Tiden går
för snabbt och för långsamt.
Tussar av tystnad, minutrar som år.
Längs Hornsgatan faller blöta flingor
i håret, i pannan. I öronen:
hjärtat är en bilolycka i en snöstorm.
Jag tittar efter dig vid Mariatorget
låter bli att se.
Stora gröna granar står uppställda i klungor
den som ändå fick vara skog.
Vi sjunger julsångerna.
Någon har missförstått
tror att låten heter ”När vi lider mot jul”.
Allt är samma sak
allt är sak samma.
Tiden går
hur gammal är hon nu? undrar jag.
Sex veckor, svarar du.
Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg
i ett helt litet liv var det bra.
Nu går dagarna ut på att lura mig själv.
Om jag springer den här sträckan
läser den där boken
skriver orden, sjunger sången, dricker vinet.
Skottar timmarna framför mig
bygger mina skyddsvallar.
En stilla morgon förvandlas sorg till skam
snön vräker ner.
Onda tankar lägger sig under täcket
att skämmas och att kännas är att leva.
Livet springer
barnet skriker
maten kallnar
rösten brister
himlen faller
och tiden går och går och går.
Jättejättefint.
Alltså du skriver så otroligt bra. Kan alla förlag se hit? Du måste ges ut!
Drabbad ❤️
❤
Så väldigt fint och sorgligt. Livet.
Vackert…går rakt in i hjärtat.
Köper absolut din debutdiktsamling <3
Jag med! Håller både tummar och tår för att detta ska bli verklighet <3
Fick hjärtat krossat igår. Han ”känner inte tillräckligt” och jag kan inte låta bli att fundera på vad tillräckligt egentligen betyder. ”Det är något som saknas” fast du tycker att jag är en fantastiskt person, känner attraktion och vi har kul ihop. Vad, vad, vad är detta jävla ”något”?!
Ligger i sängen och har gråtit mig igenom natten. Två år av kärlek och hopp finns inte mer. Det är så brutalt genomvidrigt och jag förstår inte hur jag ska lyckas kliva upp. Någonsin. Och julen. Den jävla julen kommer när alla firar med partners, barn och familj. Och jag vill inte. Vill inte vara med och låtsas känna någon julglädje. För just nu tror jag aldrig jag kommer kunna bli glad igen. Och jag känner mig för gammal, för fel, för… allting. Livet är för jävla brutalt ibland.
Jag känner med dig. Bryt ihop så mycket du orkar, försök sedan att ta en dag i taget. Sakta, sakta blir det bättre. Tiden går. <3
<3 Vill bara säga att jag förstår din känsla. Jul och nyår är verkligen brutal när en är singel i en värld av par (och deras barn). Det är okej att känna att en inte vill ha med jul och nyår att göra vissa år. Det är helt okej. Och, för att citera Sandra Beijer, en annan känd bloggare som skrivit mycket om hjärtekross; His fucking loss! Inser han inte hur bra du är, då är han inte värd dig. (Även om du inte känner så just nu.)
Så fint skrivet. Tack <3
Din blogg är en tröst och som en liten skatt på mobilens hemskärm. Du skriver så otroligt bra.
<3
Vi är många med brustna hjärtan. Tiden går, tiden läker så, vi går igenom detta tillsammans. <3
Så fint skrivet, alla din inlägg.
alltså du skriver så bra! älskade strofen ”den som ändå fick vara skog”.
Samma här! Kanske även för att jag heter Skog i efternamn så blev kanske lite dubbelt för mig 😊
Tack Julia <3 Dina ord bär mig extra mycket just nu.
Känner så med dig, i magen och hjärtat.
Wow Julia, dina ord är den perfekta blandningen mellan å ena sidan det ambitiösa och tidlösa och å andra sidan det konkreta – känslan av att gå på Hornsgatan och det regnar och man gör en plan i huvudet för att sysselsätta sin dag
Fasen vad vackert. Och smärtsamt. Det kommer bli bra.
vill citera det jag gillar allra mest i den här texten men det blir till slut hela texten. så mycket bilder, som berör enskilt men också passar till den övergripande stämningen. sådan rytm!
En så stark text! Nu har jag läst den varje kväll. Håll i ditt skrivande. Mitt i prick i ett 30-årigt liv bredvid alla andras som bara pågår; planerandet för att må bättre och ja, allt annat, varenda rad vibrerar. Taaack!
Dina ord. <3
Sa till min sambo, som alltid:läs! Och säg dina favoritrader. Han hade två speciellt. Jag hade två. Vi delade vår läsupplevelse.
Sluta inte julia, du har något unikt!