt eftermiddagen spricker himlen upp. Solen tittar fram och även om luften har en känsla av höst så bestämmer vi oss för att åka.
Vi rullar ut på motorvägen med siktet inställt, vi ska till havet. På vägen dit stannar vi vid en liten affär som säljer frukt och grönsaker. Damen före oss köper av alla sorter, fyller flera stora kassar, pratar högljutt och granskar allting noggrant. Vi plockar med oss clementiner, äpplen och vindruvor. Betalar två euro för hela kalaset och fortsätter nöjt vår resa.
Stranden är nästintill folktom så när som på några surfare som kastar sig i vågorna. Ostia som är så levande på sommaren har börjat förbereda sig för höst, det märks. Strandrestaurangerna har satt luckor för fönstren och parasollerna är nedfällda. Det blåser kraftiga vindar och havet reser sig i stora grönblå vågor. Vi går längst ut på piren och känner stänk av saltvatten.
Det är underligt men det är som om något magiskt händer varje gång jag befinner mig vid havet. Att få blicka ut över en oändlig massa vatten och se horisonten långt, långt borta ger mig ett ovanligt lugn. Och jag tänker att en vacker dag ska jag ha ett hus precis vid havet, det måste jag.
Efter en stund tar vi skydd från vinden i bilen igen och färdas hemåt till tonerna av Bob Dylan. När vi kommer hem smakar huden salt och skorna lämnar spår av knastrig sand.
’
